Melodikrysset nummer 3 2011

Som framgick senast av föregående text, hör jag till den kategori medborgare som då och då går på operan. Nu senast var det Mozart jag njöt av, men det bereder mig heller inga svårigheter att känna igen musik skriven av Richard Wagner.

Däremot tar det en stund att ur minnet vaska fram namnet på den som i Melodifestivalen sjöng ”Unstoppable”, nämligen Ola Svensson.

Amerikanska R.E.M. – gruppen som i dag hördes i ”Losing My Religion” – plockar jag fram ur minnet med hjälp av punkterna.

”Gubben i lådan” googlar jag på och får fram Daniel Adams-Ray. Honom känner jag inte till, däremot hans faster.

Lustigt nog är det en TV-serie, som jag har sett alla avsnitt av, som vållar mig allra mest besvär. Jag känner igen signaturmelodin, men det tar skamligt lång tid innan jag kan placera den: Jo, visst inledde den avsnitten i ”Familjen Macahan”.

Resten var lugna gatan; klassiska schlager är jag bra på.

Så visst känner jag genast igen ”Säg det i toner”, som Jules Sylvain och Karl-Ewert skrev för filmen med samma namn 1924.

Olle Bergmans 1950-talsschlager ”Sjung och le” minns jag likaledes väl.

Och bra och sångbara låtar fastnar i mitt musikminne, även om de är betydligt yngre: Som 70-talaren ”När vi rör varann” med bland andra Susanne Alfvengren, ursprungligen Dan Hills ”Sometimes When You Touch”. Som ”När vi gräver guld i USA” med GES (bland andra Anders Glenmark), där vi dessutom skulle vända på färdriktningen: österut. Och som Helen Sjöholms och BAOs hit från 2004 ”Du är min man”.

Bellmans epistlar – här nummer 2, ”Nå skruva fiolen” – känner jag väl igen, även om de som här sjungs på engelska.

Och skulle jag, efter alla mina besök där i samband med val och Arbeiderpartiets kongresser, inte känna igen vårt västra grannlands nationalsång, ”Ja vi elsker dette landet”?

Ser ni på Skavlan i TV förresten? I går blev det ett utmärkt samnordiskt program med Stieg Larssons bror, danska Hanne Vibeke Holst och den hörvärde norske trubaduren Bjørn Eidsvåg, som jag har på CD – jag fick Eidsvåg i present redan på 60-årsdagen av några av mina norska partivänner.

För egen del tycker jag inte ens att samnordiska program behöver textas. Men om man nu ska texta, bör man ju helst också översätta högst vanliga norska ord rätt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En elegant och erotiskt laddad operaföreställning

Birgitta hade i går inbjudits att delta i KPMG Economic Forum på Grand Hôtel i Stockholm. Så vitt jag förstår blev det ett intressant seminarium, men själv hade jag valt att bara delta i den efterföljande buffén och i den operaföreställning som också ingick i programmet.

Jag kom lite för tidigt men lotsades förbi den fullsatta, stora seminariesalen till en bar där jag försågs med ett glas vin. Efter seminariets slut gick jag ner till Spegelsalen, sär seminariedeltagarna samlades för buffé – så småningom kom även Birgitta. Buffén var riklig och delikat.

Därifrån tog vi oss till fots till den relativt näraliggande Operan, där alltså en stor del av platserna var abonnerade för seminariedeltagarna. Roligt att se att näringslivet på det här sättet bidrog till att subventionera en dyrbar konstart – och den här gången fick sponsorn verkligen valuta för pengarna!

Jag har tidigare sett Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” (”Le nozze di Figaro”, 1786) men aldrig i en så elegant och så erotiskt laddad version. En smula revolutionär var den redan i sin ursprungsversion, med libretto av Lorenzo da Ponte efter P A Caron de Beaumarchais’ komedi ”Le Mariage de Figaro”. I sin ursprungliga version, alltså tillkommen i franska revolutionens tid, var dess handling, bland annat käleksrelationer och andra relationer mellan herrskap och tjänstefolk, radikal för sin tid, och den handlingen finns naturligtvis kvar men en smula neddämpad av att historien, främst genom Maria Gebers kostymering och Ole Anders Tandbergs scenografi, har förlagts till något som för ögat liknar 1950-tal.

I stället har regissören, samme Ole Anders Tandberg, tagit vara på och också förstärkt de erotiska drag som också i rikligt mått finns i intrigen. Men naturligtvis är gränsen mellan de här båda ämnena flytande: en av utgångspunkterna till det här scendramat är feodalherrens rätt till första natten med tjänarens brud. Det som i Tandbergs eleganta uppsättning ger ”Figaros bröllop” en ny och modern lyster är dock att här damerna inte bara får rollerna av villiga erotiska offer utan också skildras som både självständiga och med frisk erotisk aptit. En extra erotisk krydda är pagen Cherubino, som i gårdagens föreställning spelades av Matilda Paulsson, alltså en kvinna.

Intrigen, snårig och vindlande som så ofta i opera, tänker jag högaktningsfullt ge fan i att återge – den går för övrigt säkert att hitta någonstans på nätet.

Musiken och sången – här finns flera kända arior – talar dock fortfarande till oss, och de som exekverar dem – soloartisterna så väl som Hovkapellet under ledning av Jens Georg Bachmann – är värda alla applåder de fick.

Det var för övrigt fascinerande att se musikerna på så nära håll – vi hade fått platser på parkettens allra första bänkrad och kunde alltså se rakt ner i orkesterdiket.

