Klassiker i Musikens hus

20 februari 2011 16:50 | Mat & dryck, Musik | 1 kommentar

De kulturevenemang jag och Birgitta deltar i kommer ibland tätare än jag hinner skriva om dem.

I torsdags var det åter dags för en konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Den här gången hade vi åter igen sällskap av Anna och Enver, och vi hade först bjudit hem dem på middag: Birgitta bjöd på en gryta med kokta blåmusslor, grillspett med havets frukter och så en gammaldags fruktsallad som efterrätt.

Kammarorkestern leddes för dagen av Andrew Manze, känd som violinsolist och dirigent världen över, under de senaste åren knuten till Helsingborgs symfoniorkester. Redan hans expressiva kroppsspråk och spirituella och lärda introduktioner till det som spelades är värt en eloge.

Den samlande rubriken för kvällens konsert var ”Klassiker”, och även om Sergej Prokofjev (1891-1953) är relativt sentida, måste man räkna in honom bland dem. Det senare gäller inte minst Symfoni nummer 1, opus 25, kallad den klassiska, som inledde den här konserten: den faller, även om den också inrymmer åtminstone en avvikelse, i hög grad tillbaka på Joseph Haydns musik. Orkestern spelade den här symfonin så att det säkert hos publiken väckte längtan efter mer Prokofiev.

Kvällens häjdpunkt blev dock Pianokonsert nummer 23 i A-dur, KV 488, av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791). Vi har den förstås i flera olika inspelningar, bland annat med Klara Haskil, vilket naturligtvis underlättar förståelsen och ger igenkänningseffekter. Men det här framförandet, både kammarorkesterns spel och pianistens, Anna Christenssons, solospel, lätt och samtidigt säkert i tempo och tolkning, var faktiskt imponerande! Särskilt adagiot fick mig att bli lyrisk.

Ludwig van Beethovens (1770-1827) musik har jag ett mer blandat förhållande till än Mozarts – den rymmer både verk som talar starkt till mig och annat som lämnar mig känslomässigt mer stum. Den här gången fick vi höra hans Symfoni nummer 2 i D-dur, opus 36. Den innehåller partier som ger uttryck för den kraft som så ofta finns i Beethovens musik, men Mozarts pianokonsert kan det här verket inte mäta sig med.

Ändå: sammantaget blev det en mycket fin musikkväll.

1 kommentar »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Maria Yudina spelade Mozarts 23:e pionokonsert mitt under brinnande krig i Moskvaradion. Hon var Stalins favoritpianist och han ringde radiostationen och bad dem skicka över inspelningen. Naturligtvis skulle man det, problemet var bara att konserten hade direktsänts, och någon inspelning med Yudina fanns inte, men det kunde man inte säga till Stalin. På 24 timmar lyckades man få fram en inspelning, efter att ha avverkat två nervösa dirigenter innan man fann en tredje som klarade att hålla ihop musiken. Alla visste ju vad som stod på spel, men Maria Yudina själv lär ha varit lugn. Skivan levererades i tid till Stalin.
    Inspelningen, från 1943, som alltså bara finns i ett exemplar, fanns ett tag tillgänglig på internet, men nu har jag inte sett den på ett tag.

    Comment by Mats Larsson — 2011 02 21 22:11 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^