Last chorus: Bengt Björkman

Bengt Björkman, född 1922, dog den 27 januari 2011.

Utanför Uppsala län är han kanske inte så känd, men han var under mycket lång tid en ledande socialdemokratisk politiker både hemma i Enköping och i Uppsala läns landsting: Landstingsman blev han i valet 1954. När han 1988 avgick, hade han bland annat varit landstingets ordförande i 15 år och under tre år ordförande i dess förvaltningsutskott. I fullmäktige hemma i Enköping satt han under perioden 1951-1985.

Bengt Björkman var en av många som bar upp socialdemokratin under dess exempellöst långa framgångsperiod. Han lyckades, inte genom att vara maktfullkomlig pamp utan genom att både lyssna och handla.

Jag kom själv till Uppsala vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal, och eftersom jag nästan omedelbart blev mycket politiskt aktiv och bland annat snart valdes till ombud på de socialdemorkatiska distriktskongresserna, har jag allt sedan dess – utan att vi alltså bodde i samma stad – då och då mött honom. Bengt var mycket äldre än jag men vi har under senare år fortfarande träffats i samband med distriktskongresserna, nu båda som veteraner och inbjudna gäster.

Det här betyder inte att vi skulle ha varit personliga vänner, ens känt varann särskilt väl. Om hans inställning till religiösa ting visste jag till exempel ingenting förrän nu, på hans begravning. Begravningsgudstjänsten ägde rum i dag, den 10 februari 2011, i Vårfrukyrkan i Enköping – men en kyrklig begravning kan som bekant inte alltid översättas till religiös tro. På en sådan tro pekar däremot entydigt det faktum att Bengt själv hade valt ”Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig”, svensk psalm nummer 190, att sjungas på hans begravning. Och allt under den här begravningen hade en religiös underton: solosångerna, bönerna, bibelläsningen, ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” (svensk psalm nummer 249), ”Härlig är jorden” (svensk psalm nummer 297).

Fast prästen nämnde naturligtvis också Bengts mer jordiska gärning.

Och själv fick jag, irreligiös som jag är, ta till mig det lilla som knyter an till min i det här fallet mer fatalistiska övertygelse:

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.”

Det där vita som bredde ut sina vida vingar över mig och Birgitta både på väg till begravningen och på väg hem från den hade dock inte med psalm 190 att göra – snöfallet blev allt mer ymnigt under dagens lopp.

På väg till Enköping blev bussen vi färdades i tidigt rammad av en förbipasserande lastbil. Som tur var blev enda skadan på bussen en bortsliten backspegel – vilket dock ledde till att bussen blev stående och vi med den till dess att en ny buss hade anlänt.

Men vi hann ändå till begravningen.

Lågt pris och valfrihet i sortimentet är inte identiska mål

”Coop slutar sälja Carlsberg” lyder en hotfull helsidesrubrik i SvD Näringsliv i dag (9 februari 2011).

I den här artikeln får jag förklaring till varför Ramlösa, som jag nästan dagligen handlar, i vårt Coop Konsum har fått en undanskymd plats och ett sammanpressat utrymme i dryckeshyllan och varför andra drycker från Carlsbergs-bryggerierna helt har försvunnit.

Skälet är att Coop Konsum inte får det låga inköpspris man vill ha.

Coops ambitioner att sänka priset låter ju i förstone mycket rimliga, sedda också ur konsumenternas synvinkel. Vem vill inte ha lägre priser om det går?

Men den här frågan är inte riktigt så endimensionell.

Om man nu som kund vill ha låt oss säga just Pripps blå lättöl till lunchmaten, kan man ju i stället gå till ICA och handla sitt vanliga lättöl. Och sedan är det ju lätt gjort att man handlar den övriga lunchmaten där också.

Priset, och prisjämförelserna mellan butikskedjorna, har i dag kommit att överskugga nästan alla andra aspekter på konsumenternas val av butik, och den här fixeringen när det gäller publicitetsutrymme förstärker naturligtvis också på ett olyckligt sätt bedömningen av butikskedjorna och av varför man bör handla i den ena men inte i den andra.

