Plötsligt är det opportunt att omfamna Olof Palme

28 februari 2011 15:42 | Film, Politik, Ur dagboken | 13 kommentarer

Som så många andra har jag egna, outplånliga minnen av den där februarikvällen – den 28 februari 1986 – då Olof Palme mördades. Birgitta, som på den tiden satt i partiets VU, råkade – kanske för att vi hade öppen telefon – bli en av de första som blev uppringd av TT för en kommentar. Hon trodde först att hon var utsatt för ett makabert skämt och bad att få kontrollringa tillbaka. När hon gjorde det, visade det sig att det dess värre var blodigt allvar.

Birgitta ringde i sin tur partisekreterare Bo Toresson, som visade sig vara helt ovetande om vad som hade hänt. Toresson – jag arbetade närmast under honom på den tiden – gav mig i uppdrag att ringa runt till delar av VU – vi delade upp uppgiften mellan oss – och så kallade vi ihop VU till ett sammanträde nästa dag. Nu gällde det att inte förlamas av det som hade hänt.

Birgitta åkte för sin del i taxi in till Rosenbad. Uppsala taxi som omedelbart fattade vidden av vad som hade hänt har aldrig begärt ett öre för den taxiresan.

* * *

1996, tio år efter mordet, tyckte vi på partiexpeditionen att det kunde vara dags att på ett både brett och fördjupande sätt belysa fenomenet Palme – personen och epoken – i backspegeln. Jag utsågs att vara ordförande i en minneskommitté, där familjen representerades av en av sönerna, Joakim Palme. Det här resulterade i mängder av aktiviteter – seminarier, fackeltåg med mera – och så böcker, texter av och om Palme. En bordsvariant av Thomas Qvarsebos fina Palme-byst i riksdagen producerades, och årets Första maj-märke hade den som motiv. En CD med avsnitt ur Palmes tal gavs ut, och så bad jag min gamle vän, filmaren Jonas Sima göra videofilmen ”Vilja gå vidare”, som både innehåller filmklipp av Palme i debatter och på möten och intervjuer där andra – de flesta partivänner, några politiska motståndare – ger sin bild av Olof Palme.

* * *

Både filmen och CDn dyker upp som element i det heldagsseminarium om Olof Palmes politiska gärning som i lördags genomfördes i Z-salen i ABF-huset i Stockholm.

Filmsekvenser, som också finns med i ”Vilja gå vidare”, återfinns i Jonas Simas längre – timslånga – film ”Våran Olof”, som efter Pierre Schoris – han är ordförande i Olof Palmes minnesfond – välkomstord inleder seminariet. Jonas och hans hustru sitter på bänken framför mig och Birgitta, så vi får under dagens lopp vid flera tillfällen möjlighet att talas vid. Jonas och jag träffades redan under min skoltid i Sundsvall, och i Uppsala var han sen medlem i Laboremus, vars ordförande jag var, medan jag var en mycket aktiv medlem – till och med föredragshållare – i Studentfilmstudion, vars ordförande han var. Senare korsades våra vägar igen: bland annat var han under min chefredaktörstid film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s).

Birgitta och jag gick fram och hälsade också på förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg, som vi båda har träffat tidigare i olika sammanhang – den här gången var det hans uppgift att teckna en minnesbild, ”Så minns jag Olof”.

Jag märker, efter vad jag redan har skrivit, att det här skulle kunna bli lite av en handskaknings- och hälsningsexposé – efter ett helt liv i arbetrrörelsens tjänst är det ganska många i den här publiken jag genom åren har lärt känna, också haft en personlig relation till.

Men jag ska försöka hålla mig till de personer som gjorde framträdanden vid seminariet.

Härnäst ledde Jens Orback, chef för Olof Palmes internationella center, ett samtal mellan Ingvar Carlsson, Anders Ferm och Lena Hjelm-Wallén, ”Så minns vi Olof”. Carlsson har ju redan tidigare publicerat boken ”Ur skuggan av Olof Palme”, men jag tycker att han i dag är frispråkigare – kanske hämmades han tidigare av att han blev partiledare just i skuggan av Olof Palme. För dagens skarpaste inlägg i just den här konstellationen stod nog annars Anders Ferm.

Därefter blev det lunchpaus. Tillsammans med våra bänkgrannar Sören Thunell och Anna-Greta Leijon – gamla vänner från Laboremus-tiden, numera ett par – ställde vi oss i kön till ”Två grabbar & kök” (det som en gång i tiden var ”Gyllene cirkeln”) i ABF-huset och valde att äta lax, ett utmärkt val visade det sig. När det blev dags för kaffe fick vi sällskap av Gertrud Sigurdsen.

