Socialdemokraterna nu näst största parti i Estland

Den uppåtgående trenden för de estniska socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, fortsätter. Nu har partiet gått om inte bara den konservativa valkoalitionen IRL, Isamaa ja Res Publika (Fäderneslandet och Res Publika) utan också, om än knappt, Edgar Savisaars en gång så mäktiga centerparti, Keskerakond, visar TNS Emors majmätning.

I ohotad ledning är fortfarande det ledande regeringspartiet, nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), som i den här mätningen får 33 procent (31 procent i april, 30 procent vid månadsskiftet mars-april, 28,6 procent i valet i början av mars).

Men dess koalitionspartner IRL går det utför med. IRL är nu nere i 17 procent (18, 19 respektive 20,5 procent).

Och Keskerakond är nu nere i historiskt låga 20 procent (22, 24 och 23,3 procent).

Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, fortsätter däremot sin uppåtgående trend och har i den här mätningen, med 22 procent, blivit näst största parti (14 procent i februari, 16 procent i februari, 19 procent vid månadsskiftet mars-april, 17,1 procent i valet).

Av allt att döma ser allt fler väljare SDE som det enda trovärdiga regeringsalternativet. Landsbygdspartiet Rahvaliit (Folkunionen) har bestående tappat stora delar av sin väljarkår till Socialdemokraterna – flera av dess ledande företrädare, också i riksdagen, Riigikogu, gick under förra mandatperioden över till SDE – vilket nu märks bland annat av att Socialdemokraterna i den senaste undersökningen faktiskt är största parti i delar av södra Estland, där de etniska esterna helt dominerar. I Tallinn och i nordost, där de flesta ryssarna bor, har Centerpartiet fortfarande kvar sin relativt starka ställning, men en intressant sak i den senaste opinionsundersökningen är att Socialdemokraterna nu helt klart är andra parti bland icke-esterna.

Några andra intressanta noteringar om vilka som stöder Socialdemokraterna är att partiet har starkt stöd främst bland kvinnorna – men, intressant nog, också bland de högutbildade. Ser man till inkomst, stöds Socialdemokraterna främst av medelinkomsttagare. Utan att ha tillgång till data om detta vågar jag gissa, att många lågutbildade och låginkomsttagare (bland dem finns många ryssar) fortsatt stöder Centerpartiet, men fortsätter Centerns erodering, kan de här grupperna komma att bidra till en fortsatt uppgång för den estniska socialdemokratin. Den socialdemokratiske partiledaren, Sven Mikser, och även några andra ledadne socialdemokrater har en bakgrund i Centerpartiet, förr starkt förknippat med Folkfronten, och jag skulle inte bli förvånad om vi kommer att få se fler övergångar.

Söndagspredikan

I går inför middagen kom Birgitta inför middagen – hon lagade italienskt, en rätt som vi en kväll åt utomhus på en restaurang i Sorrento – in med en bukett med förgätmigej och trädgårdsvivor; den ställde hon på köksbordet där vi skulle äta.

Då gick jag ut i trädgården och plockade en bukett jag också: en kvist av syren som tonade i lila utan att riktigt ha slagit ut, en blommande äppelkvist, ett par tidiga midsommarblomster, några kvistar blommande rosenmandel, några vitblommande grentoppar av jätterams och så några tulpaner som harmonierade i färg med det övriga. Den ville Birgitta ha i sovrummet, bredvid sin säng.

Så här kan ett gammalt pars liv vara.

Och vår trädgård är just nu resultatet av ett helt livs paradisförsök.

Nyss gick jag en stilla promenad runt hela härligheten. Det blåser en aning, fast varm vind, och det nygrävda potatislandet var alldeles vitprickigt av nedfallen körsbärsblom.

På inre gårdsplan har syrenerna börjat slå ut i topparna, som fångas av den varma solen.

Sommaren kommer i ystra språng.

Jag tror vi går ut i trädgården och sätter oss en stund med var sin liten drink i stolarna under plommonträden.

Melodikrysset nummer 20 2011

Ljuvligt att vakna i ett försommarvarmt och blommande Öregrund. Ljuvligt att se Birgitta piggare än på länge efter behandlingen på hjärtkliniken i går. Ljuvligt att äta en god frukost med bland annat rykande hett kokkaffe.