För mig spelade Konsums demokratiska ägar- och beslutsstruktur (plus i någon mån det faktum att en del av vinsten återfördes till kunderna i form av återbäring) en helt avgörande roll när jag som nyanländ student till Uppsala valde att börja handla i just Konsum.

På den tiden, i början av 1960-talet, och även under 1970-talet fanns det ytterligare ett skäl att hålla sig till Konsum: en mycket stor del av dagligvarorna tillverkades i egna fabriker här i Sverige eller, i samnordiskt kooperativt samarbete, i något av våra grannländer. Därmed kunde man lita också på att personalen i de här tillverkningsenheterna var fackligt organiserad, att arbetsmiljön där stod under kontroll och att varorna tillverkades under den kontroll som våra lagar föreskrev.

Och inte nog med det: det här var en period då även staten i skepnad av Statsföretag, senare Procordia, på motsvarande sätt tillverkade mängder av konsumtionsvaror, allt från livsmedel till hygienprodukter.

Det gick på den här tiden faktiskt att, i en vanlig konsumbutik, i stort sett välja dagligvaror, tillverkade av antingen kooperationen eller staten. (Naturligtvis fanns det också alternativ.)

Båda formerna av kollektivt driven varutillverkning har skrotats, men att det handlade om kvalitativt bra och konkurrenskraftiga konsumentprodukter vittnar många varumärken, numera privatägda, om: Björnekulla och Önos, Blå mocca kaffe, Grumme såpa och många, många andra.

I dag står det X-tra eller Coop eller Änglamark eller Coop Prima på varorna i kooperationens butiker – observera att det här bland annat innebär att Coop för egen del accepterar prisskillnader – men de här varumärkena säger inte ett skvatt om var de har tillverkats, inte heller under vilka villkor. Har de anställda i fabrikerna där de tillverkas fackliga avtal och är avtalen anständiga? Finns det en tillfredsställande arbetsmiljölagstiftning i de länder där de tillverkas? Fraktas varorna lång väg, och vad har det för miljöeffekter?

Pripps och Ramlösa, för att återvända till dem, tillverkas i Sverige av svensk arbetskraft med svenska avtal. Ägaren, Carlsbergkoncernen, är dansk och genom stiftelseformen i ägandet – en del av vinsten går till exempel till kultursatsningar – är den i praktiken omöjlig att köpa upp.

Deras störste konkurrent inom dryckessegmentet här i Sverige är Spendrups, ett företag som genom åren bland annat har engagerat sig politiskt i frågor med udden riktad mot arbetarrörelsen.

Deras drycker vill jag inte köpa, ens om hyllorna på Konsum är fyllda av dem – i det här fallet är det absolut inte priset som avgör.

Så om Konsum tvingar mig, går jag hellre till ICA vägg i vägg och köper där ett lager Pripps blå och Ramlösa.

Men fortfarande ingenting annat.

Uppsala arbetarekommuns hantering av partiledarfrågan

Varken jag eller Birgitta är ombud för vår S-förening i Uppsala arbetarekommuns representantskap, men vi deltar, flitigare än en del av ombuden, i representantskapets möten.

I går kväll var dock mötessalen i Missionskyrkan, där repskapen hålls efter det att Folkets hus gick i konkurs och privatiserades, knökfull, och man kan lätt ana orsaken: partiledarfrågan skulle diskuteras.

Jag avslöjar väl inga rikshemligheter när jag konstaterar att en medlem i vår arbetarekommun, Lena Sommestad, har fått ett för många oväntat brett stöd för att bli socialdemokratins nästa partiledare. Stöd alltså långt utanför det egna partidistriktet, men naturligtvis även där: bland dem som har ställt sig bakom Lenas kandidatur och också har kampanjat för henne finns till exempel broderskaparna och den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus. Att stödet för henne var långt bredare än så märktes också mycket tydligt i går på arbetarekommunens representantskap. I själva verket fick ingen annan samma slags stöd från dem som yttrade sig från talarstolen.

