Melodikrysset nummer 2 2011

Dagens kryss hörde inte till de svårare, men där förekom i alla fall en lite snårig fråga, ett slags dubbelfråga med samma svar. De flesta äldre svenskar känner ju till ”Bättre och bättre dag för dag” i Ernst Rolfs insjungning men vet kanske inte att den hade en engelsk förlaga, ”Getting Better Every Day”, som skrevs av Mark Strong. Samma efternamn har Andrew Strong, vars ”Mustang Sally” förekom i filmen ”The Commitments”.

Mer känd, om vi håller oss kvar i filmvärlden, är Julia Roberts, vars insjungning av ”All My Life” förekommer i Woody Allen-filmen ”Everyone Says I Love You” (1996), på svenska ”Alla säger I love you”.

Mer rörliga bilder, fast nu i TV:

”Albert och Herbert” minns säkert inte bara göteborgarna.

Och för evigt i svart-vitt har ”Bröderna Cartwright” fäst sig på våra näthinnor.

Det slog mig, medan jag lyssnade på dagens kryss, att många av de melodier som spelades hade ett antal år på nacken, och då tänker jag inte bara på Ivan Rebroff (som egentligen heter Hans-Rolf Rippert), vars bas-röst man ofta förr hörde i ångradion. I dag hörde vi honom i ”I djupa källarvalven”.

Östen Warnerbring – i dag med det förhoppningsfulla budskapet ”Snart blir det sommar igen” – är ju död, liksom, för ännu längre sedan, Ulf Peder Olrog, i dag med det för mitt tema passande budskapet ”Se Sundbyberg och sedan dö”.

Bob Marley, som vi hörde i ”Is This Love”, dog 1981.

The Beatles, som gjorde ”Can’t Buy Me Love”, finns inte längre, så heller inte The Clash, som vi i dag hörde i ”Should I Stay Or Should I Go?” – The Clash upplöstes 1986.

Still going strong är dock Bob Dylan. Men hans ”Blowing In the Wind” hade jag med redan i min sångbok ”Upp till kamp!”, utgiven 1970.

Slutligen: när jag hör Friends In Need (Björn Borg, Tomas Brolin med flera) i ”Alla vi”, önskar jag att de hade dött de också. Före inspelningen.

Politikerhistorier: Thorbjörn Fälldin

Den förre centerledaren Thorbjörn Fälldin var kanske inte främst känd som en muntergök. Inte heller var han känd för sin slagfärdighet. De lustigheter som fanns kring hans person – och de var många – hade ofta udden riktad mot honom, och det är ju också intressant att notera.

En klassiker, ett riktigt slag under bältet, var det när Aftonbladet (s) i samband med den så kallade bordellaffären på sin etta släppte igenom ett korrekturfel, som nog inte var en miss av korrekturläsaren: man hade helt enkelt ”råkat” tappa första konsonanten i hans förnamn.

Själv har jag i tryck i Aktuellt i politiken (s) 1975 återgett en ganska rar historia, som speglar Fälldins dåtida kändisskap, till och med bland barn:

Jag var på centerstämma i Sundsvall och satt vid pressmiddagen nära Centerns informationsbas Rolf Örjes, som bredvid sig hade Elisabet Crona från Svenska Dagbladet. Under väntan på maten berättade hon om ett besök på Skansen tillsammans med sin man (Stig Jutterström på Aftonbladet) och barn.

Sonen Nisse ivrigt framför Skansens portar:

– Pappa! Mamma! Jag vill se Fälldinerna!

Politikerhistorier: Gunnar Lange

Jag vet inte hur många som i dag minns den socialdemokratiske politikern Gunnar Lange (1909-1976). Han var hur som helst statsråd under lång tid: civilminister 1954 och sen handelsminister 1955-1970.

Under perioden då jag inträdde i politiken på hög nivå och under slutet av hans politiska karriär vimlade det av Lange-historier, alla på temat glömska och sammanblandning.

Av dem väljer jag att berätta en med anknytning till en av mina tidiga partikongresser.

Oftast hade på den här tiden ansvarigt statsråd uppgiften att föra partistyrelsens talan på sitt fackområde i motionsdebatten. Den föredragande fick då också inleda debatten med ett kort anförande.