På kungamiddag för Estlands president

I förrgår kväll var jag på återbesök i en värld som inte längre är min. För första gången på länge var jag tillsammans med Birgitta på kungamiddag på Stockholms slott. Anledningen till inbjudan var statsbesök av Estlands president, Toomas Hendrik Ilves.

Jag och Birgitta har båda tidigare träffat Ilves åtskilliga gånger, jag ännu fler gånger än Birgitta, eftersom vi har träffats på valvakor och i partisammanhang – jag var ju förr de svenska Socialdemokraternas kontaktman gent emot systerpartierna i Norden och i Baltikum, bland dem det (även med min hjälp) återuppståndna Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond (Estlands socialdemokratiska parti).

Ilves kom ursprungligen från ett annat parti, som fusionerades med det socialdemokratiska, men blev vald till ordförande för ESDE. Han föddes här i Sverige, i en estnisk flyktingfamilj – som dock snart flyttade till USA, där Ilves har vuxit upp och fått sin utbildning. Bland estniska politiker är han relativt unik i så måtto att han talar en fullständigt klanderfri engelska men däremot aldrig har gått i skola i Estland där barnen under sovjeteran tvingades lära sig ryska. Vägen via USA till dagens Estland bidrog säkert också till att hans första partival inte var socialdemokratin, men när han väl hade rotat sig i sitt nya parti, tycks han ha funnit sig väl till rätta där. Någon vänsterradikal är han ju inte, men väl en progressiv person.

Hans partiledarskap var mycket framgångsrikt på så sätt att han, när han kandiderade till EU-parlamentet, lyckades med konststycket att inte bara själv bli invald utan att också lyfta sitt parti till att plötsligt, och för första gången, bli det största bland de estniska i EU-parlamentet. Detta banade väg för hans val till president i Estland – flera andra partier insåg att han skulle bli svår att slå och rekommenderade därför sina väljare att rösta på honom.

Nu har han nyligen meddelat att han kommer att kandidera för en ny period, vilket har lett till att inte bara hans eget gamla parti – som det partipolitiskt neutrala presidentskapet i och för sig har tvingat honom att formellt lämna – utan också det nyliberala Reformpartiet, Estlands sörsta parti, stöder hans återval.

Estnisk politik är mycket mer personinriktad än svensk, och även om Ilves’ strålglans alltså tidigare momentant har lyft hans gamla parti, har detta i galluparna nu halkat tillbaka till sin mer traditionella tioprocentsnivå. Där, eller lite däröver, ligger det stadigt, detta fastän partiet har fått överströmningar av grupper från andra partier, bland dem kända namn som har tagit plats i de estniska socialdemokraternas parlamentsgrupp och partiledning. Den nuvarande partiledaren, Sven Mikser, är till exempel en (för rätt länge sedan) avhoppad parlamentsledamot från Edgar Savisaars vänsterpopulistiska centerparti.

Under den inledande hälsningsceremonin vid kungamiddagen för det estniska presidentparet går vi förstås fram – Birgittas gamla roll som talman gör att vi hör till de främsta – och hälsar på Ilves och hans hustru, även naturligtvis på vårt eget kungapar som står bredvid. Bland middagsgästerna finns ett antal framstående andra sverigeester, personer som vi förstås har träffat i många olika sammanhang: lindgrenillustratören Ilon Wikland, radiojournalisten och författaren Maarja Talgre, konsertpianisten och författarinnan, den med Ingmar Bergman tidigare gifta Käbi Laretei – hon sitter i rullstol efter en operation och blir tyvärr tvungen att lämna middagen efter bara en kort stund. Vid kaffet efter middagen har vi också ett längre samtal med Jaan Seim, rektor vid estniska skolan i Stockholm och bror till min gamle kumpan (s) från många estlandsexpeditioner Jüri-Karl Seim. Bland de många sveigeesterna skymtar jag Kristian Luuk; även Per Nuder är där. Jag hälsar också på flera bekanta från tiden för mina många estlandsresor, sådana som ambassadörerna Lars Grundberg och Elisabet Borsiin Bonnier.

Birgitta placeras mellan H M Konungen och den estniske justitieministern Rein Lang. Det dräller av folk från den sittande svenska regeringen, och vid uppställningen inför middagen pratar vi bland annat med Jan Björklund och Göran Hägglund. Till bordet får jag för övrigt Björklunds hustru Anette Brifalk Björklund, och på min andra sida sitter Anna Maria Corazza Bildt.

Vi bjöds på utsökt mat och utsökta viner och utöver detta bjöds vi också på, faktiskt, meningsfulla tal hållna av kungen respektive presidenten.

Men jag undrar vem som hade lärt kungen namnen på estniska kulturpersonligheter som Jaan Kross och Arvo Pärt.

På återbesök i centerland

Med dagens post anländer boken ”100 år av handlingskraft” (Jengel förlag, 2010), som är utgiven med anledning av Centerpartiets 100-årsjubileum förra året.

Redaktörer för boken är Mailis Dahlberg, Thomas Korsfeldt, Håkan Larsson och Emelie Löthgren, och två av de här redaktörerna – Mailis Dahlberg och Håkan Larsson – är gamla kompisar från mina många besök på center- och CUF-stämmor. Jag skriver ”kompisar” fastän jag var där som journalist på en inte helt vänligt sinnad tidning, Aktuellt i politiken (s). Men mellan mig och flera av de engagerade och aktiva i den rörelse jag bevakade fanns både respekt och vänskapsband. Att man tillhör olika partier och slåss för rivaliserande sociala intressen måste ju inte betyda att man inte kan umgås på det personliga planet. Och den här sortens vänskapliga och, trots ibland hårda ord, respektfulla band upphör inte ens i och med att åren och årtiondena går.