Jag skriver detta i en anda av frustration och olust inför arbetarekommunens – dess lednings – hantering av partiledarvalet; för övrigt känner jag samma frustration inför den omständliga och ordrika hantering frågan, utan att man kommer till skott, får i partiets centrala valberedning. (Den vägledning man får av det dokument valberedningen hittills har presterat är av den arten att partiet till ny partiledare skulle kunna välja Kalle Anka – det måste inte vara Kajsa Anka den här gången.)

Många av dem som i repskapets debatt om partiledarfrågan yttrade sig (och talade för Lena Sommestad) ville att Uppsala arbetarekommun entydigt – eller som en kompromiss med ett par alternativa namn – skulle peka ut vem man vill ha som ny partiledare. Den uppläggning arbetarekommunens ledning i stället förordade var att församligen i smågrupper runt borden skulle peka ut flera personer som man fann vara tänkbara som partiledare. Det blev mycket skenfäktande hit och dit, men grundbulten var nog ändå att försöka förhindra att distriktsordföranden Thomas Östros slogs ut som kandidat i en votering i representantskapet.

Den sortens personhänsyn kan jag ha mänsklig förståelse för, men det som till slut ändå fick repskapet att böja sig var det substantiella och formellt helt korrekta argumentet, att ombuden ju inte hade sina föreningars mandat att rösta för den ena eller den andra kandidaten.

Resten skulle jag vilja karaktärisera som en blandning av förvirring och dimridåer.

Visst kan avgörandet, för att möjliggöra en strikt demokratisk process i grundorganisationerna, skjutas till exempel till nästa arbetarekommunmöte, men vid det laget kommer partiledarfrågan med all sannolikhet redan att vara avgjord.

Gjort är gjort – men resultatet är självförvållat.

Och vad ska man säga om ett parti, som inte ens i sin absolut viktigaste fråga lyckas få ändan ur vagnen i tid?

Ensam, inte bara om natten

Jag såg Arne Mattssons ”Vaxdockan”, när den kom på bio 1962. Eftersom jag kommer i håg mycket av den årtionden efteråt, måste den ha vissa kvaliteter. Nu har den visats i TV – med anledning av Per Oscarssons död, antar jag – och jag har kunnat konstatera att mitt omdöme om den håller: det är en film värd att se, även om den inte hör till de allra främsta i svensk filmkonst.

Och hur skulle den kunna vara annat med så många begåvade inblandade. Idén tycks ha kommit från Gunnar Björnstrand, och så tidigt som 1945-1946. Uppdraget att skriva manus gick sen till Stig Dagerman, och även om han aldrig klarade att fullfölja projektet, kan man ana hans hand bakom en så mörk filmskapelse som ”Vaxdockan” sen blev, fast då med manus av Lars Forssell.

Filmens mörka innehåll framhävs också, redan i dess inledning, av Åke Dahlqvists foto och Arne Mattssons regi.

Filmens Lundgren, med stor inlevelse spelad av Per Oscarsson, är nattvakt, en människa som lever ensam inte bara på grund av sitt jobb, rundor på bland annat ett nermörkt varuhus. När vi så lär känna honom lite mera, bland annat som boende ensam på översta våningen i ett hyreshus, ökar ödsligheten omkring honom ytterligare. Andra i huset, som Fredriksson (Tor Isedal), gör knappast något för att på allvar bryta hans isolering – det senare lyckas inte ens den relativt vänligt sinnade hyresvärdinnan (Elsa Prawitz) med.

Kärnan i historien är minst lika udda som den figur, Lundgren, som Per Oscarsson gestaltar. I samband med något som kan ha varit ett nattligt inbrott på varuhuset Lundgren vaktar får denne en känslomässig impuls: innan polisen anländer bär han ut en kvinnoskyltdocka han har fäst sig vid, och senare lyckas han osedd frakta hem den till sitt rum.

Först därefter förstår vi filmtittare gradvis vidden av hans ensamhet, som också måste ha en rejäl dos av sinnesförvirring som bakgrund. Lundgren börjar behandla den kvinnliga skyltdockan som människa, talar till henne, blir förälskad i henne. Det här leder till att han får gensvar, och så blir skyltdockan människa i Gio Petrés gestalt.

