Konsertupptagningar med Mikael Wiehe och Björn Afzelius

Jag har alla skivor med Mikael Wiehe och Björn Afzelius, givetvis också Hoola Bandoola-skivorna.

Jag har personligen mött båda i lite överraskande sammanhang. Den som kan Wiehe och Afzelius vet ju att de, främst under Hoola Bandoola-tiden, båda hade en mycket kritisk hållning till socialdemokratin. Inte så att de senare skulle ha blivit gråsossar, men jag har med tiden mött båda även i socialdemokratiska sammanhang.

Afzelius hörde jag på en kongresskonsert hos danska Socialdemokratiet, talande idiomatisk danska mellan låtarna och ständigt med en cigarrett tänd, ibland bakom örat. Efter framträdandet talade jag med honom och köpte bland annat en sångbok av honom – fick den även signerad. Mitt gamla värv som nordisk sekreterare för de svenska Socialdemokraterna förde mig även till Norge. Som det svenska partiets representant fick jag, vid en valvaka i Folkets hus i Oslo, tillträde även till det lilla rummet med Arbeiderpartiets innersta ledning, och vem sitter där, om inte Björn Afzelius – han hade medverkat i valrörelsen.

Mikael Wiehe har jag hört på flera socialdemokratiska valmöten, senast också vid det socialdemokratiska 100-årsjubileet i Uppsala län. En gång ringde han mig, hit till Öregrund (där vi för övrigt har hemligt nummer). Då ville han ha tag på fler exemplar av den CD med tal av Olof Palme, som jag hade varit med om att ge ut – det visade sig att han sålde den via sin hemsida.

När jag här om året hörde Wiehe vid en konsert i Musikens hus i Uppsala och han efter konserten sålde sina plattor ute i foajén, gick jag fram och hälsade och köpte också en box med 3 CD och en DVD, ”Olympiska nätter” (Metronone / Warner Music Sweden 5051865474623, 2009), som jag inte hade, och fick den signerad av honom. Den innehåller tre konsertspelningar runt om i Norden tillsammans med Björn Afzelius, vilket bekräftar de här bådas – särskilt Afzelius’ – enorma popularitet i de redan nämnda grannländerna. Den här boxen innehåller material från gemensamma framträdanden på Montmartre, København, den 7 februari 1983, i Västervik den 10 juli 1985 och i Norge 14-16 februari 1996, dessutom en TV-film inspelad 1986-1987 – den innehåller både intervjuinslag och utsnitt ur konsertspelningar. Till värdet med den här boxen bidrar också ett häfte, där Mikael Wiehe, kärleksfullt men öppenhjärtigt, tecknar sin och Björn Afzelius’ gemensamma historia, både musikaliskt och privat.

Hoola Bandoola splittrades därför att bandet innehöll två skickliga och egensinniga soloartister. Wiehe och Afzelius fortsatte att för den skull vara personliga vänner, men musikaliskt skildes deras vägar. Deras häftiga politiska engagemang kom dock att föra dem samman igen – de finns bland de svenska artister som mest av alla har ställt upp på solidaritetsgalor av olika slag; de torde ha svenskt rekord i att avstå pengar – mycket pengar – för angelägna ändamål runt om i världen.

Men de drogs också till varann. Så småningom började de göra konsertturnéer tillsammans även i Sverige och övriga Norden, vilket de här tre CDna ger exempel på. Också vid de här framträdandena förekommer många sånger med politisk text – det politiska engagemanget är en del av deras identitet även som artister; det framkommer mycket tydligt i intervjumaterialet på DVDn – men nu balanserar de konkurrensen som alltid har funnits mellan dem genom att växelvis sjunga egna sånger som solonummer, då och då också göra duetter och backa upp varann.

Den som i likhet med mig har allt av Wiehe och Afzelius solo på skiva hittar inte mycket nytt i den här boxen – men där finns till exempel ett par korta bagateller på Norge-CDn.

Ändå har det varit förbaskat roligt att lyssna och titta på det här materialet, främst för att de här båda var för sig stora artisterna också fungerar tillsammans.

Från den danska CDn vill jag särskilt nämna Björns ”Sång till friheten” och ”Till min kära” och, kanske ännu intressantare, den gamla Hoola Bandoola-låten (skriven av Mikael Wiehe) ”Danslåt för yttrandefriheten”, nu sjungen av två samarbetande soloartister.