Med boken följer ett kort från Centerns riksdagskansli:

”Hej Enn

Åren går och kanske kan du få en liten nostalgitripp, när du bläddrar igenom min bok. Du har ju suttit med på många centerstämmor genom åren, och därför vill jag sända dig ’100 år av handlingskraft’.

Varma hälsningar

Mailis”

Det tackar jag för.

Jag har ju, som framgår av Mailis’ lilla hälsning, bevistat ett stort antal centerstämmor – CUFs, CKFs och Centerpartiets och så det gemensamma Rikstinget – vilket alltid tog veckan före midsommar, inklusive min egen födelsedag (19 juni), i anspråk. Centerstämmorna roterade i enlighet med ett fastställt schema mellan länen, så jag har på det här sättet också fått uppleva många svenska lokalsamhällen i den gröna skrud som utmärker Sverige när det är som försommarfagrast.

Så när jag nu bläddrar i den rikligt illustrerade ”100 år av handlingkraft”, känner jag från mina aktiva journalistår igen mängder av miljöer och människor – många av de senare har jag som sagt också etablerat en personlig relation till, både på det yrkesmässiga och det personliga planet.

Det är kul att återse gamla valafficher och på nytt konfronteras med gamla kampanjteman. Jag har inte hunnit lusläsa boken men kan genast konstatera, att den, även om den i likhet med andra likande historiker inte är fri från ambitioner att teckna en bestämd och positiv bild, ändå heller inte undviker besvärliga ämnen, till exempel dåvarande Bondeförbundets lite vacklande väg under Europas bruna år.

Centerns historia rymmer ju både långa och fruktbara perioder av samarbete med socialdemokratin och, särskilt under senare år, en mycket tydligare och mycket mer militant borgerlig – med vilket också menas en antisocialdemokratisk – hållning. Jag vill inte påstå att den aktuella boken lyckas reda ut skälen för just denna kursändring, men jag har mina aningar om att svaret kan tänkas finnas i en närmast marxistisk analys av respektive partis bas i det Marx kallar produktivkrafterna.

Förr var det mycket som förenade arbetare och bönder, också de senare kroppsarbetare. Men det här gällde under de många småbrukens tid. Numera, när jordbrukens arealer är mycket större och detta samt den kapitalinsats det krävs för att driva jordbruk får jordbrukarna att mer känna sig som företagare än som kroppsarbetare, är det kanske mer naturligt att de primärt känner intressegemenskap med partier, som också de – hur de än etiketterar sig – mer gynnar kapitalets intressen.

* * *

Med tanke på att det jag har skrivit om Centern och deras stämmor inte har varit helt snällt, är det kanske förvånande att jag genom åren har lyckats få så många vänner inom centerrörelsen och sedan också har lyckats behålla ett vänskapligt förhållande till dem.

Jag tänker här ge lite exempel på vad jag har skrivit om Centern genom åren. Det har förstås blivit åtskilliga ledare med analyser av partiets strategi och hållning i olika sakfrågor, men jag tänkte här hålla mig till de kåserier och elakheter jag har publicerat, främst i den personligt skrivna spalten Det händer… i Aktuellt i politiken (s).

Från rikstingståget vid centerstämmorna i Sundsvall 1975 noterar jag till exempel – för att starta någonstans – att Centerns Kvinnoförbund (CKF) står för de pittoreska inslagen: I rikstingets festtåg ser centerkvinnorna i sina färggranna bygdedräkter ut som ”en skvadron störtade påskkärringar”.

1976 rapporterar jag följande från centerstämmorna:

DET
HÄNDER

…att jag känner en egendomlig kluvenhet, när jag bevistar centerns stämmor.

Det finns fortfarande ett drag av folkrörelse över detta parti. Särskilt märks det på alla kringarrangemang runt stämmorna. Det är ungdomsdans på Folkets park. Det är amatörinslag i inledningar och pauser och programuppspelning i en aula. Kaffe och läsk serveras i ett tält utanför stämmolokalerna. Det är söndagens traditionella riksting med festtåg under gröna fanor, spelamanslag och människor i folkdräkt. (Hannes Alfvén var dock klädd i vanlig kostym.)

Någon gång – men det är inte så ofta numera – kan den här känslan rent av gälla politiken. När CUF-stämman med rejäl majoritet beslöt att socialisera läkemedelsindustrin var argumentationen faktiskt förbluffande lik, ja identisk med den på vår egen kongress.

Efteråt kom en olycklig yngling fram till mig och beklagade beslutet. ”Jag är mera funktionssocialist”, sa han.

Nog borde väl Fälldin ha lärt något av det här exemplet.

När vi sitter tillsammans i bastun ger han intrycket av att vara en lugn och resonabel karl. Inte bara när han talar om vandringar i fjällen.

Men hans påhopp på socialdemokratin i rikstingstalet var ju alldeles vettlöst i sak. Är det inte uttryck för obotlig ideologisk rörighet, så är det uttryck för hejdlöst skrupelfri taktik med avsikt att dels slå mot socialdemokratin och dels stänga grindar åt höger, så att väljarna inte ger sig i väg.

I kärnkraftsdebatten har han satt sig i spetsen för en religiös rörelse, vars proselyter nu till och med framträdde med gitarr inför stämman i Ystad. ”Ska du vara passiv / tills du blivit radioaktiv”, sjöng ett stämmoombud.

Och Sven-Erik Jansson, den sjungande ombudsmannen, framförde årets visa av märket Bo Finken, det vill säga Gustaf Jonnergård: ”De aningslöst drager till kärnkraftens land / fast folket sagt rungande nej. / Betänk vad som händer om helvetets brand / tar futt i en kärnkraftsverksgrej.”