Lundgren/Oscarsson går allt mer in i skyltdockans/Petrés värld: talar med henne, dansar med henne, skaffar – mycket valhänt – klädespersedlar åt henne, kokar kaffe åt henne. Och så, när hon inte vill att han ska lämna henne, sjukskriver han sig från jobbet som nattvakt.

Kraschen kommer sedan, när han avslöjas av grannar och själv försöker vinna deras förtroende genom att visa upp skyltdockan som fullt levande. Det hela ändar i ett dubbelt sammanbrott: mentalt för Lundgren men också på så sätt att han i sin förtvivlan krossar skyltdockan och sänker en resväska med bitarna i sjön.

Fast när han återvänder till sin bostad, förstår vi att hans problem långt ifrån är över: Där finns skyltdockan igen, kanske levande.

Posten ett naturligt samhällsmonopol

Det finns verksamheter som lämpar sig utmärkt väl för konkurrens och kommersiell mångfald.

Men det finns också verksamheter som, av lite olika skäl, skulle bli mer effektiva och ändamålsenliga, om de drevs som offentliga monopol.

Ett exempel är Posten.

Posten AB här i Sverige och Post Danmark A/S finns numera i samma koncern, men här i Sverige har vår gamla vanliga svenska post nu fått konkurrens av sin norska motsvarighet.

Från rationalitetssynpunkt ter det sig som rena snurren att vår post till exempel till huset i Öregrund levereras i två omgångar, ofta dels per bil, dels per cykel.

I Dagens Nyheter finns i dag (7 februari 2011) en artikel som sträcker sig över två sidor, ”Breven försenas av nya rutiner”. Dess utgångspunkt är det vi har noterat och talat om här hemma: till lägenheten i Uppsala anländer nu posten först sent på eftermiddagen.

Flera skäl anförs av Posten AB, till exempel krånglande sorteringsmaskiner, men det faktum att utdelningen kraftigt har försenats på många håll i landet torde nog främst ha att göra med en omorganisation inom Posten: antalet brevbärare har skurits ner, och brevbärarna har fått större distrikt. Att de sedan, på grund av trasslet med sorteringsmaskinerna, har tvingats sortera fler brev manuellt har förstås ytterligare förvärrat problemen.

För några dar sen fick jag i brevlådan ett brev, ställt till en person med ett efternamn med viss likhet med mitt eget. Brevet var rättadresserat, och eftersom min halvnamne bor i andra ändan av kvarteret, bar jag snällt – själv på väg till Konsum för att handla – hem brevet till honom.

När jag nu läser DN-artikeln om krisen inom Posten tror jag mig också ha hittat skälet till den här förväxlingen. Enligt artikeln har brevbärarna inga fasta distrikt längre utan roterar mellan tre olika och större postområden – vilket naturligtvis försvårar för brevbärarna att komma i håg sina mottagare och var de bor. Jag påminner mig i sammanhanget hur man i ett litet samhälle som Öregrund lär känna dem som bär ut posten: man hejar på dem ute på stan, tar själv emot posten om man råkar stå nära grinden, får ibland skrymmande försändelser uppburna direkt till huset i stället för en avi i brevlådan.

För nedläggningen av postkontoren och deras inhysande i butiker brukar man anföra öppethållandeskäl, och visst kan jag se vissa skäl för att Posten nu snart ska flytta in i Coop Konsum vid Torbjörnstorg, där vi handlar: konsumbutiken är öppen till 22.00.

Men jag minns samtidigt oredan när Posten i Öregrund under en period var inhyst i ortens ICA-butik. Och det återstår att se om personalen i konsumbutiken vid Torbjörnstorg lyckas lära sig allt om paketvikter, fraktsatser, rek och vad det nu kan vara – det krävs ju professionalism även för att expediera post och paket.

Jag kan för min del inte finna några hållbara skäl för att inte organisera brevutbärningen som ett gammaldags offentligt monopolföretag, styrt av kundernas bästa och – mycket viktigt på landsbygden – deras val av boende – det är en medborgerlig rättighet att kunna välja att bo även i glesbygd.

