Ensam, inte bara om natten

Jag såg Arne Mattssons ”Vaxdockan”, när den kom på bio 1962. Eftersom jag kommer i håg mycket av den årtionden efteråt, måste den ha vissa kvaliteter. Nu har den visats i TV – med anledning av Per Oscarssons död, antar jag – och jag har kunnat konstatera att mitt omdöme om den håller: det är en film värd att se, även om den inte hör till de allra främsta i svensk filmkonst.

Och hur skulle den kunna vara annat med så många begåvade inblandade. Idén tycks ha kommit från Gunnar Björnstrand, och så tidigt som 1945-1946. Uppdraget att skriva manus gick sen till Stig Dagerman, och även om han aldrig klarade att fullfölja projektet, kan man ana hans hand bakom en så mörk filmskapelse som ”Vaxdockan” sen blev, fast då med manus av Lars Forssell.

Filmens mörka innehåll framhävs också, redan i dess inledning, av Åke Dahlqvists foto och Arne Mattssons regi.

Filmens Lundgren, med stor inlevelse spelad av Per Oscarsson, är nattvakt, en människa som lever ensam inte bara på grund av sitt jobb, rundor på bland annat ett nermörkt varuhus. När vi så lär känna honom lite mera, bland annat som boende ensam på översta våningen i ett hyreshus, ökar ödsligheten omkring honom ytterligare. Andra i huset, som Fredriksson (Tor Isedal), gör knappast något för att på allvar bryta hans isolering – det senare lyckas inte ens den relativt vänligt sinnade hyresvärdinnan (Elsa Prawitz) med.

Kärnan i historien är minst lika udda som den figur, Lundgren, som Per Oscarsson gestaltar. I samband med något som kan ha varit ett nattligt inbrott på varuhuset Lundgren vaktar får denne en känslomässig impuls: innan polisen anländer bär han ut en kvinnoskyltdocka han har fäst sig vid, och senare lyckas han osedd frakta hem den till sitt rum.

Först därefter förstår vi filmtittare gradvis vidden av hans ensamhet, som också måste ha en rejäl dos av sinnesförvirring som bakgrund. Lundgren börjar behandla den kvinnliga skyltdockan som människa, talar till henne, blir förälskad i henne. Det här leder till att han får gensvar, och så blir skyltdockan människa i Gio Petrés gestalt.

Lundgren/Oscarsson går allt mer in i skyltdockans/Petrés värld: talar med henne, dansar med henne, skaffar – mycket valhänt – klädespersedlar åt henne, kokar kaffe åt henne. Och så, när hon inte vill att han ska lämna henne, sjukskriver han sig från jobbet som nattvakt.

Kraschen kommer sedan, när han avslöjas av grannar och själv försöker vinna deras förtroende genom att visa upp skyltdockan som fullt levande. Det hela ändar i ett dubbelt sammanbrott: mentalt för Lundgren men också på så sätt att han i sin förtvivlan krossar skyltdockan och sänker en resväska med bitarna i sjön.

Fast när han återvänder till sin bostad, förstår vi att hans problem långt ifrån är över: Där finns skyltdockan igen, kanske levande.