Efter lunchpausen blev det film igen, en kort film med ganska intetsägande bilder till Latin Kings‘ bakgrundsmusik till Olof Palmes radioanförande om fördomar. Anförandet finns i original på den Palme-CD jag producerade till tioårsminnet.

Nästa punkt i programmet blev ett samtal, lett av Jan O Karlsson, mellan tre författare av palmebiografier. Kjell Östbergs har jag läst med uppskattning; jag har också skrivit om första delen här på bloggen. Henrik Berggrens i höstas utkomna mastodontbok har jag strax läst ut och ber att få återkomma till. Helt ny – jag köpte ett exemplar vid bokbordet utanför Z-salen – är Kerstin VinterhedsMordet. Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet”.

Det finns naturligtvis mycket som de här palmebiograferna är ense om, men särskilt mellan den vänsterliberale Berggren och Östberg med sitt förflutna i 68-vänstern (Socialistiska partiet) uppstod det ibland intressanta spänningsfält.

Och mer allmänt: medan det tidigare fanns ett slags närmast besvärad tystnad kring Olof Palme och hans politiska gärning, finns det i dag en tendens att alla sluter honom till sitt hjärta och nästan kramar ihjäl honom – som om han inte redan vore död. Ett exempel från den här seminariedagen: Mona Sahlins slutord var personliga och hjärtevarma, och ingen betvivlar ju att hon, som hon har berättat, som mycket ung ”gick med i Olof Palme” snarare än i det socialdemokratiska partiet. Men med på det här semineriet var också Göran Greider, som jag strax ska återkomma till, och han har ju – trots att han har varit medlem i socialdemokratiska partiet i 40 år – inte precis samma politiska åsikter som Sahlin, som ju fortfarande faktiskt är partiordförande.

I dagens – morddagens – Svenska Dagbladet läser jag, på ettan och inne i tidningen, mängder av kortintervjuer med människor som alla säger sig minnas Olof Palme med värme. Så var det ju inte precis på Mäster Olofs tid. Faktum är att jag till och med kan tycka att det känns skönt att det på Svenskans ledarsida under de senaste dagarna har funnits texter som markerar en ärlig distans till Olof Palme och hans politik.

Fast å andra sidan: i seminarieavsnittet ”Olof Palme för mig – intryck och inspiration” får vi höra vittnesbörd från fyra personer som har ganska olika erfarenheter och utgångspunkter men alla i dag ändå hyllar Olof Palme: Att Jan Eliasson, som ju bland annat hade en medlarroll tillsammans med Palme, gör det är knappast förvånande. Katarina Engberg, som förmedlade bilder av möten med Olof Palme under sitt elevfackliga arbete, har för sin del en rejäl vänstergir i sitt politiska förflutna, medan Laila Naraghi (som jag för övrigt träffade för första gången – hon satt bredvid mig) relativt nyligen från en vänsterposition slogs om ordförandeposten i SSU. Naraghi fick, tror jag, de längsta spontana applåderna av inledarna i den här delen av seminariet, där Jens Orback var samtalsledare.

Konkurrens om uppmärksamheten hade hon dock av Göran Greider, aktuell med den pinfärska boken ”Ingen kommer undan Olof Palme”, som jag förstås också inhandlade. Greider är en lysande vänsterytter och rev också ner spontana applåder efter en rundpall mot den svenska militära närvaron i Afghanistan. Jag ska återkomma till hans bild av Olof Palme när jag själv har hunnit läsa boken, men jag kan berätta att ett par av Palmes gamla ”pojkar”, Anders Ferm och Jan O Karlsson, i samtal jag hade med dem ansåg att det är fråga om en lysande bok.

Ytterligare några saker återstår att redovisa. Jens Orback presenterade Olof Palmes internationella center och Pierre Schori Olof Palmes minnesfond. Och så invigdes Palmesalen. Jag undrade förstås var i ABF-huset det fanns plats för den – men upptäckte sen att man hade döpt om Fabiansalen. Visst vill jag att Olof Palme ska få en egen sal i ABF-huset, men lite vemodig känner jag mig ändå över att Fabian Månsson härefter mer hör hemma på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, för övrigt en av medarrangörerna till dagens fina arrangemang.

Och så måste jag förstås avslutningsvis också nämna Jonas Simas nya film ”Lisbet”, som premiärvisades.

Lisbet är förstås Lisbet Palme, som annars under Olof Palmes dagar som partiledare och statsminister var känd för att hålla media på armlängds avstånd från familjen och dess hem.