Från den svenska CDn vill jag puffa för Mikaels ”Victor Jara” och för ytterligare en Hoola Bandoola-hit, skriven av Wiehe, ”Vem kan man lita på?”.

Den återkommer, nu med häftigt, rockigt gitarrkomp, även på den norska CDn, som innehåller många fina låtar, där vi hör Afzelius och Wiehe i duett och/eller stämsång: Björns och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, Mikael Wiehes båda ”Som en duva” och ”Fågel Fenix” och så inte minst Mikaels svenska text till en Peggy Seeger-låt, ”Valet”. Björns försvenskning av Anne Linnet, ”Tusen bitar”, är inte dum den heller.

De tre nämnda texterna av Wiehe finns för övrigt i bra framföranden även på DVDn, som också innehåller en del annat hör- och sevärt material, främst ”Fred” från ANC-galan i Göteborg, där Wiehe och Afzelius sjunger tillsammans med Joakim Thåström och Imperiet.

Melodikrysset nummer 18 2011

Kylan håller på att släppa, men här ute vid kusten är det alltid kallare än längre in åt land – grönskan har alls inte kommit lika långt som till exempel inne i Uppsala. Men nya blommor slår ut varje dag. Till fredagskvällen här hemma plockade jag tre buketter ute i trädgården: en med påskliljor och körsbärskvistar, en med pingsliljor och så en med vårens första tulpaner.

Det är i sommarhuset i Öregrund vi bor nu och det närmaste halvåret. Kärt att i dagens melodikryss få höra Evert Taubes ”Vals i Furusund”, där man bland annat sjunger ”vi kom på kryss från Öregrund”. Den som i dag besjöng Ålandshavet blå var dock inte mäster Taube själv utan den legendariske radiomannen Bertil Perrolf, faktiskt också en riktigt bra sångare. Men skulle jag vilja höra den här låten eller något annat med Taube i original, har jag allt av honom i ett par boxar vid CD-spelaren/grammofonen på glasverandan.

En annan av dagens artister, Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes fina ”Kajsas udde”, har jag en personlig knytning till. Han sjöng nämligen vid den stora introduktionskonserten på Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”.

Och för att fortsätta på den personliga linjen: ”Dancing Queen” – som här skulle ge ordet dansa – ingick i ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” som jag tillsammans med Birgitta har sett på Broadway.

Också Björk, från Island, har jag sett och hört live, om än inte i just ”Play Dead”. Jag hade lyckats få plats just framför scenen, när hon i København tilldelades Nordiska rådets kulturpris – jag bevakade rådsmötet i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare.

Jag har till och med sett och hört Karl Gerhard live, på en turné i regi av Folket i Bild, vars ombud jag var i Juniskär med omnejd i mina unga år. I dag hörde vi honom i ”Nu ska vi vara snälla”. Jag har själv skrivit en del om Karl Gerhard – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

”Bron över floden Kwai” har jag också sett, flera gånger – det är den värd. Den här spännande filmen ”kretsar kring en sådan konstruktion”, vägledde oss Anders Eldeman, och svaret är förstås bro.

En gammal goding i en annan genre är ”When You’re Smiling”, och det man ju gör där är ler. Den finns i många inspelningar, bland annat med Louis Armstrong.

Dagens kryss började för övrigt med en annan gammal goding, ”I Can’t Stop Loving You”. Också den har spelats in av flera framstående artister, lustigt nog till och med av en med lika många bokstäver i både förnamnet och efternamnet som den vi faktiskt fick lyssna på i dag: Ray Charles.

Från Ray är steget inte långt till Roy, i det här fallet = Anders Eriksson i Galenskaparna. Han och kompisen Roger (Jan Rippe) gjorde tillsammans ”Det ska va gott att leva”, en devis jag gärna instämmer i.

Och går inte det, får man väl bita ihop och ”Börja om från början”. Den låten låg Sven Ingvars på Svensktoppen med en gång i världen.

”Fame Factory” har jag asolut aldrig sett på, men Emil Sigfridssons ”Innan mörkret faller” mindes jag vagt från Melodifestivalen. Han sjöng den 2004, visade en googlesökning.