Och för egen del skulle jag också välkomna en återgång till av Posten AB i egen regi och med utbildad personal drivna postkontor, nu med visst öppethållande även kvällstid.

För att göra de här kontoren mer ekonomiskt bärkraftiga kunde man ju överväga att inte bara sälja frimärken, paketkartonger och andra postutensilier där utan också sälja tidningar, godis, vykort, lotter med mera, gärna också ta emot tipskuponger.

Och varför inte samtidigt återupprätta Postbanken, med manuell hantering av pengar.

Lena Nyman som sångerska

Lena Nyman, den stora lilla skådespelerskan, är död. Om hennes verk på scen och i film har många skrivit utförligt och intressant. Hon var dessutom också en del av sextio- och sjuttiotalens radikala kulturarbetarvåg.

Jag vill komplettera bilden av henne genom att påminna om stt hon också har framträtt som sångerska, till och med gjort skivor. Den som sannolikt lockade in henne även på den banan var Rune Andersson, på sjuttiotalet en känd vissångare – så vitt jag minns var de här två under en period ett par, och tillsammans med pianisten och tonsättaren Berndt Egerbladh gjorde de 1975 en mycket lyckad LP med tonsatt kärlekslyrik.

Jag berör den kort i en recension av nästa platta med Lena Nyman; den kom 1976, men jag skrev om den först i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1977, då jag hade skaffat mig lite större utrymme för skiv- och bokrecensioner:

Alltför poetisk Karin Boye

Lena Nyman och Rune Andersson har med all rätt fått beröm för sin LP med kärleksvisor på svenska, ”Var mig nära” (YTF 50011). Tolkningarna är bra. Berndt Egerbladhs tonsättningar lämpar sig också för det slags privata bruk en skiva av det här slaget är avsedd för.

Styrkt av den framgången har Egerbladh fortsatt sitt samarbete med Nyman. Resultat: en LP med tonsättningar av Karin Boye-dikter, ”Ja visst gör det ont” (YTF 50230).

Den här gången är jag mera tveksam.

Lena Nyman är en bra skådespelerska. De medverkande musikerna är skickliga. Egerbladhs musik i sig inte oäven.

Men ändå – ger de här tonsättningarna Karin Boyes dikter någon ny dimension?

Som jag ser det är skivan, som bäst, ett dikt-musik-program av typen jazz och poesi, där musiken bildar bakgrund utan att direkt ha något samband med de upplästa dikterna. I dessa ”neutrala” sammanhang är också Lena Nyman bäst. Hon är ju primärt skådespelerska, inte sångerska.

Betydligt svårare har jag i de fall där musiken omsluter poesin, så att den blir ”sång”. I de allra mest flagranta fallen tycker jag att kombinationen Egerbladh-Nyman understryker den romantisk-extatiska tillbedjan av Karin Boye, som alltför ofta finns bland gymnasister.

Det mörka och stålhårda hos Karin Boye lyckas Egerbladh i sina tonsättningar däremot undanskymma.

Men visst är skivan värd att lyssna på.

* * *

Ännu mer negativ var jag till ”Älskade”, som gavs ut 1978 men som jag inte skrev om förrän i en lång sammelrecension med korta omdömen, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1981:

Lena Nymans och Rune Anderssons ”Älskade” (Alena SWS-105, Mudist) har jag, trots att den hör till de äldsta här nämnda skivorna, hittills inte orkat skriva om – för att den är så dålig! Sångframförandet av kända dikter lägger inte en tum till texterna, och Berndt Egerbladhs tonsättningar och beledsagande musik är uppriktigt sagt ett olidligt skval.

* * *

Eva Ström har på sin blogg skrivit några minnesord över Lena Nyman och då särskilt och berömmande nämnt LPn ”Var mig nära”, den av de här tre skivorna jag själv fann hörvärd.

Jag vet inte om hon också har hört de båda andra, av mig hårt kritiserade LPna och om våra omdömen där skiljer sig åt. I den bloggtext jag länkar till återger hon en av dikterna på ”Var mig nära”, och det slår mig därför att hon, själv författare, tolkare av Shakespeares sonetter och litteraturkritiker, kanske mest har fäst sig vid urvalet av dikter, medan min kritik riktar sig mot den musikaliska inramningen av dem.

