Sovjetestland inifrån

Jaan Kaplinski föddes 1941 i Tartu, Estland. Som man kan ana av efternamnet är han på fädernet inte est. Fadern, Jerzy Kaplinski (1901-1944?) var polack av judiskt ursprung – frågetecknet bakom dödsåret är satt på grund av osäkerhet: Jerzy Kaplinski var en av dessa otaliga som försvann i de sovjetiska fånglägren i Gulagarkipelagen.

Jaan Kaplinski – jag har personligen mött honom – är inte bara en mycket betydande författare, först främst poet, numera också prosaist, utan också en politiskt engagerad vänsterintellektuell och en mycket lärd person. Han är språkvetare med enorm bredd – han har bland annat gjort litterära översättningar från franska, engelska, spanska, svenska (Tomas Tranströmer) och kinesiska, men jag vet att han, utöver den närmast självklara ryskan, behärskar ytterligare ett antal mycket udda språk, både döda och levande. Han har studerat både sociologi och teologi – när det gäller religion är han starkt influerad av taoism och buddhism. Och så är han mycket engagerad i ekologiska frågor, vilket också speglas i hans poesi.

Politiskt hör han ändå inte till Estlands gröna utan är i stället en av de estniska socialdemokraternas mest lysande intellektuella. Han blev tidigt politiskt engagerad och fronderade offentligt tillsammans med sammanlagt 40 intellektuella med ett öppet brev, ”Avalik kiri Eesti NSV-st”, den 28 oktober 1980. När sedan den estniska Folkfronten (Rahvarinne) bildades mot slutet av decenniet, fanns han självklart med, satt också i riksdagen (Riigikogu) 1992-1995 för en liten, intellektuellt orienterad fraktion. Men redan 1994 blev han medlem i Eesti sotsiaaldemokratlik erakond (Estlands socialdemokratiska parti), och 2005 lät han sig ställas upp som förstanamn på den socialdemokratiska fullmäktigevalsedeln i hemstaden Tartu och blev med mängder av personröster invald.

Jag minns en tågresa mellan Stockholm och Uppsala, där Kaplinski och jag fann varann i flera viktiga frågor. En sådan var bådas vår skepsis gentemot politisk enögdhet, synsätt som florerade både i den estniska folkfronten och bland alltför många exilester i Sverige. Om jag håller mig till Kaplinski och hans över 400 sidor långa roman ”Samma flod” (översättning Enel Melberg, Natur och Kultur, 2009, i estniskt original ”Seesama jõgi”, 2007), hittar man där, trots hans kamp för Estlands självständighet, inga spår av rysshat – han har till och med i den här romanen som till stora delar är självbiografisk gjort sin far inte till polack utan till ryss, och man hittar i den här boken ständigt kärleksfulla referenser till rysk skönlitteratur.

Den här romanen har alltså mycket gemensamt med Jaan Kaplinskis egen personhistoria så långt jag känner den, och då tänker jag inte bara på sådant som den unge huvudpersonens starka intresse för filologi och religion. I vart fall en estnisk läsare förstår snart att en av de viktigaste personerna i boken, Läromästaren Alo K, är ett bara lätt förklätt porträtt av en av Estlands verkligt stora intellektuella gestalter, Uku Masing (1909-1985), filosof, teolog, översättare, poet. Språkkunnigheten, teologin, poesin – alltsammans bidrog naturligtvis till att bokens namnlöse huvudperson (Kaplinski) drogs till den här Läromästaren.

Bokens upptakt är Uku Masings begravning 1985, men huvuddelen av handlingen ligger tidigare, när Chrustjovs tövädersperiod med sedvanlig fördröjning hade nått även Estland. Deporterade har återvänt från Sibirien och det politiska klimatet i Tartu, där vår fortfarande mycket unge huvudperson bor (med mamma, mormor och morfar) och studerar, är inte alls så slutet och repressivt som under stalintiden. Att han fortfarande är mycket ung förstår man bland annat av att han så länge har så svårt att finna sin väg (sexuellt) till ena pigo. Hans resultatlösa försök med studentskan Malle, länge tänkt att bli hans tillkommande, är ganska rara, men det finns också i de här delarna av romanen en långsamhet och en detaljrikedom som kanske har att göra med att Kaplinski först relativt sent debuterade som romanförfattare – det tog honom för övrigt tolv år att bli klar med den här boken. Detaljrikedomen har å andra sidan förtjänsten att man får veta ganska mycket om sovjetestniskt student- och vardagsliv, också om den på den tiden för utlänningar stängda staden Tartu. (Där fanns bland annat ett viktigt militärt flygfält.)

I bokens ganska långsamma vandring mot dess crescendo finns också en lång sommarutflykt i trakterna söder om staden, en vandring som beskriver miljöer, natur, växter och inte minst Estlands hjärtflod, Emajõgi, fritt översatt Moderfloden. Simturer i dess vatten, förenade med upplevelser av närmast mytologisk/religiös art, ligger för övrigt bakom valet av boktitel.

Vår unge romanhjälte blir, trots sin relation till Malle, också förälskad i den vackra och intelligenta Ester, som ingår i personkretsen kring Läromästaren. Henne får han inte ur sitt huvud, och han försöker också – utan att riktigt våga göra slag i saken – göra slut med Malle. När han till slut förklarar sin kärlek för Ester, förstår han att hon redan har ett förhållande. I det dramatiska slutpartiet i boken, när han går till Läromästaren i det ärende vi strax ska återvända till, råkar han också, av bara farten, få ur sig en bekännelse av sin kärlek till Ester – vilket leder till en egendomlig, vredgad reaktion hos Läromästaren. Ett brev från denne, som han i ett obevakat ögonblick läser hemma hos Ester, öppnar hans ögon: Hans beundrade Läromästare har, trots att han lever samman med en annan kvinna, ett förhållande med den betydligt yngre Ester.

Hans värld rasar samman, vilket dock har det (sexuellt) goda med sig, att han äntligen kommer i säng med en kvinna, lettiskan Aija. Hon visade sig vara mer erfaren än han, med den lyckade påföljden att det gick tre gånger för honom.

Den här personligt omtumlande händelseräckan är invävd i en nog så omskakande politisk dramatik.

Av Läromästaren har han fått låna en i svensk exil utgiven diktsamling av en av Estlands största kvinnliga lyriker, Marie Under, som dog här i Sverige 1980. Under var inte totalförbjuden i Sovjetestland, men man fick naturligtvis inte sprida vissa av hennes dikter, de som kunde uppfattas som sovjetfientliga. Han skriver av dikterna i den – några av dem med förbjuden politisk tendens – och lånar också ut dem, varpå någon skvallrar för universitetets säkerhetstjänst. Trots att det inte längre är stalintid, hotas han nu av avstängning eller deportation till en säkrare, rysk universitetsmiljö.

Det intressanta med Kaplinskis skildring av dessa säkerhetstjänstmänniskor är att det inte finns något karikerat eller överdrivet i den. De framställs som, utifrån sina speciella uppgifter och utgångspunkter, resonabla människor, som rent av försöker hitta för båda parter godtagbara åtgärder. Bokens unge man (= Jaan Kaplinski) är, förstår också de här säkerhetsmännen och folk på universitetet, en begåvad människa, vars gåvor Sovjetunionen borde utnyttja, vare sig nu den unge mannen, vilket de helst vill, ska göra staten lämpliga gentjänster, eller blott och bart få en utbildning till nytta för staten.

Så boken ändar i att vår unge vän per tåg åker i väg mot Leningrad, bort från Läromästaren och de tre damerna, på väg mot avancerade filologiska studier.