Nä, jag vill ha mina pengar i handen

”Drygt hälften av dem som är 77 år eller äldre saknar förmåga att själva välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg, visar en ny, ännu opublicerad studie från Karolinska institutet”, läser jag i en debattartikel på DN.Debatt i dag (27 sepember 2011). Detta är visserligen inte ämnet för min nätbetraktelse i dag, men citatet ger ändå en sidobelysning åt mitt egentliga ämne: tjänstesamhället, till exempel banktjänsterna, får inte automatiseras så långt, att människor på grund av ålder eller sjukdom eller allmän oförmåga exkluderas.

Har ni aldrig stött på den där ensamma tanten eller farbrorn i kassakön på banken, han/hon som sinkar hela kön genom att ha blandat ihop något eller glömt fylla i något och som måste få hjälp av kassörskan för att hitta rätt bland sina ibland alltför många, ibland i något avseende ofullständiga papper? Och jag menar: inte bara själva blivit stressade utan känt medkänsla och kanske rent av tacksamhet över att även gamla och sjuka och bortkomna kan få mänsklig hjälp.

Själv har jag besökt det lokala bankkontoret (medan det fortfarande hanterade pengar), postkontoret (medan det fanns kvar) och Svensk kassaservice (innan också de stängde) under pensionsutbetalningsdagar och sett köerna av äldre som väntade på sin tur. Ganska många av de här människorna har sannolikt – i motsats till mig – inte haft någon dator hemma, och skulle de ha haft det, skulle de ändå inte ha förstått hur man fick ut sina pensionpengar ur den där burken.

Men framför allt: det lokala bankkontoret och det lokala postkontoret var – inte en kö utan en mänsklig mötesplats. Många kände varann i sitt eget grannskap, och även andra kunde man prata med. Och på Svensk kassaservice och på de centrala bankkontoren har jag sett kunder och kassapersonal föra små vänliga samtal med varann, lika viktiga som penningtransaktionerna i luckan. På ett kassaservicekontor, som jag under en period regelbundet besökte, erbjöd sig en gång en kassörska – som jag bara hade träffat ett antal gånger där i kassaluckan – att utföra ett ärende åt mig i den intilliggande men just då stängda kemtvätt som låg vägg i vägg.

Penningtjänstesamhällets personliga sidor håller gradvis på att rationaliseras: vi ska själva utföra dem, i våra datorer eller i automater i väggen. Själv vägrar jag envist: går till mina båda banker, SwedBank och Nordea, och tar ut kontanter i de portioner jag för tillfället behöver. Eftersom båda bankerna – Nordea är där värst – tar ut hutlösa avgifter för förmedling av pengar – priserna är satta för att få oss att sluta göra så – går jag numera oftast till Forex och betalar tidskriftsprenumerationer och annat liknande.

Eftersom Nordea i Öregrund sedan länge är ett kontantlöst bankkontor och vår lokala SwedBank har bommat igen, brukar jag samla mina bankärenden till de besök jag gör i Uppsala. Det hände senast i går: jag var in på SwedBank vid Stora torget och tog ut en lämplig summa kontanter, och eftersom jag skulle vidare till öregrundsbussen, betalade jag också den senaste räkningen från En bok för alla där. Jag skulle betala 145 kronor för tre barnböcker, vilket kostade 150 kronor i förmedlingsavgift! Killen i luckan insåg naturligtvis det absurda i avgiften och började den vanliga valsen om vad jag i stället borde göra. Jag förklarade för honom att jag i vanliga fall skulle ha gjort den här inbetalningen på Forex men att det i dag handlade om tidsrationalitet.

När han fortsatte att argumentera och till slut förklarade att SwedBank kommer att sluta helt och hållet med den här typen av manuella penningtjänster, förklarade jag, att jag – en hyggligt välbeställd man – över huvud taget inte, av principiella skäl, äger något bankkort av något slag, och att jag, som har varit kund i banken sen jag fick min första sparbanksbok under småskoletiden, om detta sker omedelbart kommer att byta till en bank som fortsatt har kontanthantering.

Han försökte då med att alla banker kommer att göra som SwedBank, varvid jag kontrade med att jag då tänkte lägga mig ner och svälta ihjäl, dock först efter att ha underrättat pressen.

Nu såg jag att även kassörskan i luckan intill intresserat lyssnade.

Tro nu inte att jag stod och röt högljutt. Nej, jag talade leende, med mitt nästan orubbliga lugn bevarat. Det senare kanske i det här fallet beroende på att det naturligtvis kommer att finnas kvar ställen som Forex, dit jag kan flytta mina pengar från SwedBank och Nordea, banker som jag en gång i världen valde på grund av deras ursprungliga ägarkaraktär: kooperativ respektive statlig.

Det slår mig att om vi många, som inte vill ha det kontantlösa samhället, på något sätt kunde organisera oss och erbjuda oss att flytta våra konton till en bank, som lovar att fortsatt ge oss våra egna pengar i handen, så skulle kanske till och med de av mig nämnda stora bankerna kunna förmås att fortsätta med kontanttjänster, kanske till och med sådana som kostar mindre än de belopp man via dessa tjänster förmedlar.

PS Ni ser mig på nätet, praktiskt taget varje dag. Men dra inte av detta slutsatsen att jag någonsin använder nätet för att betala någon som helst räkning. Jag har beställt böcker, skivor och gamla tidskrifter på nätet, till och med samlarporslin – men sen travar jag i väg till ett bankkontor och betalar kontant. Jag är absolut konsekvent.