I häggblomningen
19 maj 2011 12:52 | Prosa & lyrik, Ur dagboken | 7 kommentarerI dag när jag gick till och från Konsum, förde vinden med sig en nästan bedövande doft av hägg. Häggen blommar överallt; dess doft är tung och söt, dess blommor vita.
Häggblomningen är kort, så kort att många inte ens hinner få upp ögonen för den, och ändå har man nästan missat försommarens hela ljuvlighet, om man inte lägger märke till den. Om detta skrev Alf Henrikson följande:
Visa
Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn.
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.
Den blommande häggen kan man nämligen inte ta med in till sin älskade. Ställs den i vas, slokar den nästan genast. Dessutom är doften så stark att den snabbt uppfyller hela huset, och den har en bedövande tung doft.
Ändå har jag alltid sökt mig till blommande hägg. Jag minns hur jag redan som liten pojke låg i gräset under en blommande hägg i Juminda, den lilla byn på den estniska nordkusten där jag föddes och tillbringade mina första år. Kanske bidrog detta till att jag långt senare, när jag var i tonåren, upprepade det här, fast nu i slänten under en bergknalle i Juni, nära Juniskär där jag sedan växte upp. Den här slänten, där det också växte liljekonvaljer, gullvivor, gökärt och törnros, vetter mot åkermark tillhörig en av gårdarna i Juni.
Dit tog jag en sommar min älskade.
Då hade jag själv redan flyttat därifrån, men vi var på sommarbesök hos mina föräldrar.
De är döda nu, likaså deras hyresvärd, så nu finns det varken något hus eller någon hage att återvända till.
7 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Ett bus streck i Sollefteå, Lillängets Folkskola, var att ta med sig stora fång till skolavslutningen. Då brukade oftast den långdragna terminsavslutningen i klassrummet avverkas fortare än annars eftersom doften gjorde det ogörligt att stanna inne.
Comment by Urban Sjölander — 2011 05 19 16:10 #
Det fanns en stor hägg på skolgården i Nordantjäl. Vi plockade blomklasar och satte i håret. På hösten åt vi bären som gjorde det så märkligt strävt i munnen. Där stod jag också och grät en rast när min hund hade dött och jag inte ville visa mina tårar. Jag kan se den lika tydligt för min inre syn som då. Det är tur att vi har våra inre landskap och det är trevligt att få vandra med dig från Juminda till Juniskär. Båda är poetiskt fulländade namn, för övrigt.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 05 20 11:50 #
Jag vet precis vilken slänt du menar. Vi cyklade dit från Kvissleby på 50-talet för att plocka gullvivor. Jättefin slänt och jättefin text av dig.
Comment by Sigrid Singam — 2011 05 20 16:31 #
Till Sigrid Singam: Om det var i själva Juni, måste det nästan vara samma slänt vi talar om. Den ligger till höger om vägen, om man har näsan mot Juniskär. På andra sidan den lilla bergknallen går det en liten väg mot Bergafjärden.
Annars finns – fanns; jag har ju inte varit där på länge – en annan blomsterslänt som vetter åt Juni till men den hör till en bondgård i Nyland, förr Halléns där vår familj placerades senhösten 1944 och där jag en tid ensam bodde när jag började i första klass i Nylands skola. Men den slänten, som ligger under ett mycket brantare och högre berg och har granskog bakom, utmärks främst av att där växer hassel.
Comment by Enn Kokk — 2011 05 21 13:00 #
Nu är jag inte så säker … Slänten jag tyckte du beskrev så fint och exakt låg vid vägen som gick förbi Nylands skola och kanske mer ner mot Mjösund än Juni. Tydligen fanns det många sköna sluttningar i området. Undrar om fler läsare också kände igen sin ”egen” i dina rader?
Comment by Sigrid Singam — 2011 05 22 11:34 #
Till Sigrid Singam: Då tror jag att jag vet ungefär var du hittade din slänt, även om jag själv inte har någon relation till just den. Vägen förbi Nylands skola gör en krök åt höger just nedanför det stora tvåvåningshus som på min tid tillhörde familjen Hallén och ändar sedan efter en liten backe och ett utförslut på vägen Juniskär-Juni-Mjösund-Njurunda.
Som du väl kan ana, kan jag de här trakterna i detalj efter alla dessa år. Jag bodde i Juniskär till dess att jag hade tagit studenten. Mina sex första skolår (i realiteten fem, eftersom jag klarade de första två skolåren under loppet av ett enda år) gick jag i Nylands skola. Hos Halléns var vi inhysta kring årsskiftet 1944-1945, och när jag började i ettan i Nylands skola och mina föräldrar och småsyskon bodde i Löran (pappa fiskade där och senare på Brämön), fick jag i början av höstterminen bo hos Halléns, Valter och Helga.
Senare, ända fram till vårterminen mitt studentår 1958, sålde jag Folket i Bild och FiBs folkböcker. Varje fredag eftermiddag knackade jag dörr på sträckan Juniskär-Juni-Nyland-Döviksjön-Flintåsen-Skatudden-Juniskär. Jag åkte omkring på cykel, när jag blev lite äldre på moped, på vintrarna förstås spark.
Det här gjorde att jag inte bara kände alla i Juniskär utan också väldigt många av de andra som bodde i de nämnda områdena.
En och annan gammal skolkamrat bor kvar i de här trakterna, men under alla år då jag var och hälsade på mina föräldrar och efter deras död fortfarande vår hyresvärd Kjell Nordin och tog promenader längs mina gamla vägar, blev det med tiden allt glesare med människor jag kände igen och som hälsade bekant på mig.
Comment by Enn Kokk — 2011 05 22 14:25 #
Jag minns dig väl från 50-talet, Juniskär, läroverket i Sundsvall och Njurundabussen även om vi inte kände varandra. Jag slutade skolan 57 och flyttade till England.
Jag kom till din blogg av en slump för några år sen när jag letade efter jordbrukare i Nyland och läser den nu regelbundet. Är mycket intresserad av det du skriver om SAP och dess problem eftersom Labour befinner sig i samma situation. Ja, egentligen är det väl värre här och vi hoppas alltid på goda idéer från Sverige och uppskattar kloka tankar.
Comment by Sigrid Singam — 2011 06 06 14:35 #