Det skulle snart bli Gunnar Langes tur, så han fanns på plats i partistyrelsens kafé- och samtalsutrymme bakom podiet i Folkets hus. Där sågs nu handelsministern vanka omkring med allt oroligare min.

Informationschefen på partistyrelsen, Sören Thunell, la förstås märke till detta och gick därför fram till Lange:

– Är det något jag kan hjälpa dig med, Gunnar?

– Jag kan inte hitta min väska, och jag har mitt anförande och faktamaterialet om motionerna liggande i den.

– Jag ska försöka hitta den. Hur ser väskan ut?

– Det var en sån där. (Lange pekar på en kongressväska, av vilken det finns cirka 1.500 exemplar utströdda över hela Folkets hus.)

* * *

Från vännen och gamle journalistkollegan Mats Rosin i Umeå anländer en annan Lange-historia, värd att lyft upp i läsarnas synfält:

På besök i Oslo (Nordiska Rådet?) var Gunnar Lange och Tage Erlander en kväll på väg hem från en middag. Plötsligt stannar Lange upp och börjar svära våldsamt.
När Erlander undrar varför svarar Lange att han har glömt sin pipa i Askersund.

Erlander: För det första är det inte i Askersund utan på Akershus vi har varit, för det andra har du pipan i munnen och för det tredje ska du ge f-n i att svära så förb-at.

* * *

S-bloggaren Bengt Silfverstrand följer mig i spåren och publicerar på sin blogg följande Lange-historia:

Det var en skärtorsdag året då Gunnar Lange lämnade sin post som handelsminister och avgick från den socialdemokratiska regeringen. Vid regeringslunchen samma dag utbrast Lange:

-Jag känner mig som Jesus vid den sista måltiden.

Regeringschefen Olof Palme replikerade blixtsnabbt:

– Må så vara, bara du inte återuppstår på söndag….

Sång om ett tänkbart partiledarskifte

Det är tjugondag Knut, och julgranens tillstånd gjorde det högaktuellt att bära ut resterna av den.

Medan jag gjorde detta, uppenbarade sig helt osökt följande text att sjungas till en känd melodi:

Åren med Sahlin är slut, slut, slut.
Mona har vi burit ut, ut, ut.
Vid kongressen snart, minsann,
väljer vi en likadan.
Det blir inte roligt!

En tillvaro där man kryssar sig fram

Likt väldigt många andra löser jag varje lördag Melodikrysset. I det fallet lockas jag både av kunskapsfrågorna om musik och av ordflätandet. Själva tävlingsmomentet intresserar mig däremot inte – jag skickar aldrig in någon lösning.

På samma sätt gör jag med Aftonbladet Kryss & Quiz, som jag köper och löser varje vecka. I det fallet brukar jag under veckans lopp hinna lösa samtliga kryss utom Sportkrysset. Jag har provat att lösa det också – och har lyckats med hjälp av Google och annat bistånd – men eftersom jag inte har något som helst intresse av sport, avstår jag helt numera.

För mig ska annars korsord vara svåra men mer i egenskap av intellektuella nötter och test på ens associationsförmåga än som provskrivning på ens kunskaper om hästraser. Men här medger jag att jag inte är konsekvent. Heter ett kryss Musikkrysset, ser jag det som en utmaning på ett område jag kan en del om.

Jag är en sådan där krysslösare, som helst ger mig i kast med kryss och krysskonstruktörer som ger mig en match. I Aftonbladets kryssbilaga heter detta kryss just Svåra krysset och dess konstruktör Anna Hagberg. Anna Hagberg gillar jag som korsordskonstruktör: Hennes specialitet är inte konstiga ord på udda områden utan det listiga sättet att ställa ledfrågorna på. Dessutom bevisar hennes Stjärnkrysset i samma korsordsbilaga att hon i motsats till många andra konstruktörer klarar att konstruera kryss som faktiskt genomgående är på helt olika svårighetsnivå.