”Johnny Cash & Nina P” med Pernilla Andersson tror jag däremot att jag aldrig hade hört förut. Tydligen har hon nyligen fått Ulla Billquist-stipendiet. Det påminner mig om att jag borde lyssna mig igenom och här på bloggen skriva om den Ulla Billquist-box jag förra året köpte. Det blir säkert en längre bloggartikel om det, en text som jag sen lagrar under Kulturspegeln, Musik.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att intingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Last chorus: Ingegerd Lundeborg

I det Öregrund vi kom till 1969 var Lundeborgs konditori en oas av lokal kultur. Där doftade det av nybakt vetebröd från eget bageri. Var vädret vackert, kunde man sitta ute på kondisets grusbelagda innergård och fika.

På den tiden var vårt nyinköpta sommarhus fortfarande mycket primitivt, så på torsdagarna gick vi till badhuset bredvid Hasselbacken: badade bastu och tog oss ett dopp i badhusets lilla bassäng.

På hemvägen blev det en vana att göra ett uppehåll på Lundeborgs, sitta en stund med en kopp kaffe i uteserveringen; barnen fick då gärna en kall läsk och något gott till.

Barnens nyfikenhet väcktes också av den lekstuga som stod precis i kanten mot uteserveringen. Fru Lundeborg som vi så småningom kom på vänskaplig fot med – vi kallade henne aldrig vid förnamn, Ingegerd – tillät till och med våra barn att gå in i den här lockande lekstugan. Jag har aldrig frågat något av barnen Lundeborg vad de tyckte om det.

Så småningom såldes Lundeborgs konditori till nya ägare, och stället har därefter skiftat mycket i både inriktning och kvalitet – fast som på Lundeborgs tid har det ju aldrig blivit ens när det har varit som hyggligast.

Pappa Lundeborg är sen länge död, men mamma Ingegerd, född 1924, kom under senare delen av sitt liv att bo inte så långt från oss, i ett gult hus mitt emot Konsum. Och till det här husets trädgårdstomt flyttades också lekstugan från kondiset, till färgen lika gult som huset. Till att börja med mötte vi ofta fru Lundeborg, när vi var på väg till eller från Konsum. Vi inte bara hälsade – ofta blev det en liten pratstund över staketet.

Nu har man sedan länge inte längre brukat se fru Lundeborg på det här sättet, däremot ibland något av barnen eller deras respektive eller barn. Fru Lundeborg var sjuk och allt mindre rörlig.

När vi i år till påsk kom ut till Öregrund för årets sommarboende och som vanligt passerade fru Lundeborgs gula hus, var flaggan på halv stång. Anställda på Konsum bekräftade det vi redan anade: fru Lundeborg hade dött, faktiskt förolyckats i en fallolycka.

I dag hölls hennes begravning – för oss var det alldeles självklart att gå dit. Inte så att vi kände Ingegerd Lundeborg nära, men för oss var hon en del av det genuina Öregrund, som vi genom åren har kommit att älska och också, med tidens rätt, själva har blivit en del av. Så i morse var vi ute i trädgården och plockade var sin kistbukett: Birgitta pingsliljor, jag en blandade vårbukett. Och så gick vi till Öregrunds kyrka, belägen tvärs över gatan sett från det som fordom var Lundeborgs konditori.

Den här kyrkan, med sitt ljusa brädtak, sina höga fönster med ett generöst ljusinsläpp och sitt vackra kor, besöker vi normalt inte i samband med religiösa akter; oftare är vi där på någon sommarkonsert. Ingen av oss är troende, men när det gäller att hedra en avlidens minne, ska man naturligtvis respektera hans eller hennes tro. I det här fallet var begravningsakten nästan till hundra procent kyrkligt religiös, men även i en sån här akt kan man, om man som jag inte är troende, hitta lisa. I dag inleddes begravningsakten med Oskar Lindbergs mycket vackra ”Gammal fäbodpsalm”. I psalm 198, ”Likt vårdagssol i morgonglöd”, med sitt budskap ”efter vinter kommer vår”, kan man ju främst ta fasta på rader där psalmisten ”besjunger våren, blid och stark / och livets alla under”, föregångna av ”fåglars kör i lund och mark”. Hit till Öregrund kommer ju vi och många andra för att få uppleva det som beskrivs i den här psalmens sista vers:

Snart alla fåglar stå i skrud,
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.

Ja, härlig är jorden, som det heter i dagens avslutande psalm, 297.

Andra må tycka detsamma om Guds himmel och sjunga om själarnas pilgrimssång. Men för egen del är jag tillfreds med att ha fått vandra genom de fagra riken på jorden och att se mitt tidevarv försvinna.

