Tvärdrag om välfärdens omfattning och finansiering

SSUs idétidskrift Tvärdrag ägnar större delen av sitt senaste nummer (2 2011) åt välfärden, dess omfattning och finansiering. Den trotsiga sammanfattningsrubriken på omslaget lyder: ”Några påstår att vi inte längre har råd med välfärden. Men det är inte sant.”

Udden i den här rubriken och i numrets temaartiklar är riktad mot den så kallade Borg-utredningen, ett gemensamt projekt för Timbro och Arena Idé (!) och ledd av den tidigare statssekreteraren Per Borg (S). I utredningsgruppen har ingått bland andra förre SSU-ordföranden Niklas Nordström, senast beryktad för sina lobbyinsatser mot sitt eget gamla parti.

Ett gäng vänsterskribenter granskar kritiskt utredningens förslag, som bland annat utgår från att skatterna inte kan höjas och att välfärdsbehoven därför bara kan mötas med åtgärder som slimning och privatfinansiering. Tvärdrags granskare – Daniel Suhonen, Felix Antman Debels, Marika Lindgren Åsbrink, Ali Esbati, Marta Szebehely, Jenny Andersson och Roland Spånt – utsätter, från lite olika utgångspunkter, Borg-utredningens slutsatser för kritisk granskning. Några av artiklarna finns utlagda på nätet, här, men jag rekommenderar en prenumeration. Dels för att Tvärdrag i dag är arbetarrörelsens viktigaste och mest intressanta debatt- och idétidskrift. Dels för att det är nästan osannolikt billigt: för 100 kronor får du en årsprenumeration om sex nummer – sätt in pengarna på bankgiro 5676-4822.

Här några av mina egna slutsatser för den välfärdsekvation både utredningen och Tvärdrags-skribenterna diskuterar:

Visst kan man – men bara på marginalen, om man vill undvika sociala ojämlikhetseffekter – laborera med avgiftsfinansierade tilläggstjänstrer inom välfärdssektorn.

Men i allt väsentligt bör de här tjänsterna finansieras med ökad skatt. Acceptansen för ökat skattetryck beror både av om man får det man efterfrågar för skattepengarna och – vilket också annars förnuftiga vänsterdebattörer ibland missar – av att det man får kvar efter skatteavdraget (i ett skiftande intervall, vars övre gräns kan komma att ligga en bra bit över dagens) inte heller det har ett statiskt värde, när det gäller annan, privat konsumtion.

Kostnaderna för den skattefinansierade välfärdssektorn kan sannolikt också pressas, om man väljer att genomgående producera dem helt i offentlig regi. Detta fortfarande med bibehållande av en rimlig valfrihet för brukarna.