Jag löser också med glädje Kluriga korsordet, ett gammaldags hederligt korsord – alltså inte ett bildkryss – med P O Carlzén som konstruktör. Sarah Kinman sätter ens associationsförmåga på prov med sitt Tvetydigt, och jag löser också gärna Bertil ”Blues” Johanssons Årtalskrysset, som är ett slags nutidsorientering, om man med nutid menar 1900-tal. Ordflätan Bikupan av Mats Olsén faller mig på läppen, när han inte använder sig av alltför konstiga ord (uppenbart valda för att få ordflätan att gå ihop), likaså samme konstruktörs Hitta orden.

De lättare korsorden löser jag, oftast mycket fort, mot slutet av veckan, då det inte längre finns något svårare kvar att bita i.

Men sen finns det ett inslag till i Aftonbladets kryssbilaga, ett sorgebarn, kallat Kryptiskt. Kryptot är, eller var åtminstone tidigare, ett roligt inslag i Aftonbladets kryssbilaga, men numera är det dels alltför lätt, dels – i motsats till allt annat nämnt material i den här tidningen – anmärkningsvärt ofta behäftat med fel. Redan tidigt förstår jag den här gången, att ett av de vågräta orden inte gärna kan börja med två identiska konsonanter, och SSAV är ju inte ens någon begriplig förkortning. När det lodräta ord, som går igenom det andra Set, visar sig bli PSASTBIT, förstår jag att det på den andra rutan borde ha stårr 15 i stället för 5 och att det andra Set i båda orden ska ersättas med L: Svaren blir då SLAV och PLASTBIT.

Skitsak kan man tycka – jag löste det ju.

Men problemet är att den här sortens fel dyker upp i Kryptiskt med alltför jämna mellanrum.

Jag har påtalat det här ett stort antal gånger, men felen återkommer ändå, och jag får ingen förklaring.

Så vitt jag förstår finns det tre tänkbara felkällor:

1. Konstruktören, Gudrun Pettersson, skriver fel eller otydligt i sitt manus.

2. Bulls Presstjänst AB, som levererar materialet till Aftonbladet, lyckas röra till det i det heloriginal de rimligen levererar till Aftonbladet Kryss.

3. Aftonbladet Kryss försummar att göra den korrekturläsning, som av tidigare erfarenheter att döma är nödvändig i just krypto-fallet.

Jag ger egentligen fan i vem som försorsakar de ständigt återkommande felen i Kryptiskt, men förmår inte redaktören för kryssbilagan göra något åt dem, borde ju åtminstone huvudtidningens ledning ingripa.

Politikerhistorier: Gunnar Hedlund

Som verksam på hög politisk nivå (S) och i egenskap av chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) kom jag ganska ofta också i kontakt med ledande företrädare för andra partier.

Veckan före midsommar varje år följde jag till exempel under min journalisttid alltid centerstämmorna – partiets dåvarande, nu för länge sedan döde informationschef Rolf Örjes brukade säga att jag, eftersom jag hade deltagit i fler centerstämmor än de flesta centerpartister, nog följande år skulle få Bramstorpsplaketten.

Jag hann på det här sättet avverka flera centerledare; jag deltog faktiskt i några centerstämmor redan på Gunnar Hedlunds tid som centerledare. Jag har till och med hjälpt honom att hitta rätt på hans parkerade bil i en stämmostad, som jag var mer hemma i än han.

* * *

Gunnar Hedlund var en mästare i lakonismer.

På den aktuella centerstämman hade partiledaren (C) som vanligt en pressträff för oss journalister. En av mina journalistkolleger hade i verksamhetsberättelsen hittat data som entydigt tydde på att Centern stadigt förlorade medlemmar. Kollegan rabblade siffror och frågade sen Hedlund vad medlemsminskningen berodde på.

Hedlunds korta svar innehöll säkert sanningen om hans dåförtiden åldrande parti:

– Dom har väl dött.

* * *

Vid ett annat sådant tillfälle hade en av journalisterna bland motionerna till stämman hittat en som handlade om P-piller för män och frågade följaktligen Hedlund om hans syn på den frågan.

Hedlund (vid det här laget en mycket gammal man):

– Det är inte aktuellt för min del.

Polisdeckare i stockholmsmiljö

När Ordfront, efter förlusten av Henning Mankell, sökte en ny, gärna storsäljande deckarförfattare, fäste förlaget stora förhoppningar på Carin Gerhardsen, som genast kontrakterades för flera böcker.