”Så dundrar vår centerkanon”, heter det vidare i visan, som går på Calle Schewen, men jag undrar om inte den krigiska andan mindre har tänts av ekologin och kärnkraften än av hoppet att få regera tillsammans med folkpartiet och moderaterna.

”Vi segern ska vinna i valet i höst / Snart Palme ska trilla av tron.”

Enn Kokk

Och så blev det ju.

* * *

Nästa år, 1977, rapporterade jag från centerstämmorna i Karlstad.

DET
HÄNDER

…att jag tycker att centerstämmorna liknar en serie bisarra, osammanhängande händelser.

Centerkvinnorna hamnade som bekant i det politiska rampljuset en hel dag. Men politiska uttalanden (som det om indexregleringen) gör dom sannolikt aldrig mer. Allt kommer att återgå till det gamla, det vill säga motionsdebatter om svordomar i TV och lanthushållsskolornas bevarande.

Från partistämman minns jag mest regeringstroheten och att björkarna stod runt väggarna likt energiskogar. På ett särskilt papper har jag också antecknat en minnesvärd replik från talarstolen: ”Är det rimligt att hunden ska skita just där?”

Just när jag stod och talade med CUF-ordföranden Anders Ljunggren anlände Jan-Erik Wikström till centerstämman. Ljunggren, med den blick över axeln: – Nu går jag ut!

Och var annars – om inte på centerns stämmofest – får man höra ett bildspråk som Gustaf Jonnergårds: ”Tänk om det tar futt i en avfallsbassäng?”

Som svar på centerungdomarnas antikärnkraftssång började ett halvt journalistbord på samma fest sjunga en motsång som går på ”We Shall Overcome”: ”Vi når ända fram / Vi når ända fram / En daaag.” Jag vet vem som hittade på texten, men jag avslöjar det inte, för hennes tidning skulle nog inte uppskatta det.

(Sen följer historien om kyrkominister Johannes Antonsson och hans skiss på en servett av evigheten, den som jag nyligen har återberättat.)

Enn Kokk

* * *

1978 skrev jag om centerstämmorna i Eskilstuna:

DET
HÄNDER

…att centerns politiska ståndpunker förbryllar mig.

I ett uttalande om skattesystemet kräver partiet till exempel ett skattesystem som kan utnyttjas som ett medel att uppnå ekologisk balans. Kan det vara Bohmans ständigt ökade förbrukning av sedelpapper, en ändlig resurs, man tänker på?

Politiskt var årets centerstämmor annars inte mycket att hurra för. Tidigare år har man talat med stora bokstäver om till exempel riksplanen. I år blev det mest bara riskplanen; Hedlunds slagskugga vilade över stämmorna, läser jag i en tidning, en fascinerande bild med tanke på hans stofthydda.

Centerkvinnorna, vars presskonferenser liknar en ständigt pågående examen i politikskolan, hör till mina absoluta favoriter i underhållningsbranschen. Den kväll TV sände en långfilm med bröderna Marx valde jag ändå utan tvekan att gå på CKFs stämma. Som ett modest exempel vill jag nämna motionen om att man inte bör få spotta popcorn på varann i barnprogrammen i TV, eftersom man inte ska lära barn att leka med mat.

Och på CUF- och partistämmorna kan man titta på Karin Perers från Dalarna, denna enastående korsning mellan skogsrå och naturkatastrof.

Rikstingståget tycker jag mycket om att titta på. Efter så pass många år på centerstämmorna att jag snart borde vara kvalificerad för Bramstorpsplaketten, är det, med sina gröna fanor och folkdräkter, en del av den svenska försommaren för mig. Det är inte många banderoller eller andra störande inslag i tåget, där det ringlar fram insvept i en doft av nyponblom på Nyforsgatan i Eskilstuna.

Rune Gustafsson har folkdräkt, Olof Johansson (döpt till Tok-Olle av kärnkraftsanhängarna som demonstrerar utanför Folkets park) är folklig i rutig skjorta och Thorbjörn Fälldin säjer ”Hej!” till mig där jag står på trottoaren. Elvy Olsson, också i folkdräkt, har en av SÄPO-killarna bredvid sig. Kanske ska han skydda henne för Birgit Friggebo, folkpartiets utsända gäst på centerstämman.

* På hemvägen berättar A-pressens Olle Högstrand att en centerkvinna på stämmofesten kom fram till honom och sa:

– Tänk att du som är så trevlig och Enn Kokk som är så snäll kan skriva så jävligt om oss!

Enn Kokk

* * *

1979 var centerstämmorna förlagda till Jönköping.

DET
HÄNDER

…att jag tycker att de unga centerpartisterna hemfaller åt självbedrägeri.

CUF-stämman i Jönköping uttalade att man inte vill se centern i regering tillsammans med moderaterna igen. Två gånger för säkerhets skull.

Jag tror nog att Anders Ljunggren, Helena Nilsson och dom andra är uppriktiga.

Jag tror också att Anders, när han vid CUF-stämmans avslutning höll ett litet tacktal till mig på temat att vi i folkrörelserna ändå förstår varandra, inte bara gjorde det som en ploj.

Men faktum kvarstår. Vinner de borgerliga valet får signaturen Bofinken (Gustaf Jonnergård) skriva visor under signaturen Bohmanfinken.

Och när partiledare Thorbjörn Fälldin på rikstinget markerade avstånd till Gösta Bohman så var det inte ens fråga om självbedrägeri, bara rent och skärt bedrägeri: Först ska han locka till sig marginalväljarna mellan centern och socialdemokraterna, sen blir det som vanligt igen, det vill säga regering med Bohman.