Dagens Melodikryss hörde inte till de besvärligare; bara de två sista frågorna beredde mig något som helst besvär.

Roy Orbison-melodin, den som Lisbet Jagdal har gjort en svensk version av, ”Allt vad du begär”, känner jag ju igen – men vad fasen hette den i original nu igen? Men Google hjälper: ”You Got It” heter den ju.

Melodin dess förinnan hade jag problem med, eftersom jag inte har sett filmen den kom från. Men ledbokstäverna ledde mig till att gissa att det eftersökta andra ordet i filmtiteln var ”gun”, och då slog det mig, att Anders Eldeman tidigare har spelat ledmotivet ur filmen ”Top Gun”, vilket skulle kunna förklara att jag ändå tyckte mig känna igen det.

Annars innehöll dagens kryss filmmelodier som var betydligt enklare att identifiera.

Visst har väl ”Titanic” – ur vilken vi i dag hörde ”My Heart Will Go On” med Céline Dion – varit med tidigare i krysset?

Och detsamma gäller väl också ”Trollkarlen från Oz” från 1939 med en mycket ung Judy Garland. Här skulle filmmelodin, ”Over the Rainbow” av Harold Arlen och Yip Harburg, ge oss pluralordet regnbågar. Jag har skrivit om den här intressanta filmen plus dess bokförlaga – du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

En svensk film fanns också med i dagens kryss, ”Swing it, magistern!” från 1940 i regi av Schamyl Baumann. Titelmelodin, en stor hit med den då mycket unga Alice Babs, skrevs av Hasse Ekman och Kai Gullmar, och handlingen tilldrog sig som man kan ana i en skola.

Alice Babs’ dotter, Titti Sjöblom, var även hon med i dagens kryss. Hon sjöng ”Fröken ur sång”, som hon också deltog med i 1974 års upplaga av Melodifestivalen.

Men för att återvända till den sortens dansmusik som mamma Alice vållade rabalder med, slog ”In the Mood” med Glenn Millers orkester våldsamt samma år, 1940. Den har jag dansat till många gånger, först under min skoltid i Sundsvall.

När vi nu är inne på dansant musik, kan vi väl fortsätta med en låt som ännu mer är en tryckare, ”Georgia On My Mind”. Dess fina musik skrev Hoagy Carmichael redan 1930.

Från mina unga år minns jag också Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”. Den köpte min kusin Kreete en sommar, och vi brukade spela den på Kjell Nordins vevgrammofon på den då öppna verandan i huset i Juniskär där jag bodde på den tiden.

Nu på äldre dar har jag ett stort nöje av TVs frågesportprogram ”På spåret”. Det har som signaturmelodi H C Lumbyes ”Jernbanegalopp” från 1847 – här skulle den ge ordet tågstation.

”Where Or When” med Lisa Ekdal och Rod Stewart skulle ju mycket väl kunna passa som mellanaktsmusik i det programmet.

Och något av svaren kunde nog också bli Turkiet, i dag representerat genom segern i Eurovision Song Contest 2003 med ”Everyway That I Can”. Fast namnet på sångerskan, Sertab Erener, har jag fått leta upp på Google.

Och så påpekar en läsare att jag har glömt bort att redovisa ett svar. Jo, som andra fråga i dag hörde vi en nubbevisa, ”Sjöbloms dass”. Den här visan har tillskrivits Ture Nerman, men det förefaller osannolikt – han var nämligen helnykterist i hela sitt liv.

Må vara hur det vill med den saken, men vi tar den:

När gäddorna leker i vik och vass,
och solen går ner bakom Sjöbloms dass,
ja, då är det vår.

Skål!

Slarvigt av mig att tappa just den här – jag har nämligen en gång i världen varit med om att ge ut en Ture Nerman-LP, på salig a disc. Björn Arahb och Monica Nielsen sjöng, och jag skrev mapptexten. ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (1976) heter skivan.