Vi har de böcker som har getts ut i hennes ”Hammarbyserien”, men jag har först nu kommit att läsa en av dem, närmare bestämt den tredje i raden, ”Vyssan lull” (2010).

I många avseenden påminner den här boken om andra polisdeckare: Som i Ed McBains 87e-deckare och Mankells serie med adress Ystad möter vi ett poliskollektiv, dock med en av karaktärerna – i Gerhardsens fall kriminalkomissarie Conny Sjöberg – i ett slags huvudroll. Inte heller är uppläggningen unik i så måtto att man inte bara får möta de här poliserna i deras yrkesroll. Här som i andra liknande böcker får vi ta del av de agerande polisernas privatliv och inbördes relationer – här förekommer till och med, inom poliskollektivet, ett sexuellt övergrepp mot en av de kvinnliga poliserna. Ändå tycker jag inte att jag kommer de här poliserna, verksamma på Stockholms Söder, riktigt nära.

Det här kan ju å andra sidan bero på att jag möter dem först i tredje boken om dem och att författaren förutsätter, att jag redan ska veta en massa saker om dem. Värre är det att jag läser de första 150 sidorna med viss distraktion, detta sagt trots att boken i sin första del innehåller ett bestialiskt mord på två små barn och deras filippinska mor.

Men sedan händer något med boken: den blir bitvis mycket spännande och får en dramatisk, ja våldsam upplösning. På bästa deckarmaner skruvar Gerhardsen också upp handlingen ytterligare ett varv. Det som ser ut som ett tänkbart motiv har visserligen med bokens dramatiska händelser att göra, men den verklige gärningsmannen blir synlig för polisen så väl som läsarna först i slutet av boken.

Berättartekniskt utnyttjar Gerhardsen tidigare i deckare brukade knep: den rullande handlingen avbryts av förbiflimrande bilder, vars innebörd och karaktärer först så småningom görs tydliga för läsaren. Ett plus vill jag ge Gerhardsen och hennes ”Vyssan lull” för den Ross Macdonald-artade intrigen, där händelser i det förflutna för evigt har präglat de agerande och sätter räckan av blodig hämnd i rullning. Den psykologiska trovärdigheten hos den här boken ökar också av att dess mördare delvis agerar utifrån ofullständig information.

Dock tycker jag att Gerhardsen i ett stycke, som inte rör huvudhandlingen, går mycket för långt. Hon analyserar också Conny Sjöbergs beteende i ljuset av vad som kommer fram om hans bakgrund. Och det här spåret med den rödhåriga älskarinnan och bilden från barndomen av hans (bokstavligen) brinnande storasyster hade vi gott kunnat vara utan – boken hade blivit bättre på det viset.

Musikalisk lyrik

Den brittiska folksångerskan Vashti Bunyan, född 1943, debuterade på skiva 1970 men fick ingen nämnvärd framgång då. Så hon lämnade den offentliga scenen och flyttade till Hebriderna.

35 år senare, år 2005, gjorde hon en sensationell och mycket mer uppmärksammad comeback med CDn ”Lookaftering” (Fat Cat Records STEP06, svensk distribution Border).

Jag har i en stor svensk tidning sett den klassad som folkrock, men den beteckningen leder definitivt tanken fel. Dess musik är föga larmande, snarare spröd och melodiös, och den har ingenting av rockens rytm. När jag hör de elva låtarna på den här skivan, går mina tankar till 1970-talets tonsättningar av poesi. Och tonsatt poesi är det ju, men även den tanken leder en smula fel: Många av 1970-talets många försök att tonsätta lyrik led av det faktum att de valda dikterna hade en oregelbunden rytm som inte utan vidare lät sig fångas i en tondräkt som egentligen kräver en större regelbundenhet. I det här fallet är de lyriska sångtrexterna ett med musiken: båda är skapade av Vashti Bunyan. Hon dominerar också, med sång och gitarr, utförandet, även om man vid skivinspelningen har lagt till mellanspel och vissa bakgrunder på andra instrument.