Tvärdrag om välfärdens omfattning och finansiering

SSUs idétidskrift Tvärdrag ägnar större delen av sitt senaste nummer (2 2011) åt välfärden, dess omfattning och finansiering. Den trotsiga sammanfattningsrubriken på omslaget lyder: ”Några påstår att vi inte längre har råd med välfärden. Men det är inte sant.”

Udden i den här rubriken och i numrets temaartiklar är riktad mot den så kallade Borg-utredningen, ett gemensamt projekt för Timbro och Arena Idé (!) och ledd av den tidigare statssekreteraren Per Borg (S). I utredningsgruppen har ingått bland andra förre SSU-ordföranden Niklas Nordström, senast beryktad för sina lobbyinsatser mot sitt eget gamla parti.

Ett gäng vänsterskribenter granskar kritiskt utredningens förslag, som bland annat utgår från att skatterna inte kan höjas och att välfärdsbehoven därför bara kan mötas med åtgärder som slimning och privatfinansiering. Tvärdrags granskare – Daniel Suhonen, Felix Antman Debels, Marika Lindgren Åsbrink, Ali Esbati, Marta Szebehely, Jenny Andersson och Roland Spånt – utsätter, från lite olika utgångspunkter, Borg-utredningens slutsatser för kritisk granskning. Några av artiklarna finns utlagda på nätet, här, men jag rekommenderar en prenumeration. Dels för att Tvärdrag i dag är arbetarrörelsens viktigaste och mest intressanta debatt- och idétidskrift. Dels för att det är nästan osannolikt billigt: för 100 kronor får du en årsprenumeration om sex nummer – sätt in pengarna på bankgiro 5676-4822.

Här några av mina egna slutsatser för den välfärdsekvation både utredningen och Tvärdrags-skribenterna diskuterar:

Visst kan man – men bara på marginalen, om man vill undvika sociala ojämlikhetseffekter – laborera med avgiftsfinansierade tilläggstjänstrer inom välfärdssektorn.

Men i allt väsentligt bör de här tjänsterna finansieras med ökad skatt. Acceptansen för ökat skattetryck beror både av om man får det man efterfrågar för skattepengarna och – vilket också annars förnuftiga vänsterdebattörer ibland missar – av att det man får kvar efter skatteavdraget (i ett skiftande intervall, vars övre gräns kan komma att ligga en bra bit över dagens) inte heller det har ett statiskt värde, när det gäller annan, privat konsumtion.

Kostnaderna för den skattefinansierade välfärdssektorn kan sannolikt också pressas, om man väljer att genomgående producera dem helt i offentlig regi. Detta fortfarande med bibehållande av en rimlig valfrihet för brukarna.

Kaplinski om kunskap, medvetande och tro

Jag tycker mycket om den estniske poeten Jaan Kaplinski, också om hans milda bekännelse till socialdemokratin.

Men marxist är han inte. Hans tankevärld är starkt präglad av skepsis mot politiska ismer och dogmatiska religiösa trossystem. Kritiken mot heltäckande och samtidigt varandra exkluderande religioner som kristendom och islam finns också i hans bok ”På gränsen som inte finns” (översättning Enel Melberg, Natur och Kultur, 1993) med undertiteln ”Anteckningar om kunskap, medvetande och tro”. Dess estniska titel anges i den svenska utgåvan vara ”Piiril mida ei ole. Märkmeid teadmisest, teadusest ja usust”. Det intressanta är att jag inte hittar någon bok med den senare titeln i hans estniska verkförteckning. Sannolikt har den aldrig getts ut som bok i Estland. I en efterskrift skriver Kaplinski själv att han i den här volymen har samlat texter, skrivna under åren 1961-1991, alltså under loppet av sammanlagt 30 år, som i huvudsak inföll under Estlands sovjetera, då de – med det innehåll de har – knappast hade kunnat publiceras i Kaplinskis hemland.

De texter som ingår i boken har förvisso alla ett tema som ryms under dess undertitel, men också jag fick, medan jag läste dem, en stark känsla av att dess olika avsnitt inte från början var tänkta som en helhet. Kaplinski själv medger att det inte är alldeles lätt att peka ut vari bokens gemensamma består. ”Skribenten själv tycker att boken bärs av en strävan att sudda ut gränserna mellan prosa och lyrik, vetenskaplig text och politisk text. Öst och Väst, buddhism och kristendom.”