Melodikrysset nummer 5 2011

Dagens kryss började jättelätt, med Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, som vi ju otaliga gånger har hört som signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”.

Men jag gissar att dagens andra TV-relaterade fråga var svårare för flertalet – det var ju ett tag sen ”Sparvöga” sändes. Signaturmelodin skrevs av Marie Fredriksson. Ann-Charlotte Alverfors’ roman ”Sparvöga”, som filmen byggde på, finns i en av våra många bokhyllor, så för mig var det här inte någon av de svårare frågorna.

Däremot tog det en stund för mig att komma på att den melodi Kustbandet spelade heter ”Happy Feet”, vilket här skulle ge fötter.

Och dansband är, som ni väl har förstått, inte riktigt min grej, men jag lyckades i alla fall komma på att det var Larz-Kristerz vi hörde redan innan Anders Eldeman hade avslöjat att låten som spelades heter ”Kalenderflickan”.

Att vi hörde ”Itsy Bitsy Teenie Weenie”, en gång i världen insjungen av Lill-Babs, kom jag omedelbart på. Men vad hände enligt texten? Jo, flickan i den skulle, iförd bikini, bada, vilket hon till exempel kan göra i sjön.

”Mårten Gås”, med svensk text av Stikkan Andersson, minns vi som en kul låt med Hootenanny Singers.

Kul att höra på är ofta också Östen med resten. Dem hörde vi i 2006 års melodifestival med ”Ge mej en kaka till kaffet”. Knepigheten i den här frågan – dock inte för en gammal latinare som jag – låg i att de två sista siffrorna i årtalet skulle översättas till romerska siffror: VI.

Ytterligare en melodifestivalare förekom i dagens kryss: ”I Did It For Love” med Jessica Andersson. Den avsatte väl inget djupare avtryck i mitt musikminne.

För den skull gör den mig heller inte sur. Detta sagt med anledning av dagens barnvisa, Gullan Bornemarks ”Sudda, sudda bort din sura min”.

Ett slags barnvisa är ju också Evert Taubes ”Brevet från Lillan”, där dottern, Ellinor, skriver ”Pappa, kom hem”. Och man får väl förmoda att hon, sedan hon hade skrivit detta, ämnade skicka brevet också.

Ingemar Johansson, även känd som Ingo, var väl trots allt bättre som boxare än som sångare. Ändå tyckte jag att han lyckades hyggligt med ”It’s a Sin To Tell a Lie”.

Jean Sibelius är relativt rikligt företrädd i våra skivhyllor, så visst känner jag igen hans ”Finlandia”.

Och skulle jag inte känna igen ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” med svensk text av Hasse och Tage? Den har jag placerat främst i en debattbok, som har lånat sin titel från den här låten, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), där mitt eget bidrag, som handlar om socialdemokrtins utveckling, heter ”Vart tog den där elden vägen?”, en just nu högaktuell frågeställning.

Oftast hör vi den här sången med Monica Zetterlund, men i dag hörde vi den med My Holmsten.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Neil Young och en gitarr

Naturligtvis har jag, med min långvariga fäbless för amerikansk musik, känt till både Neil Young och konstellationen Crosby, Stills, Nash and Young, men det dröjde ändå märkvärdigt länge innan jag på allvar började lyssna på den här musiken. Först var det nog sonen, Matti, själv gitarrist och sångare, som lockade mig att foga in även Neil Young i mitt lyssnande på amerikansk musik, och sedan fann jag att Young ju också hade en politisk sida, som gjorde att han definitivt hörde hemma i den politiska sidan av mitt skivsamlande.

Youngs senaste CD, ”Le Noise” (Reprise 9562 49618 6, 2010, distribution Warner), är inte lika politisk som en del andra av hans skivor, men visst innehåller den även sådant material, främst ”Love and War” med sin sorgsna ton, CDns kanske allra bästa låt. ”Rumblin’” har miljötema.