Skulle jag säga något kritiskt om den här skivan, vore det att många av tonsättningarna mer fungerar som musikaliska bakgrunder till Bunyans poetiska texter än melodier som fäster sig i minnet. Men till exempel de båda avslutande ”First of Clay” och ”Wayward Hum” blir mycket vackra helheter, den första genom föreningen av lyrisk text och melodi, den andra genom sitt musikaliska utförande.

Lite kuriosa som avslutning: Jo, Vashti Bunyan är en sentida ättling till John Bunyan, han som på 1600-talet skrev ”Kristens resa”.

Familjeliv

Jag har allt sedan mycket unga år varit starkt politiskt engagerad och är så fortfarande. Det finns till och med politiska aspekter på de mest oväntade ämnen.

Men av detta följer inte att allting handlar om politik – vilket man kunde tro när man läser vissa politiska bloggar.

Dessutom tror jag att de flesta av mina läsare är som jag själv: intresserade av vitt skilda ting, kultur, mänskliga, ofta privata relationer, hur man får vardagen att gå ihop, hälsa, trädgård, mat och dryck och så alltså samhällsfrågor.

Jag har jobbat flera tiotals år – nästan ett helt yrkesliv – på socialdemokratiska partistyrelsen, men redan då, under mina nio år som chefredaktör för partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), arbetade jag utifrån antagandet att de flesta människor, så också socialdemokrater, har ett bredare perspektiv på tillvaron än det som ryms under beteckningen politik. Alltså redigerade jag AiP utifrån den här insikten, och den innehöll därför, utöver förstås politik, recensioner, mediakrönikor, noveller och lyrik, personporträtt, serier, kåserier och allmänreportage. Det är väl att märka att den här tidningen, prenumererad liksom dagens namne som faktiskt är profilerad på just politik, hade en mångdubbelt större upplaga än dagens AiP.

För min del tror jag att dagens sargade socialdemokrati skulle må väl av att varken partiets tidning eller flertalet S-bloggar vore så infernaliskt insnöade på politik, politik och politik.

Nog talat om detta.

Visst har jag också under det här veckoslutet ägnat tankar åt politik – det kan man ju inte undgå om man till exempel, som jag, läser fyra tidningar varje dag.

Men min helg började med att jag i fredags var kallad till en sköterska på kardiologen. Hon imponerades av den blodsockerstatistik jag visade henne, tyckte inte ens att jag – när mina värden är så bra – behöver göra dagliga mätningar, vilket jag nog ändå fortsätter med. Mindre bra var mitt midjemått och så det höga blodtrycket – hon skulle mejla vårdcentralen om detta inför mitt snart stundande besök där; det kan ju också ha varit en tillfällig topp.

På fredagskvällen såg vi som vanligt det trivsamma och bildande programmet ”På spåret”.

Sent på kvällen kom sonen, Matti, hem till oss för övernattning. Han har tidigare hjälpt sin mor med att köpa och installera en ny dator, men eftersom den har ett väsentligt annorlunda program, återvände han nu för att träna henne en halv dag. Så vitt jag kunde se, lyckades han – utan att ens för ett ögonblick tappa tålamodet – lära Birgitta tillräckligt för att hon nu ska kunna använda sin nya dator.

En stund efter gemensam lunch – jag bjöd på min estniska sylta plus Konsums nya sparrispotatis – och lite mer datorträning tog Birgitta och jag bussen ut till Bärby hage, där vår dotter Kerstin bor. Men det var inte hon, inte ens barnbarnen, som stod i centrum för det här besöket: Bo, som Kerstin är gift med, firade sin 40-årsdag.

När vi kom, var huset redan knökfullt av Bos och Kerstins vänner plus inte minst vännernas barn. Bos och Kerstins Viggo fanns också där och lekte med alla barnen, men lilla Klara var för tillfället borta: Hon var på ett annat kalas, hos kompisen Melissa, som för övrigt bor inte så långt från oss.

Vi överlämnade vår present till Bo, pengar till den reskassa han håller på att lägga upp för en resa till Turkiet i sommar. Det handlar inte om någon vanlig turistresa. Nej, den här unge mannen är ett veritabelt språkgeni i fråga om både levande och döda språk, och nu har han bestämt sig för att också lära sig turkiska. Genom att gå en kurs i språket, i Turkiet.

