Last chorus: Lasse Eriksson

Lasse Eriksson, den radikale ståuppkomikern, dog plötsligt i går. På scenen. Scenen var Reginateatern här i Uppsala. Lasse och hans kompisar spelade ”Fyra lyckliga män 2”, och han föll plötsligt ihop mot slutet av föreställningen.

Jag och Birgitta såg den första varianten av ”Fyra lyckliga män” och tyckte den var träffsäker, rolig och sevärd. Jag har också tackat Lasse personligen för den föreställningen.

Jag kan inte säga att jag kände Lasse nära, men vi har träffats upprepade gånger vid olika tillfällen, och jag upplevde då att det fanns en spontan samhörighetskänsla mellan oss, i sättet att se på livet och världen. Jag tror det var på en trettondagsmottagning hos landshövdingen i Uppsala vi först kom i slang med varann, och det är just i såna här offentliga sammanhang vi har kommit att träffas upprepade gånger.

Han gjorde också ett scenframträdande vid den socialdemokratiska partikongressen i Malmö 2005, och från det tillfället har jag ett exemplar med dedikation av hans ”Gode Gud, ge mig tålamod – men gör det fort”.

Den boktiteln plus titeln på en annan av hans böcker som vi har i bokhyllan, ”Jag har kokat tvåhundratusen potatisar – men jag kan inte erinra mig en enda av dessa”, är goda exempel på hans speciella sort av humor.

Jag, liksom många andra, minns honom också för program som ”Snacka om nyheter”.

Men bakom humorn fanns alltid allvaret och engagemanget. Han var född 1949 i en av de rödare delarna av Norrland, Piteå, och hans norrländska påbrå märktes inte bara i idiomet. Jag kan ögonblickligen minnas hans röst och speciella sätt att tala, men jag minns lika mycket hans sega, norrländska engagemang.

Marsdagbok, bland annat om Olof Palme och om att han aldrig verkar få någon efterträdare

I går kväll var Birgitta och jag i Enköping för att än en gång inleda en kväll kring utställningen ”Flykten från Estland 1943-1944”. Tuula Autio från Upplandsmuseet, som har producerat utställningen, gradvis under dess vandring också kompletterat den med lokalt material, skjutsade oss i sin bil.

Lokalen i Enköpings bibliotek var full av folk, och jag törs av både frågor och applåder dra slutsatsen, att publiken fann det här ämnet intressant. Liksom vid de tidigare tillfällena – i Uppsala, Östhammar och Öregrund – kom det fram åhörare även efteråt, bland dem också ester.

Just nu läser jag annars palmebiografier inför mitt framträdande i Eskilstuna onsdagen den 9 mars. Jag vill vara à jour med framför allt de böcker mina meddebattörer har publicerat. Här om dan blev jag klar med Henrik Berggrens tegelsten ”Underbara dagar framför oss”. För närvarande håller jag på med Göran Greiders alldeles nypublicerade ”Ingen kommer undan Olof Palme”.

Olof Palme, aktuell på grund av 25-årsminnet, och de här böckerna kom också upp under en lunch Birgitta och jag var bjudna på i dag – ja lunchen sträckte sig nästan ända fram till middagstid. De som bjöd oss, hem till sig, var förre landshövdingen i Uppsala län, till lika under en period medarbetaren till Olof Palme, Hans Alsén och hans hustru Karin Alsén Reimer. Med vid lunchen var ytterligare ett par S-veteraner från Uppsala, Aldes Andersson, som bland annat har varit partiombudsman, och så Gunnel Nilsson, gift med Erik Nilsson, förr en av de ledande kommunpolitikerna (s) i Uppsala – Erik är för egen del tyvärr för sjuk för att längre kunna vara med på en träff av det här slaget.

Men det vore direkt vilseledande att ge sken av att den här gruppen av mycket erfarna socialdemokrater numera mest tittar i backspegeln. Tvärt om: fokus under lunchsamtalet låg på tillståndet i vårt parti och det faktum att man ännu inte har lyckats komma till skott i partiledarfrågan.

Det är klart att vi också diskuterade partiledarkandidater (om de nu alltså verkligen är kandidater) och deras lämplighet för den här uppgiften; i det här lilla sällskapet var målet för diskussionen dock inte att enas kring en speciell person. Fast naturligtvis diskuterade vi, prövande, några av namnförslagen – deras både plus och minus för uppgiften – och jag tror nog att vår lilla lunchförsamling, utan att à la valberedningen först upprätta långa kriterielistor, med sin samlade erfarenhet och kunskap om vad som krävs av en partiledare är hyggligt skickad att kunna bedöma många av de enskilda namn som förekommer i debatten.