Jag har tidigare skrivit att Kaplinski, när han kritiserar monoteistiska och dogmbaserade religioner, föredrar den livsvisdom han har funnit i till exempel naturreligioner och daoism. I den här boken ligger hans fokus mest på buddhismen. Likväl är hans syn på olika religioner inkluderande snarare än exkluderande, det förra dock i en minimalistisk form: ”Det är en av mina drömmar att finna en minimal tro, som skulle kunna vara gemensam för oss alla, såväl troende som icke-troende, oberoende av vad för slags tro man har eller inte har.”

Livsvisdom kan förvisso extraheras ur alla de här religionerna liksom – det förnekar inte heller Kaplinski – ur de tre stora monoteistsika världsreligionerna, men jag måste utifrån den rationalism och materialism som finns i min egen livs- och världsåskådning medge, att det finns ganska långa partier i den här boken vilkas tankemönster och sätt att se på världen som är mig främmande.

För egen del har jag betydligt lättare att ta till mig de delar boken som har formen av poesi, detta fastän också de här avsnitten – ”Vi ser ju bara den värld som flytt” och, ännu mer, ”När du stiger över knivseggen”, i grunden handlar om existensiella frågor.

Fast allra mest tycker jag om slutkapitlet ”Is och ljung”, till vissa delar med en lyrisk prosa av det slag som man hittar också hos till exempel Harry Martinson, och då tänker jag både på dess lyriska beskrivningar av till exempel blommande ljung och dess besjälade natur. Här får ni början av det här kapitlet, för egen bedömning:

”Vi köpte den här gården för nitton år sedan. Det hade bott en ensam ungkarl här som sov och lagade mat åt sig i köket – rummen värmede han inte upp och där hade golven börjat ruttna. Det var inte drag i spisen, taket i köket var sotigt och fullt av spindelväv. Det fanns inte en enda blomma vid huset, vid staketet växte stora askar och syrener. Stängslen hade börjat förfalla, taket läckte. Den första kvällen förstod jag att jag måste börja reparera stängsel, tak, golv, skorsten, brunnar och dass, samt att detta lagande och ordnande inte skulle ha något slut. Men jag förstod också att livet självt är ett sådant reparationsarbete – en strävan att hålla ordning på sin åldrande kropp, minnet som tröttas undan för undan, de alltmer slitna kläderna och hemmet som gradvis förfaller, om man nu har något hem. Livet är en enda stor renovering.”

Vägen till Klockrike som film

Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike”, ursprungligen utgiven 1948, gavs ut i det med FiBs folkböcker konkurrerande Bonniers folkbibliotek, BFB, 1954, och jag måste ha skaffat den och läst den under min gymnasietid. Mycket annat av Martinson – ”Aniara”, hans poesi – gjorde ett starkt intryck på mig, men jag minns inte ”Vägen till Klockrike” särskilt väl. När jag jag nu, i samband med TV-visningen av filmversionen, som är föremålet för den här texten, söker information om den – själva boken finns i Uppsala, medan jag befinner mig i Öregrund – inser jag att den på flera punkter skiljer sig från verk med beröringspunkter men skrivna av andra proletärförfattare. Jag tänker då på till exempel Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof” och på Lars Ahlins ”Tåbb med manifestet”.

De här andra böckerna, som ju också innehåller element av luffarliv och arbetslöshet, är mycket mer politiska, och eftersom jag läste också dem i mina formativa tonår, då jag blev övertygad socialist, minns jag dem bättre. Sedan finns det också annat som skiljer ut ”Vägen till Klockrike” från de båda andra verken: Martinsons bok utspelas i en tid som ligger mycket längre tillbaka, i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, och dess arbetslösa luffare är följaktligen inte poltiskt medvetna på samma sätt. Dessutom är ”Vägen till Klockrike” mycket martinsonsk i det att hans berättelse rymmer så mycket av naturskildring.

Det här senare går också starkt igen i Gunnar Skoglunds filmatisering från 1953. Trots att filmen är gjord i svart-vitt, fångar Sven Nykvist, alltså samme fotograf som har en stor del av äran för Ingmar Bergmans filmer, landskapet med dess skogar och blänkande sjöar och hagar, vitsippsbackarna, vägrenarnas hundkäx och hövolmarna. Några höstrusk- och vinterbilder är visserligen också infogade, men sammantaget framstår nog luffarlivet som lite för idylliskt.