Frågan är varför Anders, Helena och dom andra spelar med i detta spel.

* Nu tröstar de sig med sin framgångsrika mygel- och valkampanj för Olof Johansson: Han är mannen som ska göra slut på blockpolitiken! Han är mannen som slutgiltigt ska förvandla centern till ett radikalt miljöparti!

Jag förstår inte den här entusiasmen. Olof Johansson är röd mest i pälsen.

Men hans trut är det inget fel på. Och med hjälp av folkdräkter kan man ju förvandla de giftspridande storbönderna till miljövänner, åtminstone i rikstingståget. Själv tyckte jag dock att det väldiga Elmia inte var någon vidare lokal för alla vackra tal om småskalighet och lokalsamhällen. Jag minns också Gösta Spjuths viskkommentar till CUFs stämmotema ”Arbete i hembygd”:

– TV-hus i Segeltorp!

Ett av de oförglömliga minnena från årets centerstämmor blev också CUF-festen där det bara såldes läsk i engångsförpackning.

Den bittraste miljöstriden utkämpades dock på herrtoaletten, där det fanns en stor skylt med följadne text; ”Den som har fimpar, kapsyler och snus i urinen bör omedelbart uppsöka jourhavande läkare.”

Klotter därunder: ”Eller pissa i askkoppen.”

Enn Kokk

* * *

1980 hölls centerstämmorna i Sollefteå.

DET
HÄNDER

…att politiska manifestationer misslyckas.

Jag har, i sedvanlig ordning, tillbringat veckan före midsommar på centerstämmorna.

Om dem är bara en slutsats möjlig: Centern har inte lyckats hitta något budskap som bär.

Bland journalisterna utvecklades, i takt med att Fälldin skällde högre och högre på socialdemokratin, en bisarr sport (ett slags kompensation för att det inte fanns mycket att skriva om): att registrera dagens nya romanser. Bland centerpartisterna; dom har ett särskilt ord för det, stämmoäktenskap. Och bland journalisterna.

Nej, jag ska inte vara indiskret. Men ni blev allt nyfikna, va?

* Centerstämmorna är som gjorda för romanser. Solen skiner alltid. (Gud är centerpartist, säger värdfolket.) Försommaren står i sin fagraste blom.

I Sollefteå, där vi höll till i år, vindlade älven mellan nipor och, på längre håll, blånande berg.

När centerpartisterna samlades för söndagens rikstingståg (Karin Söder i folkdräkt och Åsa Nisse-marxisten Rune Lanestrand i röd skjorta) plockade jag en skir bukett med styvmorsviol och törnros och klöver till hotellrummet. (Buketten vissnade nästan under Fälldins tal men tog sig sen i kallt vatten.) Under samlingen diskuterade jag rosenodling med fru Söder.

I täten gick Härnösands musikskolas tjejer iförda kortkorta kjolar, pälsmössor, röda kjolar och vita stövlar. I kolonnen bakom sågs jämställdhetsminister Karin Andersson.

Som inledning till programmet på Nipvallen visade flickorna stjärten för statsministern.

Bredvid honom satt Gunnar Hedlund och myste.

* En kväll var det bankett, helnykter vill jag gärna intyga. Tro inte kvällspressen!

Kvällens folkdräkt i hambosvängarna var lila för damerna, sandgul kostym för herrarna. (Jag har uppgiften från en kvinnlig centerpartist som bjöd upp mig.)

Det var inte bara nyktert – det var så städat, så städat på stämmorna. Politiskt, menar jag. CUF-ledningen uppträdde som en samling yngre statsmän. Locket på!

På banketten hade mycket riktigt Helena Nilsson, CUFs säkerhetsrisk, placerats med en SÄPO-vakt som bordskavaljer.

Glad sommar!

Enn Kokk

* * *

1981 samlades centerpartisterna i Ronneby.

DET
HÄNDER

…att man får samhällets bristande handikappanpassning bjärt belyst.

På centerstämman i Ronneby före midsommar ställs presidium och personal plötsligt inför (det oväntade?) problemet att en rullstolsbunden kille begär ordet. En ramp byggs i all hast upp mellan podiet och golvet, men dessförinnan får man lov att lyfta upp killen med rullstol och allt. Även högtalare och talarplats (talarstolen är för hög) måste ordnas.

Killen i rullstol, Björn Billing, skräder inte orden: Fälldin och Åsling har över huvud taget inte nämnt ordet handikapp-politik. De handikappade behöver den nu så kritiserade offentliga sektorn! Varför har regeringspartiet centern inte sett till att de synskadade äntligen får sin dagliga tidning?

* Den av Billing kritiserade Nils G Åsling är förresten en riktig spjuver. Han avslutar sin presskonferens om regionalpolitik och lokalsamhälle med att peka på min bandspelare och säga:

– Kan man få skicka en hälsning till partistyrelsen i den där?

Och när jag beredvilligt säger ja, läser han in ett litet meddelande om lokalsamhällenas förträfflighet till socialdemokratiska partistyrelsen. Han slutar under journalisternas garv med ”Bästa hälsningar till Olof”.

Själv kvitterar jag med att föreslå att lokalsamhällena (som enligt centerns program ska förverkligas i ett antal experimentkommuner) förläggs till kommuner med borrhål, så att dom får lite kompensation.

Åsling, som inte är beredd att vakta Kynnefjäll, tänder genast på idén:

– Ja, just det. Lokalsamhällen med eget borrhål!

* Tidigare har Rune Lanestrand försökt starta en insamling till förmån för bötfällda lokala borrhålsvakter. Från talarstolen går han till ordföranden, Clas Elmstedt, med en väldig pappkartong och erbjuder kommunikationsministern att slutförvara en eller annan sedel i kartongen. Elmstedt vägrar, och partisekreteraren förbjuder insamlingen. Lanestrand ställer sig utanför ingången i stället.