Men Jonas Sima, välkänd för familjen Palme, har alltså fått göra en ganska personlig filmad intervju med henne. Hon gör inget för att framhäva sin egen roll, men det blir i detta avspända samtal med Sima ändå tydligt det vi som kände Olof (och också har träffat Lisbet) alltid har insett, nämligen att hon i flera viktiga politiska frågor familjesamtalsvis påverkade honom i rätt riktning.

Klok är hon, denna psykologutbildade kvinna.

Och så slår det mig, när jag i filmen ser ungdomsfoton av henne, hur söt hon var. (Hon är mycket äldre nu, men man kan fortfarande se den här skönheten.)

Vacker och klok och tidigt radikal – det är klart att Olof Palme föll för henne!

* * *

Onsdagen den 9 mars klockan 18.00 medverkar jag själv tillsammans med Henrik Berggren och Göran Greider i seminariet ”Arvet efter Olof Palme” i Eskilstuna. Plats: Munktell Science Park, Portgatan 3.

Vi har ombetts ta upp följande frågeställningar:
Vad hade Palme sagt om
– dagens politiska samtal
– socialdemokratins vägval?

Två lokala (s)-representanter – Jörgen Danielsson och Kristina Eriksson – medverkar också.

Samtalsledare: Stig Hansén.

13 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Laila Naraghi kandiderande inte till SSU-ordförande från en vänsterpostition. Snarare från en annan högerposition än Jytte Guteland.

    Comment by pelle — 2011 02 28 16:18 #

  2. Det ex av SvD, som kom hem till oss i Uppsala morgonen efter mordet innehöll en hatartikel riktad mot Olof och mig och våra insatser i Vietnam- och kärnkraftsfrågorna. Den lyftes bort i de flesta upplagor, men inte i den vi fick. Kusligt!

    21 februari 1996 genomfördes en minnsstund för Olof Palme i Riksdagen. Riksdagen var inte samlad på själva årsdagen, så vi måste hålla den några dagar tidigare. Jag talade, Lisbet och sönerna deltog.

    På själva årsdagen talade jag vid en minnesstund över Olof Palme i Sydafrikas parlament. Där rådde en mycket förtätad stämning. Längst fram satt de gamla veteraner, som suttit på Robben Island tillsammans med Nelsaon Mandela – t ex Thabo Mbekis far Gowan Mbeki. De grät av rörelse.

    Comment by Birgitta Dahl — 2011 02 28 17:34 #

  3. för mig var det särskilt upplyftande och befriande att i kväll på TV se Olof Palme utropa: ”Här är en gata, ett torg och jag säger Sovjet ut ur Afghanistan!”
    Tänk om en statsminister nu kunde klart ropa: ”USA ut ur Afghanistan!”
    Sixten, kassör i Foreningen Afghanistansolidaritet.
    Thage G Peterson är medlem.

    Comment by Sixten Andréasson — 2011 02 28 20:28 #

  4. Min son Kristian Ekenbergs recension av Göran Greiders bok ”Ingen kommer undan Olof Palme” finns att läsa på http://www.arbetarbladet.se/kultur

    Comment by Ulla Ekenberg — 2011 02 28 20:48 #

  5. Mycket stimulerande läsning. Har själv läst Berggrens bok. Synnerligen att en liberal skribent kan ge en så allsidig och samtidigt nyanserad bild av Olof Palme. Se min egen blogg i ämnet: http://www.s-info.se/silfverstrand.

    Comment by Bengt Silfverstrand — 2011 02 28 21:22 #

  6. Tack för tipsen!

    Comment by Enn Kokk — 2011 02 28 21:43 #

  7. Såg filmen med intervjun med Lisbet Palme i kväll. Jag har inte haft någon riktigt positiv bild av henne tidigare, egentligen ingen bild alls kanske, men jag blev mycket charmad av henne i kväll.