De människor som befolkar dessa miljöer, främst luffaren Bolle (Anders Ek) och den som kom att bli hans vadringskompanjon, råttfällemakaren (Edvin Adolphson), är goda rollprestationer, men det finns också många andra de möter längs vägarna, värda att minnas och nämnas vid namn: Naima Wifstrand, Anders Henrikson, Stig Järrel med flera. Genom hela handlingen möter vi också en rad kvinnor som korsar Bolles väg, till exempel Margit Carlqvist. De här mötena skildras ganska rapsodiskt – kvinnorna flimrar förbi liksom landskapet, och just därför blir det något av ett obegripligt antiklimax, när Bolle i slutet av filmen plötsligt erbjuds bestående kärlek, åtminstone en återkommande sommarkärlek, på en fäbod.

Med det här har jag väl också sagt att filmversionen av ”Vägen till Klockrike” är mer av en lyrisk rapsodi än en dramatisk historia. Visserligen tecknas ett episkt förlopp, där Bolles luffande tar sin början efter att han har sagt adjö till en före detta käresta på väg mot Amerika, och en episod där Bolle och de andra vinddrivna luffarna blir tagna av polisen och får sona sitt lösdriveri med straffarbete i ett stenbrott. Men filmen ”Vägen till Klockrike”, som alltså har en del andra förtjänster, saknar för mycket berättarnerv och dramaturgi.

Ändå tyckte jag att det var intressant att se den här filmen med dess bilder av billösa landsvägar och inhägnader som hade satts på plats främst för att hindra kreatur från att fritt ströva in på jordbruksmark. Den här sortens miljöer fanns faktiskt fortfarande i det 1940-talssverige, som jag kom till som pojke.

Ett plus vill jag också sätta för musiken i filmen, vald av Lille Bror Söderlundh, sådant som hans egen ”Bollelåten”, James McGrahams ”Gå, Sion, din konung att möta” (”Be Glad In the Lord And Rejoice”) och visan om alla färgerna, särskilt den blå.

Aftonbladet Kryss misshushållar med sin bästa konstruktör

Största nöjet med Aftonbladet Kryss & Quiz har länge varit Svåra krysset, konstruerat av Anna Hagberg. I veckans nummer finns hon visserligen kvar med det betydlig lättare Stjärnkrysset, men varje veckas roligaste utmaning, Svåra krysset, görs nu plötsligt i stället av Mats Larsson. Hagberg har tidigare fått lämna uppgiften att konstruera Kryptiskt till Gudrun Pettersson, som gör att nöjet med kryptot, att det inte som nu ska vara enkelt och förutsägbart, är borta.

Svåra krysset har, i Mats Larssons nya regi, inte blivit lättare att lösa, men det är nu svårt på fel sätt.

Anna Hagbergs styrka låg inte i svårlösta kunskapsfrågor utan i att krysslösaren tvingades associera och pröva alternativa sätt att tänka. I Mats Larssons Svåra krysset finns det något enstaka exempel på den tekniken – svaret på GGGG ska bli MASSAGE – men desto mer av knappologiska kunskapsfrågor. Jag skulle tro att flertalet av krysslösarna behöver använda sig av ordböcker och uppslagsböcker och Google för att kunna lösa det här krysset, som man numera inte kan klara på hygglig allmänbildning. Hört talas om slaget vid LODE – det ligger i Estland – mellan svenskar och ryssar 1573? Ni har väl varit på ORRÖ? (Det ligger väster om Bullerön, om ni nu vet var den ligger.) Ni har väl hört talas om den italienska staden TERAMO? Ni känner väl till betydelsen av ordet ADDUKTION? Ni vet väl att NOA var son till Lemek?

Jag skulle kunna ge ytterligare en bunt såna här exempel.

För egen del har jag löst Mats Larssons svåra kryss, så det är inte det.

Men det var inte kul att göra det.

Jag längtar efter Anna Hagberg.

PS för säkerhets skull: Jag har aldrig någonsin träffat Anna Hagberg, vet ingenting om henne; det här rör sig alltså inte om en uppbackning från en kompis sida. Jag bara gillar hennes sätt att konstruera kryss. dENNsamme

En annorlunda Första maj

Jag började Första maj-demonstrera i lägre tonåren, i min dåtida skolstad Sundsvall. Jag minns fortfarande gemenskapen med många, många människor – det var ett långt tåg som ringlade runt centrala stan. Sen dess har jag alltid gått i tåget.

Ända till i dag, då jag bara deltog i mötet.