Temiddag med barn och barnbarn

Matti kom hit i går kväll, alltså till lägenheten i Uppsala. Birgitta hade fått tid på hjärtkliniken redan klockan 07.00 i morse, och han ville följa med oss till Akademiska. Vi åkte tillsammans dit med taxi klockan 06.30.

Allting gick efter ritningarna. Några timmar senare skrevs Birgitta ut med normal hjärtrytm och mycket lättad, nästan upprymd: det låter ju inte så vidare roligt att få sitt hjärta stoppat och igångsatt igen, men när det väl är gjort känner man sig bättre.

Matti skickade SMS till sina syskon och berättade att allting hade gått bra.

Också de båda andra, Kerstin och Anna, ville gärna träffa sin mamma, så vi åkte inte direkt ut till Öregrund. Birgitta önskade sig då en öregrundsmiddag tillsammans med barnen och så Kerstins båda barn, Viggo och Klara.

En öregrundsmiddag, förr serverad på fredagskvällen när vi hade hunnit ut till huset i Öregrund, består av varmt te och så flera sorters bröd plus många olika goda pålägg att välja på.

Så jag har varit på Konsum och bunkrat.

Fast senare i kväll åker jag och Birgitta själva till huset i Öregrund.

Där väntar försommarens ljuvlighet och så lördagsmorgonens melodikryss.

I häggblomningen

I dag när jag gick till och från Konsum, förde vinden med sig en nästan bedövande doft av hägg. Häggen blommar överallt; dess doft är tung och söt, dess blommor vita.

Häggblomningen är kort, så kort att många inte ens hinner få upp ögonen för den, och ändå har man nästan missat försommarens hela ljuvlighet, om man inte lägger märke till den. Om detta skrev Alf Henrikson följande:

Visa

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn.
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.

Den blommande häggen kan man nämligen inte ta med in till sin älskade. Ställs den i vas, slokar den nästan genast. Dessutom är doften så stark att den snabbt uppfyller hela huset, och den har en bedövande tung doft.

Ändå har jag alltid sökt mig till blommande hägg. Jag minns hur jag redan som liten pojke låg i gräset under en blommande hägg i Juminda, den lilla byn på den estniska nordkusten där jag föddes och tillbringade mina första år. Kanske bidrog detta till att jag långt senare, när jag var i tonåren, upprepade det här, fast nu i slänten under en bergknalle i Juni, nära Juniskär där jag sedan växte upp. Den här slänten, där det också växte liljekonvaljer, gullvivor, gökärt och törnros, vetter mot åkermark tillhörig en av gårdarna i Juni.

Dit tog jag en sommar min älskade.

Då hade jag själv redan flyttat därifrån, men vi var på sommarbesök hos mina föräldrar.

De är döda nu, likaså deras hyresvärd, så nu finns det varken något hus eller någon hage att återvända till.

Om försommarens fröjder och mödor

Några av de senaste dagarna har det åter kommit regn, men i dag har solen lyst över trädgården. Den blir allt mer försommarfager; nu har också förgätmigejen börjat blomma.

Men framför allt märks sommarens gradvisa ankomst i fruktträdgården – ja, fruktträdgård är det på nästan hela vår tomt. Det överdådigt blommande bigarråträdet har fått sällskap av alla skuggmorellerna, de stora planerade så väl som de självsådda. Ljusa blommor har också krikonträden.

Några av plommonträden har även de börjat blomma. De flesta äppelträden dröjer ännu med blomningen, men i toppen på Åkerö-trädet, Kerstins gamla önsketräd, blommar det – jag har sett humlor kretsa där uppe. Det här trädet står nämligen utanför fönstret till det som var Kerstins rum, det som nu är Klaras när hon och brorsan Viggo hälsar på hos morfar och mormor. I vanliga fall är det här rummet nu mitt och Birgittas gemensamma skrivrum; här finns nämligen datorn.

Men de flesta äppelträden har bara blomknopp än, och detsamma gäller syrenerna. Fast kommer det bara några riktigt varma dagar i rad, ska ni få se på blomning!

När jag kom ut hit till huset i Öregrund i går, hittade jag bredvid gången fram till trappen några lådor med plant. Eva-Lotta på Eds trädgård hade tydligen varit här och levererat dem till Birgitta.