Någon observerar att Åsling lägger pengar i Lanestrands kartong, men Åsling försvarar sig på presskonferensen.

– Jag trodde det var CUFs valfondsinsamling. Men jag la bara en tia, så jag har inte begärt den i retur.

Enn Kokk

* * *

1982 var det Örebros tur att härbärgera centerstämmorna.

DET
HÄNDER

…att jag inte kan hålla mig i styr på andra partiers tillställningar heller.

På centerns stämma i Örebro deltog en hund, i storleksordningen kalv. Den tog aktiv del i stämmoarbetet; så var den till exempel framme vid podiet och begärde ordet.

Under en nattlig debatt om IDB, där CUF-arna som vanligt slogs förgäves mot partiledningen, började jag iaktta hunden. När frågan var avgjord sände jag följande lapp till CUF-arna:

”Den läskiga hunden i gången deltog i omröstningen – den reste sig i voteringen. Den var mot IDB.” Högljudda garv från CUF-bänken.

Och när stämman var framme vid provborrningarna sände jag en ny lapp: ”Hunden meddelar att den vill gräva ner avfallet.”

Varefter jag fick en lapp tillbaka, undertecknad CUF: ”Tänk om det kommer en annan hund och gräver upp det!”

Någon logik kan jag inte finna hos CUF-arna – dom är mot slutförvaring både ovan och under jord.

Däremot har dom humor.

* Och så kan dom dansa.

Ibland tror jag faktiskt att dom i grunden är mycket mer intresserade av dans än av politik, och inget ont i det!

Jag deltar alltid flitigt i festerna under centerstämmorna.

Ingen riktig centerstämma utan att jag har fått dansa med Karin Perers, denna märkliga blandning av skogsrå och naturkatastrof, och med Helena Nilsson, centerns Bette Midler.

Under CUF-stämman dyker Thorbjörn Fälldin upp först i avslutningen, på förbundsfesten. En av de första han får syn på är förstås mig. Han hälsar och skakar hand och säger:

– Dansar du inte hambo när tillfälle bjuds?

Sen går han och dansar schottis med Soveig som också är med.

* Under partifesten genomför någa ungdomar från en dansskola som har uppvisning i latinamerikansk dans en kupp: Fälldin tvingas dansa samba i bastkjol. Ni har väl sett bilderna?

Jag måste försvara Fälldin en smula. Han fann sig bra, och skötte sig riktigt snyggt.

Jag har fällt många hårda ord om honom och gör det även i ledaren här bredvid.

Men rätt ska vara rätt.

Han är faktiskt bra på att dansa.

* Från spelmännen och knätofsarna på centerstämmorna åker jag till midsommarfirandet i Öregrund med lövad stång och Valö spelmanslag.

Glad sommar!

* * *

Centerstämmorna i Vänersborg 1983 kom att bli mina sista – jag lämnade redaktörsjobbet för Aktuellt i politiken (s) för att i stället biträda partisekreteraren i dennes kansli.

DET
HÄNDER

…nästan aldrig att jag blir sjuk. Allså blev jag inte så lite chockad när jag, på väg till centerstämmorna i Vänersborg, drabbades av allt värre magsmärtor – hemskare tågresa har jag aldrig upplevt i mitt liv. När jag, kallsvettig och uttorkad av kräkningar, anlände till hotellet och fann att jag inte hade blivit bättre, tog jag taxi till akuten på Vänersborgs lasarett och blev genast inlagd. Med dropp. Första prognosen var tarmvred; jag skulle opereras! Men nästa morgon hade magen lugnat ner sig – jag hade av allt att döma haft en häftig matförgiftning – och efter nya prover skrevs jag ut.

Genast begav jag mig till centerstämmorna.

* På centerstämmorna kan vad som helst hända.

CUF-stämman uttalade sig till exempel för bojkott av Pripps samtliga produkter, men varifrån tror ni att läsken i stämmokafeterian och i baren på stämmofesten kom?

Mer konsekvens fanns det då i CUF-beslutet att förbjuda konstgjord insemination. På parkeringsplatsen kunde man se bilar med streamertexten ”Decentralister gör det i det gröna”.

På CUFs stämmofest gjorde jag förresten en egen insats. Man samlade in pengar till solidaritetsfonden, och eftersom pengarna gick till SWAPO, skänkte jag en slant. Jag bilade mitt visitkort, där det står var jag arbetar. Så när resultatet redovisades – över 10.000 kronor hade samlats in – så meddelades det att däri ingick ett bidrag från socialdemokratiska partistyrelsen.

Under CUF-stämman pågick samtidigt i en annan lokal kvinnoförbundets, CKFs, stämma. Jag var inte där så länge. När jag hade tagit del av motionerna – Valstads CKF-avdelning krävde närvaroplikt (!) vid kristendomslektionerna i skolan och Hajoms CKF-avdelning påtalade att det svärs och sups för mycket i TV – gick jag tillbaka till CUF.

På söndag kväll – efter rikstinget med folkdräkter och gröna fanor; årets nyhet i tåget var glasskontroll med blåbärsglass – inleddes så partiets stämma. Utanför idrottshallen hade Rune Lanestrand anordnat en demonstration mot förre CUF-ordföranden Karl-Erik Olsson, som ju har medverkat till att ersätta villkorslagen med dess krav på helt säker slutförvaring med en ny (och i praktiken strängare) lag. ”Omplacera Karl-Erik Olsson” stod det på en skylt. Jag tröstade Karl-Erik med att man ju ändå inte hade krävt slutförvaring av honom.