”Love and War” och näst sista låten, ”Peaceful Valley Boulevard”, som handlar om Nordamerikas indianer, är för övrigt också de låtar som skiljer sig från övriga genom att Young där sjunger till sin egen gitarr.

Det senare gäller även i övriga fall, men sex av de sammanlagt åtta låtarna – bland dem även ”Rumblin'” – låter helt annorlunda. Skälet till detta är de maskiner för distrosion och andra ljudeffekter producenten Daniel Lanois, som jag tidigare har mött på till exempel skivor med Bob Dylan, kör Youngs gitarrspel igenom. Young och Lanois – båda för övrigt från början kanadensare – åstadkommer tillsammans sällsamt noise – jag gissar att titeln ”Le Noise” är en ordlek med både ordets bullriga betydelse och Lanois’ efternamn. Allt i den här tappningen gillar mina öron inte, men till exempel den rockiga ”Walk With Me” får klart godkänt.

Eftersom jag har framhållit att några av låtarna även på den här CDn har en politisk sida, vill jag avslutningsvis upprätta en balans genom att säga att så inte är fallet med flertalet. ”The Hitchhiker” är till exempel självbiografisk med ekon av en ungdom som också karaktäriserades av drogbruk.

Folksång från nordöstra England

De sjungande systrarna Rachel och Becky Unthank kallar sig numera för The Unthanks. Men när deras andra CD,”The Bairns” (Rough Trade RTRADCD 466, distribution Border), kom 2008, hette de fortfarande Rachel Unthank & The Winterset.

Den blev jag tipsad om och skaffade, och när jag nu äntligen har lyssnat på den, finner jag den musikaliskt njutbar och alltså i högsta grad värd att sprida kännedom om.

The Unthanks gör folkmusik men av ett modernt och fritt slag. Likväl bär skivan spår av sin musikaliska geografi: den är gjord i Newcastle-Upon-Tyne, alltså i Englands noröstra hörn uppe vid gränsen till Skottland, vilket märks i det musikaliska arv The Unthanks arbetar i.

På den här CDn är alltså Rachel Unthank sångsolist – hon spelar också cello och ukulele – men hennes syster Becky Unthank sjunger ofta stämsång, ljuv sådan, med henne. I kärnsättningen (fler musiker medverkar) ingår också Belinda O’Hooley, piano coh sång, samt Niopha Keegan, fiol och sång.

Ibland gör den här gruppen så utstuderat skön musik att man, liksom en gång Ingvar Carlsson på ett vykort från Lofoten till en gammal medarbetare, då min sekreterare, har lust att utbrista i ett ”Här är onödigt vackert”. Men onödigt? Nej – och dessutom balanserar systrarna Unthanks och de övriga skickligt det där onödigt vackra genom små, nästan omärkbara avvikelser och – ”Blue Bleezing Blind Drunk” är ett exempel – växling upp till ett häftigare tempo i precis rätt ögonblick. Den där växlingen, där traditionell ton ges ytterligare en dimension genom att man byter rytm, finns också i ”Blue’s Gaen Oot O’the Fashion”.

Systrarna Unthanks stämsång är verkligen ljuv, så till exempel i ”Lull”, i ”Fareweel Regality” och även i början av den avslutande ”Newcastle Lullaby” – som jag dock sen tycker blir onödigt utdragen.

Mycket hörvärd är regndroppsmelodin i ”Lull IV: Can’t Stop It Raining”.

Den skiva jag har köpt saknar uppgifter om upphovspersoner till de olika låtarna, men jag kan tänka mig att olika medlemmar har lämnat bidrag och att CDn också innehåller traditionellt material. Inte heller följer det med sångtexter i skivkonvolutet.

Hur som helst: den här gruppen bidrar i hög grad till att folkmusikgenren inte bara lever utan känns helt modern, inte ett dugg museal.

Sonja Åkessons sånger

Sonja Åkesson (1926-1977) är en fortfarande läst och älskad poet; jag har, med anledning av en nyutgåva av hennes dikter, skrivit en längre artikel om hennes lyrik – du hittar den här, så jag behöver inte upprepa min analys av den.