Birgitta kom själv ut hit nu i början av kvällen, från svenska UNICEFs årsmöte – hennes ordförandetid är nu förbi, och hon hade blivit vänligt avtackad. Hon var, när hon kom hem till vårt sommarhus, nästan uppgivet trött av sina hjärtproblem, så i kväll orkar hon knappast plantera ut de här växterna. Hon la sig på sängen och vilade, och när jag var klar med middagen – stekta abborrfiléer – var jag tvungen att väcka henne. Vi har normalt hand om matlagningen varannan dag, och så diskar den som inte har lagat maten, men i dag erbjöd jag mig att också ta hand om disken.

På fredag morgon ska Birgitta infinna sig på Akademiska för den planerade hjärtkonverteringen, och stämmer det som alla säger – att man mår mycket bättre efteråt – kommer hon nog att få både ny kraft och lust att ta ett och annat nappatag med trädgården.

Sorgesång till bluesgitarr

Rolf Wikström framträdde live på Strandhotellet här i Öregrund i augusti förra året, och jag var förstås där. Jag har alla hans skivor, både blues och annat, men för mig är han ändå främst en bluesman.

När han nu ger ut CDn ”Istället för tystnad” (Black Light 02, 2011, distribution Border), är det rätt länge sen det sist kom ut någon ny skiva med honom.

Jag känner inte till hela bakgrunden till detta, men av den nya plattan framgår det att han har drabbats – och jag använder då avsiktligt just det ordet – av att hans mor har gått bort. En av den nya CDns starkaste låtar, ”Arton nätter, nitton dagar”, handlar om hennes dödskamp och längtan efter att komma hem igen. Där finns också ett långt gitarrsolo, en sorgesång till bluesgitarr.

I den låten får Roffe fin körassistens av Caroline af Ugglas. Hon förekommer också i en annan låt, ”När vi har kommit hem”, där hon har en ännu mer framträdande roll: hon sjunger där duett med Rolf Wikström.

Allt på den här plattan är inte blues; så är till exempel den inledande låten, ”Led mig hem, gamla väg”, en John Denver-låt, i original ”Take Me Home Country Roads”.

Annat är skrivet av Wikström ensam. En av de bästa egna låtarna är ”Längtan, ge dig av”.

Wikström spelar ofta med en ganska liten kompgrupp, ibland alldeles ensam, och det är förresten alltid roligt att uppleva honom som instrumentalist, som i den avslutande ”Krigsmannen”, där han spelar tolvsträngad gitarr.

Men musikaliskt allra roligast är nog ändå ”Jag är glad”, där en hel grupp bistår honom med häftigt komp.

En film om olyckliga och förnedrade människor

Ingmar Bergmans ”Gycklarnas afton” kom 1953. Något senare började jag systematiskt se alla nya bergmanfilmer, men den här hade premiär lite för tidigt. Åldersmässigt klarade jag barnförbjudet-spärren, men den här filmen fick verkligen inte något entusiastiskt mottagande i landsortspressen, för övrigt inte heller i stora delar av stockholmspressen, till exempel kvällstidningarna.

När jag så här långt efteråt forskar lite i mottagandet, noterar jag dock att Nils Beyer i Morgon-Tidningen (före detta Social-Demokraten) och Harry Schein i BLM fanns bland dem som hade en avvikande, mycket mer positiv bedömning av filmen. Också Stockholms-Tidningens Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) såg kvalitéer hos filmen, bland annat i dess skildring av människor som är olyckliga och rädda för livet.

Det är, när man ser filmen i dag och i likhet med mig också har ett bevarat 1950-talsperspektiv, lätt att förstå båda reaktionerna.

Filmens svärta är verkligen inte publikfriande, och dess olyckliga rollfigurer med sina tillkortakommanden både inför sig själva och inför andra hör inte till de muntraste man har sett på bio. Kanske bidrog också Karl-Birger Blomdahls filmmusik till stämpeln av film noir. Men Bergmans skildring av olyckliga och förödmjukade människor – Bergman har både regisserat och skrivit manus – tillsammans med Sven Nykvists foto – panoreringar i landskapet, närbilder av ansikten – och så de många skickliga skådespelarna, som jag ska nämna nedan, gör sammantaget det här till en intressant film.