Enn Kokk

* * *

Under centerstämman i Vänersborg blev jag vid ett tillfälle utbjuden på lunch av en delegation bestående av centerpartister från Umeå: Eftersom jag visste mer än de flesta, centerpartisterna inberäknade, om vad som var bra respektive dåligt med de olika centerstämmorna, ville de nu – när det ju skulle bli Umeås tur nästa år – be mig om goda råd.

Några fick de också, men själv kunde jag alltså inte längre vara med i Umeå, eftersom jag vid det laget inte längre var journalist.

Från centerstämman i Umeå kom det dock ett vykort med budskapet:
VI SAKNAR DIG HÄR!
DU MISSAR CHANSEN TILL PLAKETTEN

Kortet var undertecknat av ett fyrtiotal personer, både centerpartister och journalistkolleger.

Nytt mysterium i Aftonbladet Kryss & Quiz

Jag köper och löser som vanligt Aftonbladet Kryss & Quiz. Och som vanligt stöter jag på ett mysterium i Gudrun Petterssons Kryptiskt.

Svårt att lösa är det ju inte; jag får snabbt ut det. Ramsan på de gula rutorna blir ”Hackar i sig kalasmat”, och lösenordet, på blå rutor, blir ”BONUS”.

Därmed kunde jag låta det bero.

Men nu är jag inte en vanlig krysslösare – jag vill ha rim och reson i hela krysset för att bli nöjd. Under bilden i kryptot ligger, uppifrån och neråt, orden DIVIDERANDE, URTID och KALASMAT. Den från höger tredje lodräta raden genom dessa ord bildar då ordet NTA. Jag har dubbelkollat: 9 = N, 21 = T, 4 = A.

Men vad i helvete är NTA?

Jag har kollat i förkortningslexikon och där inte hittat något NTA.

Då försöker jag med Google. Och får fram följande: ”Naturvetenskap och teknik för alla – NTA – är ett skolutvecklingsprogram med syfte att stimulera nyfikenhet och öka intresset för naturvetenskap och teknik hos både elever och lärare. NTA riktar sig till förskolan och hela grundskolan.”

Då blir frågan: Förutsätts detta NTA vara känt bland läsarna av Aftonbladet Kryss & Quiz? (Jag är en bildad äldre herre men gick i gymnasiet på 1950-talet, dessutom på latinlinjen.) Eller var det bara en nödlösning för att få Kryptot att gå ihop?

Min egen principinställning är att alla förkortningar i kryss är nödlösningar och därför förkastliga.

Politikerhistorier: Enn Kokk, sammanträdesförstörare

Jag erkännder. Under mitt långa liv i politiken har jag förstört många allvarliga sammanträden. Jag har, genom att skicka runt kommentarlappar, fått folk att helt tappa tråden.

Under det så kallade Storrådslaget 1979 hade jag satt mig i det utskott, som skulle försöka ena partiet i energifrågorna.

I det första fallet blandade jag, på ett för båda frågorna förödande sätt, ihop debatten om vattenkraften och den om kärnkraften. Under pågående utskottsarbete skickar jag fram en lapp till podiet, just när utskottet behandlar frågan om utbyggnad av de orörda norrlandsälvarna. Ordföranden, Ingvar Carlsson, läser upp den:

”Vi kan väl bygga ut älvarna utan att ladda dem. Var ska vi förresten göra av allt avfallsvatten?”

Mitt andra bidrag till debatten föranleds av att ökad användning av fossila bränslen enligt vårt arbetspapper hotar oss med en ny syndaflod men också av att Byggnads’ ordförande mycket aktivt under debatten har förordat utbyggnad av i princip allt som rinner:

”Om syndafloden kommer, kommer Bertil Whinberg att vilja bygga ut den.”

Också den läser Ingvar Carlsson upp.

Sen ser jag att någon där framme på podiet har skrivit en kommentar nederst på min lapp:

”Vilka regleringsdammar!”

Politikerhistorier: Johannes Antonsson

Under centerstämmorna i Karlstad 1977 bodde vi journalister, så även centerns partiledning, på OK Motorhotell. Jag vet inte om det var den annalkande kärnkraftskatastrofen som gjorde det, men en sen kväll i hotellets restaurang – där det inmundigades en del starka drycker – tillfrågade en av mina kolleger kommunministern, till lika kyrkoministern Johannes Antonsson om hans syn på evigheten.

Hr Antonsson visade sig ha tänkt igenom saken. På en pappersservett ritade han i princip följande figur:

/_A____/_B________________________________/ C

– Det här (A) är det lilla jag kan överblicka med mina sinnen och mitt förstånd. Det här (B) är vad vi kan utforska med starka teleskop och andra apparater. Där bortom (C) finns det stora okända kosmos.

Jag publicerade kyrkoministerns skiss i Aktuellt i politiken (s) med kommentaren: ”Han är ingen dålig evangelist, den käre Johannes (C)!

* * *

Någon tid därefter mötte jag honom utanför Folkets hus i Stockholm. Jag väntade mig förstås en skrapa, men Johannes Antonssons häpna kommentar var:

– Hur fasen fick du tag på den där servetten?

Politikerhistorier: ur barnamun

I Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1977 (5 maj) publicerade jag på ledarsidan följande kåseri:

DET
HÄNDER

…att barn äger en politisk klarsynthet som man kan avundas dem.

Bland föreskole- och småskolebarnen går det till exempel ramsor om Thorbjörn Fälldin, som jag inte kan återge i tryck. Bortsett från att jag skulle få ett tryckfrihetsåtal på halsen, så skulle Svenska Dagbladet omedelbart publicera ramsan som exempel på socialdemokratins förfall.