    Comment by Kerstin — 2011 03 01 2:14 #

  8. Under sommarturnén 2005 valde Ulf Lundell att framföra den så sällan spelade sången ”Vänd dej inte om” (från samlings cd:n Slutna rum 75-95) under konserterna. Sången, vars titel bland annat anspelar på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, bröt av mot det annars så publiktillvända låtmaterialet och gav en märklig nerv åt konserten. När jag hörde Ulf Lundell sjunga texten ifrån scenen så var det som att färdas tjugo år tillbaks i tiden och jag upptäckte hur sången expanderat innehållsmässigt sedan den skrevs i mitten av 80-talet och fått ett såväl dokumentärt som ett närmast profetiskt drag över sig. Det är en sång som beskriver det själsliga tillståndet efter skilsmässan mellan sångaren och hans första hustru; de avklingande känslorna som inte helt vill försvinna men som heller inte betyder så mycket längre. Trots att en tredje person finns närvarande i sången får man ingen känsla av triangeldrama. Lundell uttrycker snarare en resignerad smärta och en känsla av desillusion och tomhet och att ingenting egentligen betyder så mycket längre. Beskrivningen av att stå utanför den sociala gemenskapen och att ha tappat fotfästet är konstaterande. Genom att placera personerna i det nationella trauma som mordet på Olof Palme innebar så får sången även samhälleliga och politiska dimensioner. Skotten från Sveavägen ekar genom hela sången och det finns en närmast Beckettsk atmosfär av ödslighet i sången. (Lundell refererar för övrigt till ett Samuel Beckett-drama i sången) Vad vi får beskrivet för oss är inte bara skilsmässan ifrån en kvinna utan ifrån en hel tidsepok.
    Under sommarturnén 2005 när jag hörde ”Vänd dej inte om” blev det uppenbart hur politiskt laddad sången fortfarande är, hur väl den fångar in den stämning som rådde i samhället från mitten av 80-talet (förvirringen efter mordet på Olof Palme, starten på socialdemokratins kris och desillusionen hos den generation vars politiska medvetenhet formades av det radikala 60-talet) och hur den samtidigt på ett närmast profetiskt sätt i dialogen pekar ut den riktning som svensk politik sedan kom att ta. Som om Ulf Lundell redan då när sången skrevs, 1986, på ett intuitivt sätt anade hur Sverige skulle förändras och komma att se ut idag. Plötsligt förändrades den där dialogen i sången – som jag tidigare tolkat som efterdyningarna av ett relationsdrama mellan sångaren och hans första fru – till ett samtal, en dialog som rör sig mellan det personliga och det politiska, det genomtänkta och det undermedvetna, det enskilda och det kollektiva. Det slog mig plötsligt att någon eller några av de personer som förekommer i den där märkliga dialogen kan vara metaforer eller representanter för den politiska högervänsterskalan och att dialogen kan tolkas såväl bokstavligt som symboliskt.
    Så när Lundell ställde frågan ”Vart tog du vägen sen?” ifrån scenen så undrade jag naturligtvis till vem den frågan är riktad. Är frågan ställd till den f.d. hustrun eller inåt i självrannsakan? Eller är det kanske en uppfodrande fråga till socialdemokratin, till det svenska folket?

    Comment by MagnusJ — 2011 03 01 8:42 #

  9. Hallå Enn!

    Roligt att se dej och Birgitta i ABF-huset under det fantastiska Palmeseminariet i lördags. Hoppas nu att ni båda också kryar på er så ni kan köra i gång till våren med påtandet i er trädgård!
    Tackar också för goda ord om mina filmer i programmet.
    ”Kerstins” kommentar till din blogg om att hon, som tidigare inte haft en positiv bild av Lisbet Palme, nu charmades av henne. Just den reaktioner glädjer mej mycket. Hoppas fler reagerar så, och att den gängse mediebilden av Lisbet inte förblir så ensidigt negativ (som den varit, är jag rädd). Bästa hälsingar/Jonas Sima

    Comment by Jonas Sima — 2011 03 01 9:22 #

  10. Till Magnus J: Jag ska vid tillfälle lyssna på den här låten igen, med dina synpunkter för ögonen.

    Comment by Enn Kokk — 2011 03 01 11:12 #

  11. Till Jonas Sima: Tack för omtanken. Hjärtbesvär är inte att leka med i en så stor trädgård som vår, men än ska vi väl, kanske med lite inhyrd hjälp, klara att hålla den i gott skick. Vi hade tänkt flytta ut till påsk som vanligt, men frågan är om snön har släppt sitt grepp om Öregrund då.

    Comment by Enn Kokk — 2011 03 01 11:16 #

  12. Jonas Sima:
    Jo, det var en mycket trevlig och fin intervju.

    Comment by Kerstin — 2011 03 01 19:58 #

  13. Jag har i kväll haft möjlighet att se filmen om Lisbeth. Jag har alltid sett henne som en kvinna med mycket stor integritet, även om jag har hört negativa omdömen om henne i media. Filmen har om möjligt förstärkt den bilden. Bara det sätt som hon sätter en journalist på plats på den presskonferens hon ska medverka i, som inte alls handlar om mordet på Olof Palme. Många skulle kunna lära sig mycket om mediahantering där.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 03 01 21:44 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^