Gycklartemat är ju centralt i flera av Ingmar Bergmans filmer. I det här fallet får vi möta ett cirkusfölje på väg genom landskapet – inledningen lär förresten vara filmad i trakten av Gimo, inte långt från det Öregrund där jag skriver det här, men handlingen är annars förlagd till ett kust- och småstadslandskap någonstans i Skåne.

Förnedringstemat i filmen slås an tidigt i episoden, där clownens fru, Alma Frost (Gudrun Brost) lockas till ett nakenbad inför ett gäng uniformerade bassar – Åke Fridell spelar rollen av artilleriofficer – och där clownen själv, Teodor Frost, en vitklädd och vidtpudrad Anders Ek, räddar henne undan de här flabbande männen.

Den här cirkusen är milt talat på dekis; dess direktör, Albert Johansson (Åke Grönberg) försöker bland annat få låna dräkter av den lilla stadens teaterdirektör, Sjuberg (Gunnar Björnstrand). Som lockbete använder han platser på galaföreställningen och som ytterligare lockemedel har han vid det här besöket sällskap av sin älskarinna, cirkusryttarinnan Anne (Harriet Andersson).

I den här staden bor också den kvinna han fortfarande formellt är gift med, Agda (Annika Tretow) och deras två söner – han har dock inte träffat dem på mycket länge. Hon driver, framgångsrikt, tobakshandel, och Albert lockas ett slag att försöka återknyta banden med henne; hon är för sin del inte så tänd på att börja om igen.

Hans älskarinna på cirkusen väcker å sin sida åtrå hos en av stadsteaterns skådespelare, Frans (Hasse Ekman). Han är en förförartyp, men når sitt mål först genom en kombination av våld och löfte om ekonomisk ersättning, ett smycke som för övrigt visar sig vara falskt.

Albert anar vad som har hänt och tvingar fram sanningen.

Uppgörelsen mellan de båda männen kommer under galaföreställningen, i cirkusmanegen, och blir en klassisk envig med inslag av hämndbegär och fysiskt våld. Men trots cirkusdirektörens synbara fördelar i form av kroppsstyrka och motiv, tar den sluge skådespelaren hem spelet, och cirkusdirektören förödmjukas inför publik.

Historien hotar ett tag att ända i cirkusdirektörens självmord, men i slutet av filmen kan man ändå ana en försoning och en nystart mellan Albert och Anne, en antydan till ett leende.

Om Baltikum och tillbaka i mina gamla kvarter

Tillsammans med en rad andra, flera av dem – Pierre Schori, Gunnar Stenarv, Ann Linde – mina gamla arbetskamrater, hade jag av Gunnar Lassinantti inbjudits till ett planeringsmöte i ABF-huset i Stockholm, . Med var också bland andra min gamle kumpan från många resor till Estland, Jüri-Karl Seim.

Syftet med träffen var att planera ett kommande möte i ABF-huset om kontakter och insatser i Estland, Lettland och Litauen i samband med Baltikums befrielse.

Jag ska återkomma med fler uppgifter. Klart redan nu är emellertid att det återuppståndna estniska socialdemokratiska partiets första ledare, Marju Lauristin, kommer att medverka.

Eftersom jag ändå skulle vara i Stockholm, hade jag kommit överens också med sonen, Matti, om att träffas. Han kom till ABF-husets port efter sitt jobb, och i glappet mellan mitt sammanträde och hans ankomst hade jag hunnit ströva lite i mina gamla jobbkvarter – Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, ligger snett över Sveavägen från ABF-huset sett.

Det infann sig en hemkänsla – här jobbade jag från 1968 till 2002, i 34 år. Många av butikerna och restaurangerna, korvkiosken en bit bort på Sveavägen, antikvariatet där jag handlade då och då finns fortfarande kvar. Jag var in på den stora konsumhallen vägg i vägg med partistyrelsen och handlade några saker till morgondagens frukost; jag stannar nämligen över i lägenheten i Uppsala över natten.