Kerstin hade bullat upp med tårtor och kakor, hennes egna förstås – jag har nog aldrig sett ett kök så fullt av godsaker, alltsammans förbjuden frukt för mig diabetikern. Så jag drack bara kaffe, också det utan socker. Belöningen kom i morse, då blodsockervärdet låg på 6,0, och då hade jag ändå lagat och ätit middag också, hemma, senare på kvällen.

Under fikat pratade vi med Olle och Kristina, Bos föräldrar, normalt boende i Sollefteå, så vi ses inte så ofta.

Under tiden hade Kerstin hämtat hem Klara, men hon försvann tämligen omgående. När jag hade letat efter henne och frågade Kerstin, pekade hon mot stora sängen, och där låg en fullkomligt utmattad Klara och sov under ett täcke.

Fast sen vaknade hon, nu piggare. Både morfar och mormor fick var sin stor kram, när hon såg att vi fanns bland de många gästerna. Och när vi sen gick hem från kalaset, fanns hon med i hallen och tog adjö, lovade också komma och hälsa på.

På kvällen, åter igen hemma, såg vi bland annat programmen om och med Brita Borg och Per Oscarsson, och sen lyssnade vi på en CD med musik av Arvo Pärt.

I eftermiddag är vi bjudna till landshövdingen, på trettondagskaffe uppe på Uppsala slott. Efter mottagningen på slottet ska vi gå på bio, och efter det blir det nog middag på restaurang.

* * *

Märkligt nog – tycker nog politikfanatikerna på S-bloggar – är det en massa människor som läser den här sortens texter också.

Melodikrysset nummer 1 2011

I dag började Melodikrysset mycket lätt, med ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and the Comets. Jag var ju i tonåren på den där tiden när rocken kom till Sverige, i det här fallet med filmen ”Vänd dem inte ryggen” (”The Blackboard Jungle”, 1956).

Men det fanns också saker jag fastnade på. Det tog till exempel en oändlig tid för mig att komma på att den melodi – välkänd för mig – vi i dag hörde med Flaco Jiménez var den som Anita Hegerland hade framgång med på Svensktoppen 1970: ”Mitt sommarlov” hette den då.

Rihanna, ursprungligen från Barbados men nu verksam i USA, var det som sjöng ”Only Girl In the World”. Också det tog det en stund att komma på.

Den religiösa världen är väl inte direkt min, men det har inte hindrat mig från att lyssna också på musik med religiös anknytning.

Dit får man väl räkna musikalen och filmen ”Jesus Christ Superstar”, ur vilken vi i dag fick höra ”I Don’t Know How To Love Him”.

Åsa Bodéns förhållande till religionen vet jag inget om, men religiös anknytning har onekligen den organisation, YMCA, som i originallåten besjöngs på engelska av The Village People. För den svenska versionen stod Björn Skifs och Byfånarna.

Ett slags fläkt från den religiösa världen, fast bullersammare, har också ”Hard Rock Hallelujah”, som finska Lordi (Gud med finsk böjning) vann Eurovision Song Contest med 2006.

Och med den jämtländska brudmarsch vi dess förinnan hörde rörde vi oss väl också i en ceremonivärld, som åtminstone förr hade religiösa förtecken.

”Tro på mig” handlar däremot inte om gudsdyrkan. Vad Elvis Presley, som gjorde originalet, tänkte på framgår tydligare av den amerikanska titeln, ”Can’t Help Falling In Love”.

Till samma välkända tema i sångvärlden anknyter också ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”, likaså Evert Taubes Burns-översättning ”Min älskling du är som en ros”.

”La Bamba” är ju en välkänd och medryckande låt – men inte tyckte jag att den version vi hörde i dag, med Los Lobos, var den bästa av dem.

Och visst gillar jag Babben Larsson – som komiker. Men hennes insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” kunde jag ha varit utan.

Men man ska inte tjura. Man kan till och med bli uppmuntrad av att lyssna på en massa döda, som när Sune Mangs, Martin Ljung och Anna Sundqvist tillsammans gjorde Povel Ramels klassiska ”Ut i skogen ska vi gå” i TV-serien ”Semlons gröna dalar”.

Ack om det ändå vore sommar med gröna dalar!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.