Last chorus: Bengt Björkman

Bengt Björkman, född 1922, dog den 27 januari 2011.

Utanför Uppsala län är han kanske inte så känd, men han var under mycket lång tid en ledande socialdemokratisk politiker både hemma i Enköping och i Uppsala läns landsting: Landstingsman blev han i valet 1954. När han 1988 avgick, hade han bland annat varit landstingets ordförande i 15 år och under tre år ordförande i dess förvaltningsutskott. I fullmäktige hemma i Enköping satt han under perioden 1951-1985.

Bengt Björkman var en av många som bar upp socialdemokratin under dess exempellöst långa framgångsperiod. Han lyckades, inte genom att vara maktfullkomlig pamp utan genom att både lyssna och handla.

Jag kom själv till Uppsala vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal, och eftersom jag nästan omedelbart blev mycket politiskt aktiv och bland annat snart valdes till ombud på de socialdemorkatiska distriktskongresserna, har jag allt sedan dess – utan att vi alltså bodde i samma stad – då och då mött honom. Bengt var mycket äldre än jag men vi har under senare år fortfarande träffats i samband med distriktskongresserna, nu båda som veteraner och inbjudna gäster.

Det här betyder inte att vi skulle ha varit personliga vänner, ens känt varann särskilt väl. Om hans inställning till religiösa ting visste jag till exempel ingenting förrän nu, på hans begravning. Begravningsgudstjänsten ägde rum i dag, den 10 februari 2011, i Vårfrukyrkan i Enköping – men en kyrklig begravning kan som bekant inte alltid översättas till religiös tro. På en sådan tro pekar däremot entydigt det faktum att Bengt själv hade valt ”Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig”, svensk psalm nummer 190, att sjungas på hans begravning. Och allt under den här begravningen hade en religiös underton: solosångerna, bönerna, bibelläsningen, ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” (svensk psalm nummer 249), ”Härlig är jorden” (svensk psalm nummer 297).

Fast prästen nämnde naturligtvis också Bengts mer jordiska gärning.

Och själv fick jag, irreligiös som jag är, ta till mig det lilla som knyter an till min i det här fallet mer fatalistiska övertygelse:

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.”

Det där vita som bredde ut sina vida vingar över mig och Birgitta både på väg till begravningen och på väg hem från den hade dock inte med psalm 190 att göra – snöfallet blev allt mer ymnigt under dagens lopp.

På väg till Enköping blev bussen vi färdades i tidigt rammad av en förbipasserande lastbil. Som tur var blev enda skadan på bussen en bortsliten backspegel – vilket dock ledde till att bussen blev stående och vi med den till dess att en ny buss hade anlänt.

Men vi hann ändå till begravningen.