Under min promenad kollade jag att en favoritrestaurang från förr, Café Piastowska högt uppe på Tegnérgatan, nummer 111, fanns kvar, och det visade sig att sonen, när han anlände, gärna följde med dit för att äta middag med sin far. Sonen har många gånger hört berättas om det här stället men har aldrig själv ätit där. Jag har väl bland annat berättat om hur ägaren, en svensk gift med en polska, förmodligen både för att jag drog dit många lunchgäster och för att vi så småningom kom på vänskaplig fot med varann, ibland dök upp i partiexpeditionens reception bara för att kunna meddela mig personligen att det tyvärr var abonnerat på Piastowska just i dag.

Nu fanns min gamle vän som porträtt på väggen. Den nye ägaren, själv polack, berättade att förre ägaren för ett par år sen hade dött.

Mycket sorgligt att höra – men Piastowska finns kvar i sin forna och mycket detaljrika glans och vårdas ömt sådant det var. Jag skulle gå bet på att ge en helt rättvis bild av det här underbara stället, så jag uppmanar alla som är intresserade av riktig, gammaldags restaurangkultur att gå dit och äta.

Dessutom är maten polsk, på riktigt, och synnerligen god, för övrigt också tillgänglig till ett mycket rimligt pris.

Vi fastnade för en tvårättersmeny med tomatsoppa som förrätt och därefter Schnitzel Belwederski med surkål och champignoner, sereverade på ’placek’. Till det drack vi kall, besk polsk öl. En smakupplevelse!

Vi skildes under handskakningar med värden, och sonen lovade genast ta dit sambon och ett antal vänner. Han tyckte faktiskt att farsan hade öppnat hans ögon – och gom – för en riktig höjdarrestaurang.

Skapelsen enligt Höglund

Anna Höglund, född 1958, har – om jag inte tar fel – födelsedag i dag. Grattis!

Nej, jag känner inte Anna Höglund, men jag har mött henne både som barnboksförfattare och barnboksillustratör, faktiskt även serieskapare. Hon illustrerar sina egna böcker men också flera andra framstående barnboksförfattares, böcker av Ulf Stark, Ulf Nilsson, Barbro Lindgren med flera. Hon är också rikligen prisbelönad.

En bok för alla har just (2011) återutgivit hennes bilderbok ”Först var det mörkt…”, som ursprungligen gavs ut av Bonniers 1991.

Det är en bok som det inte är alldeles lätt att ge en åldersrekommendation till. Den sägs på försättsbladet vara tillkommen ”i samarbete med Otto 3 år”, och dess mycket korta enmeningsbildtexter skulle mycket väl kunna ha kommit ur en treårings mun. Men enligt förlagets åldersrekommendation är den ämnad för åldersgruppen 7-11 år!

Bokens formellt enkla struktur – varje bild skildrar en enda sak, och till bilden finns en superkort förklarande text – leder förvisso associationerna till böcker för små barn, men samtidigt är innehållet, både text och bild, sådant att det snarare bör tilltala barn som har förmågan att reflektera mera. För det här är i själva verket ett slags skapelseberättelse, om än en ganska särpräglad sådan.

Den här berättelsen börjar moseboksaktigt, med först mörker, sen månsken och morgonljus. Sen kommer regnet, och huvudpersonen, en liten gubbe, måste ta hjälp av först ett paraply, sen en båt. Vinden tar tag i dess segel, och gubben anländer till en ö. Där finns ett nästan John Bauerskt träd, som skriker ”Hjälp!” när gubben bryter av en torr pinne från dess stam. På ön finns också en glasskiosk, tom verkar det som, och så bygger gubben ett slott. När gubben är färdig, kommer det en ängel flygande – den här skapelseberättelsens enda religiösa referens. Ängeln, som heter Eriksson, har en strut glass i vardera näven. Sen flyger Eriksson hem till sitt, var nu det är, medan vår gubbe går och lägger sig i sängen i sitt slott. Och drömmer om att han simmar bland väldiga blommande näckrosor…

Poetiskt, mytiskt, en bildsaga att reflektera över. Jag ser fram mot att lite längre fram i sommar prova den här boken på en flicka i precis rätt ålder, en ung dam som både kan fantisera och reflektera.