Så här kunde det vara i den gamla skolan

När jag åter ser filmen ”Hets” (1944), nu som eftermiddagsbio i TV, slås jag av hur mycket den ändå påminner mig om min egen gymnasietid under det sena 1950-talet. Fortfarande var läroverket då en pluggskola där bara ett fåtal kom in, och där rådde betygshets fram till studenten. Självfallet fanns det hyggliga och inspirerande lärare som liknade filmens klassföreståndare Pippi (Gösta Cederlund), men någon hygglig rektor hade jag inte – jag jämför där med filmens rektor, spelad av Olof Winnerstrand – och även om jag inte drabbades av någon direkt motsvarighet till filmens Caligula (Stig Järrel), fanns det lärare som de mer religiösa eleverna tackade Gud för om de slapp. Skillnaden mellan min gymnasieklass – också jag var för övrigt latinare – och filmens bestod nog mest i att min klass var könsblandad, medan filmens bara bestod av pojkar.

Jag var bland mycket annat elevrådsordförande under min tid i Högre allmänna läroverket i Sundsvall och bildade tillsammans med min vän Anders Thunberg under slutet av min gymnasietid Mellannorrlands elevorganisation (MEO), en kretsorganisation inom SECO. I samband med ett MEO-möte fixade Anders specialvisning av ”Hets” på Saga-biografen för delegaterna.

Trots att den här filmen hade gjorts för då ett femtontal år sedan, kändes den fortfarande mycket aktuell och angelägen. Skulle jag rikta någon liten anmärkning mot den här i nästan alla avseenden lysande filmen, skulle det möjligen vara att de som spelade sistaringarna såg aningen för gamla ut. Jan-Erik Widgren, en av filmens huvudgestalter, som går i L IV, spelas till exempel av Alf Kjellin, vid inspelningstillfället 24 år. Dock förvillas man som åskådare också av något som inte är någon förfalskning: den tidens gymnasister klädde sig på ett mycket mer herraktigt sätt.

Det som fick oss att visa den här filmen på MEO-mötet var dock dess huvudtema, dess sadistiske – på gränsen till galenskap – latinlektor, kallad Caligula, vars högsta nöje det är att plåga, ibland krossa, elever som till exempel uppvisade en lucka i grammatiken (för att citera min egen, mycket trevligare latinlektor). Den skräck han sprider under sina lektioner är nästan fysiskt påtaglig även i biosalongen – Stig Järrels Caligula är en av de riktigt stora prestationerna i svensk filmhistoria.

Skådespelarna är över huvud taget väl valda. Det gäller även den redan nämnde Alf Kjellin, som skickligt pendlar mellan butter tystnad och vågat uppkäftiga motrepliker till Caligulas stick. Den del av hans spel som rör förhållandet till filmens tredje huvudperson Bertha Olsson (Mai Zetterling), expedit i en cigarraffär, känns också äkta: den sexuella debuten har senare krupit längre ner i åldrarna, men 1944 var nog många gymnasister, oavsett deras munväder, lika oerfarna som han. Fast naturligtvis hände det, då som nu, att gymnasister inledde en sexuell relation.

Under latinlektionerna hänger redan tidigare Caligulas hotfulla skugga över Jan-Erik, och vi som är filmens åskådare förstår nog tidigare än Jan-Erik själv, att latinläraren är skälet också till cigarrflickans obalans, rädsla och plötsliga fyllor. Och man kan ju sedan väl förstå den vämjelse det väcker hos Jan-Erik, att hans vedervärdige plågoande i skolan också har lyckats etablera en sexuell relation till den tjej han själv dras till.

När han senare, efter ett eget sammanbrott med vila och vård hemma och efter att därefter på gatan ha avvisat Bertha, beslutar sig för att ändå uppsöka henne i hennes lägenhet, hittar han henne livlös i sängen. I en vrå i tamburen hittar han Caligula, som försöker gömma sig och därefter maniskt upprepar: ”Jag har inte gjort det.” Jan-Erik ger sig i väg, och Caligula tillkallar polis och ambulans. Han får också visst stöd av obducenten, som kommer fram till att Bertha har supit ihjäl sig.

I skolan kallas Jan-Erik till rektor, som redan har fått höra Caligulas version. Konfronterad med Caligula tappar Jan-Erik besinningen och anklagar honom för att ha dödat Bertha och slår, när denne smilar, ner honom. Och blir själv relegerad.

Han är med vid Berthas begravning och flyr hemmet, framför allt sin oförstående far, och söker sig i stället till Berthas tomma bostad. Dit kommer först rektorn, som visar sig vara en mer genomskådande och rättvis person än han kunde vara med Caligula närvarande. Han pratar allvar med Jan-Erik och ber honom återvända hem till föräldrarna, ger honom också pengar till ett tillfälligt hotellrum för den närmaste natten.

Senare följer Jan-Erik rektorns råd – men i trappen möter han Caligula, som verkar söka något slags försoning. När Jan-Erik avvisar detta, bryter Caligula samman – om hans mentala sammanbrott är något bestående får man inte veta.

Jan-Erik själv vandrar mot en oviss men ändå solig horisont med Berthas katt innanför kavajen.

Alf Sjöbergs regi är lysande redan den, men till filmens styrka bidrog även manusförfattaren Ingmar Bergman – ”Hets” brukar därför också räknas in bland de viktigaste tidiga milstolparna i Bergmans filmkarriär.

Bortsett kanske från själva slutet är det här en film med nerv, tempo och plötsliga utbrott, som när en av Jan-Eriks klasskamrater, när de som har lyckats ta studentexamen går runt och tackar lärarkollegiet, i stället väser ”Svin!” i örat på Caligula. Som en skildring av den dåtida skolans avigsidor saknar den här filmen motstycke.