Det här har inte att göra med att jag skulle ha ändrat uppfattning. Det har med fysik att göra, inte min men hustruns. Även hon har drabbats av hjärtproblem, och de är för närvarande värre än mina. Hon orkar inte gå särskilt fort och måste dessutom då och då stanna och vila. Så av solidaritet med henne avstod även jag från att gå med i tåget.

Vi tog bussen från Öregrund till närmsta demonstrationsort, Gimo. Bussturerna på söndagar/helger är glesare, och eftersom den lämpligaste bussen skulle anlända till Gimo efter mötesstarten, tog vi den som anlände ett par timmar för tidigt.

I dag var vädret visserligen soligt men kallt, så vi försökte – förgäves – hitta ett öppet café eller en dito servering – allt var stängt. Till slut hittade vi i alla fall en öppen närbutik, där man skyltade med kaffeservering. Den ägde dock rum vid ett bord utomhus, där det var alldeles för kallt att sitta. Men killen i affären, som vi köpte kvällstidningar av, förstod vårt predikament och erbjöd oss generöst att sitta i soffan i ett litet kontorsutrymme innanför butiken. Där fick vi dricka nybryggt kaffe medan vi läste de nyinhandlade tidningarna.

Den vänlige killen, som pratade lite haltande svenska och av hudfärgen att döma var afrikan, visade sig vara sudanes, närmare bestämt från södra Sudan, och en allt hjärtligare stämning spred sig, när Birgitta berättade att hon hade besökt Sudan och dessutom ett mycket stort antal andra afrikanska länder samt att de här resorna inte bara hade ägt rum under hennes tid som statsråd och talman – det förtjänar att understrykas att vår värd inte hade en aning om vem hon var, när vi bjöds in till det här personalutrymmet – utan också i hennes tidigare jobb på Nordiska afrikainstitutet och Sida. I samtalet deltog också två av vår värds kompisar, en av dem irakier, den andre palestinier – sins emellan talade de här tre arabiska.

Det här är Gimo, länge med en stor flyktingförläggning, i ett nötskal. Fast alldeles nytt är ju inte det icke-svenska inslaget i de här delarna av Uppland: På Första maj-mötet lite senare såg jag förre partiombudsmannen Anti Lahti, vilket är en påminnelse om de många invandrade finnarna på de uppländska bruksorterna. Dessa har för övrigt en mycket äldre invandrartradition: bruken byggdes ju till stor del upp av hitlockade valloner, vars ättlingar också i dag finns kvar i de här bygderna. Och åker man längre ut mot kusten, till exempel till vårt Öregrund, hittar man en del ester och estlandssvenskar, som bosatte sig här ute och fortsatte att fiska liksom de hade gjort i Estland. Jag hör inte till den här kategorin, men naturligtvis berättade jag för de tre arabisktalande i Gimo att jag egentligen är estländare och del av en mycket tidigare stor flyktingvåg till Sverige.

Nå, så småningom drog vi vidare till torget, dit Första maj-tåget snart marscherade in, passande nog till tonerna av ”Internationalen”.

Om själva Första maj-mötet kunde man berätta mycket, men jag stannar för att förmedla en enda sak. Huvudtalare var Vivianne Macdisi, oppositionslandstingsråd (S) i Uppsala läns landsting. Hon höll ett i flera avseenden fint Första maj-tal, men rörde vid publikens hjärterötter gjorde hon främst när hon talade om det som nu sker i stora delar av arabvärlden och inte minst i Syrien. Den här unga kvinnan, vars utseende och perfekta svenska inte avslöjar att hon från början inte är svenska, föddes nämligen 1975 i syriska Homs.

Efter mötet blir vi, tillsammans med Vivianne, hembjudna till Margareta Widén-Berggren, bland annat kommunalråd i Östhammar och ledamot av Socialdemokratiska partistyrelsen. Margareta bjuder på kaffe och bullar upp både kakor och bullar men också bröd med goda tillbehör att göra smörgåsar av, vilket dels är bra för mig som diabetiker, dels – tillsammans med de kryddstarka läckerheter vi fick till kaffet av vår nye vän sudanesen – kom att utgöra dagens lunch.

Väl hemma i Öregrund slinker jag på vägen hem in på Konsum och handlar det jag har serverat många Första maj: potatis att koka, basturökt skinka, melon plus två sorters löksmakande dip och så något vi nästan aldrig annars köper hem: två stora påsar chips. Till det här serverar jag vin.