Säsongstart i Musikens hus

Vi har tecknat oss för ytterligare en säsong med Uppsala kammarorkester i dess konsertserie i Musikens hus i Uppsala, så i går kväll satt vi åter igen på de platser vi har haft sen starten.

Säsongstarten blev en musikalisk upplevelse, både omväxlande och välspelad.

Vi såg, av speciella skäl, fram mot att få höra det inledande beställningsstycket, ”A Dream Within a Dream” (2011, ett uruppförande). Vi har aldrig hört något av kompositören, Tebogo Monnakgotla, född 1972, men hon har redan fått många erkännanden och dessutom valts in i Kulturrådet. Och så måste jag erkänna att det bakom vår nyfikenhet också fanns utommusikaliska skäl: Vi lärde känna hennes föräldrar i vår röda ungdom i Laboremus, där Tebogos mamma, Kerstin Lund, var mycket aktiv. Hennes far, Benjamin – Ben – Monnakgotla, var flykting från Sydvästafrika/Namibia och brukade, utan att själv vara medlem, delta i de fotbollsmatcher ett gäng laboremiter på lördagarna spelade på planen nära föreningslokalen ute vid Stabby gärde.

Det är, för att gå tillbaka till det musikaliska spåret, bara att konstatera att ”A Dream Within a Dream” är ett mycket intressant och hörvärt verk. Dels behärskar Tebogo Monnakgotla, som själv också är utbildad cellist, orkesterns fulla register och kan utnyttja de instrument som finns där och deras klangliga möjligheter. Dels vågar hon skriva musik som inte i förväg är bunden till mallar och regler – hon följer i stället sina egna böjelser och intentioner.

Kvällens andra verk var Francis Poulencs (1899-1963) ”Konsert i D-moll för två pianon och orkester” (1932), också det ett verk med en relativt modern form, även om det till exempel är indelat i tre satser. Orkesterverk för två pianon är ju inte väldigt vanliga, men inte bara därför vill jag börja i just den ändan. Kvällens två samverkande pianister, Terés Löf och Johan Ullén, var samspelta på ett dynamiskt sätt, och även orkestern under ledning av Paul Mägi bidrog till det mycket dynamiska helhetsintrycket.

Johannes Brahms (1833-1897) brukar inte höra till mina musikaliska favoriter, men hans ”Symfoni nummer 3 i F-dur” (opus 90) kändes – kanske som en kontrast mot musiken före pausen – med sin mer traditionella klang som en fin avslutning på konsertkvällen.

* * *

Före konserten mötte jag Birgitta på Uppsala C. Hon kom från Riksdagens högtidliga öppnande och kunde berätta, att hon hade mött massor av människor ur olika politiska läger, gamla bekanta till oss båda, som hade frågat varför inte jag var med den här gången – som bekant har jag ju inbjudits till och deltagit i öppnandet i årtionden. Svaret är att jag inte var bjuden. Den nuvarande talmannen, Per Westerberg (M), har bestämt att de förutvarande talmännens respektive inte längre ska bjudas. Med påföljden att Birgitta avstod från större delen av evenemanget och i stället åkte till Uppsala för att äta middag och gå på konsert med mig.

Vi hade valt att prova restaurang Stationen, som Svenssons krogar just har öppnat i det gamla, nu renoverade stationshuset på Uppsala C. Det är ett jättestort etablissemang med olika avdelningar, men vi lyckades få ett bord i den traditionella restaurangen, belägen i den före detta biljettkassan. Förmodligen lyckades vi för att vi var tidiga. Det var redan i princip fullt, men vi fick plats eftersom vi skulle gå runt 18.30, eftersom konserten började 19.00.

Birgitta valde entrecôte Café de Paris med pommes frites, tomat- och löksallad och så förstås Café de Paris-smör. Hit kommer vi nog tillbaka.

Men närmast efter konserten tog jag en sen buss till Öregrund igen.