Hon blev tidigt tonsatt av den mångsidige och på många sätt kongeniale Gunnar Edander. En del av hans tonsättningar, dock inte alla, hittar man i sångboken ”Slagdängor” (Rabén & Sjögren, 1969). 1983 gav MNW ut LPn ”Sonjas sånger” (MNWP 130), som innehåller en del av sångerna i boken men även andra av henne som Edander har tonsatt. Den som sjöng in Sonja Åkessons sånger på skiva var den magnifika sångerskan Ulla Sjöblom, som assisterades av Eva Möller, gitarr, Kjell Westling, flöjt, sopransax och bouzouki, Mike Watson, bas, Lars Lundbom, trummor, och så Gunnar Edander, elpiano och synth. Den här LPn finns återutgiven som CD men nu tillsammans med nio sånger av Lars Forssell, också sjungna av Ulla Sjöblom. CDn heter ”Ulla Sjöblom” (MNWCD 232, 1993).

Gunnar Edander har hittat rätt ton i flera av Sonja Åkessons texter: den muntra ”Humlan från Kumla”, ”Dunk, dunk, nu? nu?” där musiken kongenialt fångar texten, ”Inte är det roligt att bli gammal tango” som förstås är just tango, ”Natt kallare” med sin femtiotalsviseton och så ”Förr i tiden” med kul refräng och så prat till musik däremellan. Edanders styrka är att han i sina tonsättningar fångar dikternas innehållsliga egenart och att han förmår variera det musikaliska uttrycket.

Sonja Åkessons fortsatta angelägenhet även för en ny och yngre publik illustreras av att Playground har låtit elva svenska sångerskor tonsätta och sjunga in 13 av Sonja Åkessons dikter. CDn, med vilken följer en liten bok med de tonsatta texterna, heter ”Sonja Åkesson tolkad av Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Britta Persson, Lisa Nilsson, Lena Swanberg, Sofia Karlsson, Annika Norlin, Rebecka Törnqvist, Nina Ramsby, Anna von Hausswolff och Frida Hyvynen” (PGMCD 63, 2010).

Det här är en välkommen skiva och dess tonsättningar är intressanta men inte utan vidare överlägsna Edanders gamla. De sjungande damerna kompas av ett gäng mycket kompetenta musiker, till exempel Martin Hederos, klaviatur, och Johan Kullhammar, blåsinstrument.

Bara i ett par-tre fall hittar man på den nya skivan nya tolkningar/tonsättningar av texter som fanns med också på Ulla Sjöbloms skiva. Sofia Karlssons nytolkning av ”Ja tack” står sig hyggligt mot Sjöbloms/Edanders gamla balladartade recitation till gitarr, men Anna Järvinen har kanske inte riktigt lyckats fånga den rytmiska regelbundenhet som Edander och Sjöblom så fint har fångat i Åkessons ”Ajajajaj”. Även ”O” är snäppet bättre i Sjöbloms och Edanders tolkning än i Järvinens, men jag gillar faktiskt också Järvinens tolkning.

Starka nummer på den nya CDn är Lisa Nilssons ”Pastell” i folkviseton, Annika Norlins rockballadartade tolkning av ”Åkej” och så den avslutande ”Neeijjj”, som Frida Hyvönen gör à la konkret poesi från sextiotalet.

Även Lena Swanbergs tolkning av ”Två dikter till Ann-Christine” har sina fördelar, vilket jag tror har att göra med att regelbundenheten i Sonja Åkessons dikttext gör den lätt att sätta melodi till och sjunga. Annars slås jag i flera fall av att dikttexternas oregelbundenhet och ojämna radlängd gör dem svåra att bruka som just sångtexter – i några fall har sångerskan/kompositören till och med tvingats att anpassa, repetera och korta.

Det sista gäller till exempel Kajsa Grytts annars intressanta och kongeniala – pratsång till underliggande musik – version av ”Utdrag ur Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”; det ligger ju i beatpoesins natur att ibland breda ut sig över sidorna. Också Nina Ramsbys fina ”Skärvor av en svit” med sin underliggande musik har starka drag av beatpoesi.

Hur en yngre generation bedömer den nya Sonja Åkesson-CD-boxen kan du se här.