Nu har vi inte den sortens hybris att vi tror att vi är valberedningen, så jag avstår från att publicera vad vi sa om olika kandidater – om de nu alltså är det.

Men jag tror mig våga tolka stämningen i vår lilla veterangrupp så, att den var – och nu uttrycker jag mig milt – förundrad över att vårt parti forfarande, så här nära inpå den extra partikongressen, varken har förslag om någon partiledare eller om någon ny partiledning i övrigt.

Medan vi diskuterade, åt vi oss igenom en synnerligen delikat lunch. Den föll det på min lott att tacka värdparet, speciellt värdinnan, för.

Utsällningen ”Flykten från Estland” nu i Enköping

Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland” har blivit en stor succé. Jag och Birgitta invigde den tillsammans på Upplandsmuseet och har sen också ombetts att tala i samband med att den har visats i Östhammar och Öregrund – vår sommarstad var för övrigt en viktig ankomsthamn för många av de estniska flyktingarna.

Nu har turen kommit till Enköping. I kväll klockan 18.00 ska jag och Birgitta tala för utställningsbesökarna på Enköpings bibliotek.

Vi får se om det dyker upp estniska flyktingar eller barn till dem även där. Tere tulemast! – välkommen! – säger jag då till dem.

Vinterdikter

I kvällsmörkret ligger ekorren som katten högg i
morse
Kråkan har hämtat ögonen. Frosten dras ner i
lungorna,
transformeras till andedräktens vita tystnad.
Katten på trappan trycker sig mot jeansbenet,
vill in

Livets transitvisum nedpackat i resväskan
Varje gång den öppnas är tandborsten borta

Bengt Berg
Ur ”Katta är som Leeds”, 1979

Den första snön

Det var inte körsbärsträden som blommade,
men en vit sky drog genom trädens kronor.
Mot middagen föll snön allt tätare.
Snart syntes ej sjö eller himmel.

Ute i sundet stönade en ångare.
dämpat, med vantar för munnen.
Dalarö lotsar irrade länge omkring,
siktade omsider en turkisk flagga.

Werner Aspenström
Ur ”Litania”, 1952

Härstamning ur snön

Vinterbin hörde jag:
for ulliga från gren till gren, samlade snö.

Fotsteg hörde jag:
steg för steg, avlägsnade sig i generationer.

Spåret såg jag:
en galoschs monogram, stämplat i snö.

Jag stavade:
läste en bön för den försvunne.

– – –

Orolig gick jag ut i yrsnön och skottade
mot ropet. Väldiga lassokast
svepte över stormlyktan.

Jag lade mig ned. Grävde och grävde.
Det blev mörkt. Innerst i skredet
låg jag blind och gnydde.

Det blev småningom ljust. En blekhet
rör vid mina ögonlock. I solens lack
blev jag förseglad. Stelnar.

– – –

Jag spritter till:
försvinner som en späntsticka,
ett köldskott mot solen.

Folke Isaksson
Ur ”Teckenspråk”, 1959

Vinterdan

Snön jämres unner laddsûlen.
Tri å trätti grade
mitt på dan.
Som en sågfil däri bröste
når man drar andan.
Mörkre legg å lura
som en storen svartkatte
baka Tuägga.
Int en fågel.
Int ett häraspår.
Sola stryk lågt över Orrmyra,
rö som ett fröddöre.

Birger Norman
Ur ”Utanikring”, 1976

Julaftan

Brolampa tänt hele kvällen.
Grâna i kammarhörne.
Björkven i kakelugn.

Julklappa i ra
på kammarbole:
slikniven, ficklampa,
indianboka.
Å leksaksbilen
ätteskicke
från Ålénåholm.

Fjära släffte
inna dä vart natta.
Ingen å kläga hoss.
Stóckholm
va langt neri väla.

Birger Norman
Ur ”Speleka”, 1980

Ur Folklivsbilder

Rimfrostbjörkar och julesnö
Adventsstjärnan lyser
i tjänstemännens enfamiljsvillor
och arbetarnas tiofamiljehus
Stålsparken glider i samverkans
Sverige
Den aktiva företagsnämnden
sammanträder

Birger Norman
Ur ”Vandringsutställning”, 1953

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva.
Tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta –
”nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta” –
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen –
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick – men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer han nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydberg
Ur ”Ny illustrerad tidning”, 1881