Familjeliv

9 januari 2011 13:19 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Jag har allt sedan mycket unga år varit starkt politiskt engagerad och är så fortfarande. Det finns till och med politiska aspekter på de mest oväntade ämnen.

Men av detta följer inte att allting handlar om politik – vilket man kunde tro när man läser vissa politiska bloggar.

Dessutom tror jag att de flesta av mina läsare är som jag själv: intresserade av vitt skilda ting, kultur, mänskliga, ofta privata relationer, hur man får vardagen att gå ihop, hälsa, trädgård, mat och dryck och så alltså samhällsfrågor.

Jag har jobbat flera tiotals år – nästan ett helt yrkesliv – på socialdemokratiska partistyrelsen, men redan då, under mina nio år som chefredaktör för partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), arbetade jag utifrån antagandet att de flesta människor, så också socialdemokrater, har ett bredare perspektiv på tillvaron än det som ryms under beteckningen politik. Alltså redigerade jag AiP utifrån den här insikten, och den innehöll därför, utöver förstås politik, recensioner, mediakrönikor, noveller och lyrik, personporträtt, serier, kåserier och allmänreportage. Det är väl att märka att den här tidningen, prenumererad liksom dagens namne som faktiskt är profilerad på just politik, hade en mångdubbelt större upplaga än dagens AiP.

För min del tror jag att dagens sargade socialdemokrati skulle må väl av att varken partiets tidning eller flertalet S-bloggar vore så infernaliskt insnöade på politik, politik och politik.

Nog talat om detta.

Visst har jag också under det här veckoslutet ägnat tankar åt politik – det kan man ju inte undgå om man till exempel, som jag, läser fyra tidningar varje dag.

Men min helg började med att jag i fredags var kallad till en sköterska på kardiologen. Hon imponerades av den blodsockerstatistik jag visade henne, tyckte inte ens att jag – när mina värden är så bra – behöver göra dagliga mätningar, vilket jag nog ändå fortsätter med. Mindre bra var mitt midjemått och så det höga blodtrycket – hon skulle mejla vårdcentralen om detta inför mitt snart stundande besök där; det kan ju också ha varit en tillfällig topp.

På fredagskvällen såg vi som vanligt det trivsamma och bildande programmet ”På spåret”.

Sent på kvällen kom sonen, Matti, hem till oss för övernattning. Han har tidigare hjälpt sin mor med att köpa och installera en ny dator, men eftersom den har ett väsentligt annorlunda program, återvände han nu för att träna henne en halv dag. Så vitt jag kunde se, lyckades han – utan att ens för ett ögonblick tappa tålamodet – lära Birgitta tillräckligt för att hon nu ska kunna använda sin nya dator.

En stund efter gemensam lunch – jag bjöd på min estniska sylta plus Konsums nya sparrispotatis – och lite mer datorträning tog Birgitta och jag bussen ut till Bärby hage, där vår dotter Kerstin bor. Men det var inte hon, inte ens barnbarnen, som stod i centrum för det här besöket: Bo, som Kerstin är gift med, firade sin 40-årsdag.

När vi kom, var huset redan knökfullt av Bos och Kerstins vänner plus inte minst vännernas barn. Bos och Kerstins Viggo fanns också där och lekte med alla barnen, men lilla Klara var för tillfället borta: Hon var på ett annat kalas, hos kompisen Melissa, som för övrigt bor inte så långt från oss.

Vi överlämnade vår present till Bo, pengar till den reskassa han håller på att lägga upp för en resa till Turkiet i sommar. Det handlar inte om någon vanlig turistresa. Nej, den här unge mannen är ett veritabelt språkgeni i fråga om både levande och döda språk, och nu har han bestämt sig för att också lära sig turkiska. Genom att gå en kurs i språket, i Turkiet.

Kerstin hade bullat upp med tårtor och kakor, hennes egna förstås – jag har nog aldrig sett ett kök så fullt av godsaker, alltsammans förbjuden frukt för mig diabetikern. Så jag drack bara kaffe, också det utan socker. Belöningen kom i morse, då blodsockervärdet låg på 6,0, och då hade jag ändå lagat och ätit middag också, hemma, senare på kvällen.

Under fikat pratade vi med Olle och Kristina, Bos föräldrar, normalt boende i Sollefteå, så vi ses inte så ofta.

Under tiden hade Kerstin hämtat hem Klara, men hon försvann tämligen omgående. När jag hade letat efter henne och frågade Kerstin, pekade hon mot stora sängen, och där låg en fullkomligt utmattad Klara och sov under ett täcke.

Fast sen vaknade hon, nu piggare. Både morfar och mormor fick var sin stor kram, när hon såg att vi fanns bland de många gästerna. Och när vi sen gick hem från kalaset, fanns hon med i hallen och tog adjö, lovade också komma och hälsa på.

På kvällen, åter igen hemma, såg vi bland annat programmen om och med Brita Borg och Per Oscarsson, och sen lyssnade vi på en CD med musik av Arvo Pärt.

I eftermiddag är vi bjudna till landshövdingen, på trettondagskaffe uppe på Uppsala slott. Efter mottagningen på slottet ska vi gå på bio, och efter det blir det nog middag på restaurang.

* * *

Märkligt nog – tycker nog politikfanatikerna på S-bloggar – är det en massa människor som läser den här sortens texter också.