Fastän det i själva verket är förskolebarnens och inte socialdemokratins verskonst det handlar om. (En funktionär på partistyrelsen är livrädd för att grannarna ska tro att det är han som har hittat på dom ramsor dottern kommer hem med från skolan.)

* Min egen son, Matti, fyra år, håller sig till ett sakligare plan i sina politiska analyser.

Han har uppenbarligen förstått att pappa är intresserad av det där dom pratar om i Rapport, och en kväll framför TV-apparaten visar han upp sitt eget intresse genom att peka på Olof Palme och säga:

– Nu är det den där som inte är så skojig som han som bestämmer.

Och som för att dokumentera sin egen kunskap tillägger han:

– Nu är det Fällbohman!

Detta är, jag svär, ingen gjord barnhistoria.

Hans äldre syster Anna, som nu är femton, satt en gång för länge sen också framför TVn och såg där Yngve Holmberg. Ropade:

– Mamma, där är högerspöket!

Den idén gav jag till Helga Henschen, som gjorde en teckning som dock föreställde Gösta Bohman i TV-rutan. (Bohman var mer aktuell i den valrörelsen.) Anna har mycket riktigt fått ett exemplar av ”Min gröna dröm är röd” med dedikation från Helga.

* En bekant har en yngre släkting, som visar en betydande ideologisk insikt.

På lekis diskuterar man av någon anledning det här med religion och Gud. Lekisfröken frågar vilka som tror på Gud. Alla räcker upp handen utom vår specielle yngling. Lekisfröken:

– Vad tror du på då?

– På Totaldemokraterna.

Kamraterna i Broderskapsrörelsen skulle kanske inte godkänna motsatsställningen. Men nog är det en träffsäker ideologisk bestämning.

Den kunde ha stått i partiprogrammet.

Enn Kokk

Politikerhistorier: Carl Lidbom

Carl Lidbom (1926-2004) var statsråd i statsrådsberedningen 1969-1975 och handelsminister 1975-1976. Politiker i vanlig mening var han väl aldrig, men Olof Palme använde honom som en uppfinningsrik problemlösare – ett av hans specialområden var juridiska nötter. Jag har själv tillsammans med honom snickrat ihop en småskrift från Socialdemokraterna om arbetsmiljöfrågor på den där tiden då vårt parti som en av sina paroller hade arbetslivets förnyelse.

Hans rent personliga talanger kom nog mer till sin rätta under den tid – 1982-1992 – då han var svensk ambassadör i Paris. Många återvände imponerade hem därifrån efter att ha sett ambassadör Lidbom personligen sabrera en flaska champagne.

I de svenska valrörelserna hade den ganska särpräglade Lidbom inte känt sig lika hemma. Men naturligtvis gjorde han sin plikt. De här båda historierna har jag fått av hans dåvarande (nu också han döde) informationssekreterare journalisten och deckarförfattaren Olle Högstrand:

* * *

Carl Lidbom var inte känd för att vara någon av de mer morgonpigga i vår rörelse. Östgötarna hade accepterat honom som kandidat på sin riksdagslista, så nu befann han sig på turné i Östergötland, som han annars inte hade något närmare förhållande till. En tidig morgon, med Calles mått mätt, anlände han till Ödeshög. Där leddes partiet, förtäljer historien, av en kvinnlig ordförande. Calle sitter och rör dystert i koppen med morgonkaffe. Känner på sig att han måste säja nånting:

– Jaha, så det är du som är Ödeshögs Indira Gandhi?

* * *

På den fortsatta turnén på den östgötska landsbygden får Lidbom syn på en kiosk och ber ombudsmannen som kör att stanna.

Han går fram till luckan och spanar in i kiosken:

– Har ni Le Monde?

Kioskägaren har aldrig hört talas om Le Monde men tror sig ändå förstå vad Lidbom kan tänkas vara ute efter:

– Nej, men vi har Black Jack.

Politikerhistorier: Sven Wedén

Sven Wedén, folkpartiledare 1967-1969, har väl inte satt några djupare avtryck i svensk politik, däremot blivit föremål för en del skämt: han var en närmast osannolik figur mitt under de unga liberalernas halmhattsepok.

Wedén hade av Folkpartiet i valet 1968 utrustats med en mikrofon och stod nu på Hötorget i Stockholm och snodde sig, inte bara i sladden. Till slut lyckades en äldre man få fatt på mikrofonen och ställde följande fråga:

– Tycker herr Wedén om getost?

– Ja, svarade Wedén. Men varför frågar Ni det?

– Jo. jag tänkte att jag äntligen skulle få ett bestämt svar – ja eller nej – på en fråga.

* * *

I samma valrörelse hade Folkpartiet också ett torgmöte med Sven Wedén i Gamla stan i Stockholm.

Bengt Åke Berg (s), anställd på Finansdepartementet, råkade under lunchen gå förbi Folkpartiets glest besökta torgmöte och passade på att gripa den mikrofon som stod till förfogande för dem som ville ställa frågor:

– Varför vill Folkpartiet höja skatten på sprit och tobak?

Själv var Berg inte intresserad av svaret utan fortsatte mot Finansdepartementet. Men medan Wedén började argumentera för sin och Folkpartiets ståndpunkt, tätnade plötsligt hans mycket lilla åhörarskara. De som hotfullt närmade sig var Gamla stans ledighetskommitté, den som i hög grad nyttjade både sprit och tobak.

Stämningen blev snabbt så spänd att Folkpartiet fick packa ihop, avbryta torgmötet och tillsammans med sin partiledare snabbt ge sig av.