Elvira Madigan

20 september 2011 18:46 | Film, Musik | 4 kommentarer

Historien om lindansösen Elvira Madigan, artistnamn för Hedvig Jensen, född 1867 i Flensburg i Schleswig-Holstein, och hennes kärlekshistoria med löjtnanten vid Skånska dragonregementet Sixten Sparre, den som ändade i deras självmord – Sixten sköt dem båda – i Nørreskov, Tåsinge, Danmark den 20 juli 1889, fascinerade inte bara samtiden utan har förts vidare till nya och nya generationer.

Ett av de mest spridda eftermälena är ett skillingtryck, skrivet av tidningsmannen och publicisten (Såningsmannen, Saxon & Lindströms förlag med mera) Johan Lindström Saxon (1859-1935). Han var också socialist och skrev den svenska texten till ”Socialisternas marsch”.

Här är hans sång om Elvira Madigan:

Visan om den sköna konstberiderskan
ELVIRA MADIGANS
kärlek och grymma död

Text: Johan Lindström Saxon, 1889
Musik: Trad

Sorgerliga saker hända
än i våra dar minsann.
Sorgerligast är dock denna –
den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel:
ögon blå och kind så röd,
smärt om livet som en stängel;
men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina
lik en liten lärka glad,
hördes bifallsropen vina
ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre,
vacker var han, utav börd.
Ögon lyste, hjärtan darre,
och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter,
barn och maka hade han.
Men från dessa han nu rymde
med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden.
Men det tog ett sorgerligt slut,
ty långt ut i vida världen
tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar,
ingenting att leva av!
För att undgå ödet stränga
bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta
greven tar och sikte tog
mot Elviras unga hjärta:
Knappt hon andas, förr’n hon dog.

Ack mig hör, ni ungdomsglada,
tänk på dem och sen er för
att ni ej i blod få bada
ni ock en gång, förr’n ni dör!

Det här kärleksdramat har som sagt fascinerat många – bland annat filmade Åke Ohberg ”Elvira Madigan” år 1943. Jag har inte sett den, men enligt uppgift utgick Bo Widerberg från den, när han skrev manus till sin egen film ”Elvira Madigan” (1967), som han också regisserade.

En av de saker som slår en, när man ser Widerbergs film, är att sången om Elvira Madigan över huvud taget inte förekommer i den – kanske fann han den för melodramatisk, kanske också för moralistisk.

Filmens musikaliska tema blev i stället Wolfgang Amadeus Mozarts ”Konsert för piano och orkester nummer 21 i C-dur”, som har blivit så synonym med filmen att den ofta kallas ”Elvira Madigan”.

Som den förrymde löjtnanten och greven Sixten Sparre ser vi en av Bo Widerbergs manliga favoritskådespelare, Thommy Berggren, och han är som vanligt lysande. Mer förvåning väckte det att Widerberg till rollen som Elvira Madigan valde Pia Degermark, då tämligen okänd men också senare med stora svårigheter att upprepa den succé den här filmen blev för henne – för trots att hon inte ens talar danska (hennes röst är dubbad), lyckades hon väl som Elvira Madigan.

Man kan naturligtvis också nämna några andra roller som Lennart Malmers officerskamrat, men flertalet (inklusive det barn som så ofta spelas av Widerbergs egen dotter Cleo) av de agerande har bara statistroller i förhållande till de två huvudagerande i detta kärleksdrama för två.

Annat, till och med sådant som är viktigt för det ödesdrama handlingen i ”Elvira Madigan” är, som upplysningen om att Sixten Sparre bakom sig har lämnat två barn och en hustru, som är så förtvivlad att hon vill dränka sig, smygs in i handlingen för att dess karaktär av ödesdrama ska framstå tydligare.

Widerberg är här, som i andra fall, en nästan fulländad filmestet: Människorna, sommaren, naturen skildras så vidunderligt vackert. Samtidigt är det här Widerbergs akilleshäl: Sixten och Elvira kommer snart i penningnöd, men till och med när de är som mest utarmade och hungriga, ter sig deras kläder oklanderligt hela och rena. Jag hade för övrigt samma invändning mot Widerbergs ”Ådalen 31”.

Eftersom jag liksom alla andra vet hur historien om Elvira Madigan och Sixten Sparre slutade i verkligheten, med egenvald död, våndades jag en smula över hur Widerberg skulle skildra det kända slutet. Även det klarar han med estetik i stället för blod: Precis när man ser Elvira göra något som liknar en danspiruett, fryser Widerberg bilden, och så hör man ett skott. Och sen hör man ett skott till.