En elegant och erotiskt laddad operaföreställning

21 januari 2011 15:39 | Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Birgitta hade i går inbjudits att delta i KPMG Economic ForumGrand Hôtel i Stockholm. Så vitt jag förstår blev det ett intressant seminarium, men själv hade jag valt att bara delta i den efterföljande buffén och i den operaföreställning som också ingick i programmet.

Jag kom lite för tidigt men lotsades förbi den fullsatta, stora seminariesalen till en bar där jag försågs med ett glas vin. Efter seminariets slut gick jag ner till Spegelsalen, sär seminariedeltagarna samlades för buffé – så småningom kom även Birgitta. Buffén var riklig och delikat.

Därifrån tog vi oss till fots till den relativt näraliggande Operan, där alltså en stor del av platserna var abonnerade för seminariedeltagarna. Roligt att se att näringslivet på det här sättet bidrog till att subventionera en dyrbar konstart – och den här gången fick sponsorn verkligen valuta för pengarna!

Jag har tidigare sett Wolfgang Amadeus MozartsFigaros bröllop” (”Le nozze di Figaro”, 1786) men aldrig i en så elegant och så erotiskt laddad version. En smula revolutionär var den redan i sin ursprungsversion, med libretto av Lorenzo da Ponte efter P A Caron de Beaumarchais’ komedi ”Le Mariage de Figaro”. I sin ursprungliga version, alltså tillkommen i franska revolutionens tid, var dess handling, bland annat käleksrelationer och andra relationer mellan herrskap och tjänstefolk, radikal för sin tid, och den handlingen finns naturligtvis kvar men en smula neddämpad av att historien, främst genom Maria Gebers kostymering och Ole Anders Tandbergs scenografi, har förlagts till något som för ögat liknar 1950-tal.

I stället har regissören, samme Ole Anders Tandberg, tagit vara på och också förstärkt de erotiska drag som också i rikligt mått finns i intrigen. Men naturligtvis är gränsen mellan de här båda ämnena flytande: en av utgångspunkterna till det här scendramat är feodalherrens rätt till första natten med tjänarens brud. Det som i Tandbergs eleganta uppsättning ger ”Figaros bröllop” en ny och modern lyster är dock att här damerna inte bara får rollerna av villiga erotiska offer utan också skildras som både självständiga och med frisk erotisk aptit. En extra erotisk krydda är pagen Cherubino, som i gårdagens föreställning spelades av Matilda Paulsson, alltså en kvinna.

Intrigen, snårig och vindlande som så ofta i opera, tänker jag högaktningsfullt ge fan i att återge – den går för övrigt säkert att hitta någonstans på nätet.

Musiken och sången – här finns flera kända arior – talar dock fortfarande till oss, och de som exekverar dem – soloartisterna så väl som Hovkapellet under ledning av Jens Georg Bachmann – är värda alla applåder de fick.

Det var för övrigt fascinerande att se musikerna på så nära håll – vi hade fått platser på parkettens allra första bänkrad och kunde alltså se rakt ner i orkesterdiket.

4 kommentarer

  1. Enn, vilken kväll! Kan du inte avslöja något från Birgittas resp dina samtal under middagen?!

    Comment by Göran Baecklund — 2011 01 21 20:08 #

  2. Förvisso ska envar medborgare få avnjuta sitt fullödiga otium efter välförrättat livsvärv. Men vore det ändå inte klädsamt om socialisten och politiske flyktingen Enn Kokk någon gång också bjöd på en betraktelse över kontrasterna i sitt rika liv? Det känns lite borttappat när dagens hårda realpolitik, helt utan arbetarinflytande, aldrig får matcha (S)-eminensens överdådiga presidentmöten, kungamiddagar på Slottet, landshövdingsbjudningar i Residenset och operafestligheter som näringslivets VIP-gäst?
    Pensionering är föralldel även frihet från livslång vardagspolitik, visst, men alla som med stort nöje läser denna blogg skulle inte fara illa av en och annan ideologisk reflektion bland all flärden.
    Hade vi inte vetat bättre skulle avsaknaden av motbilder kallats aningslös.
    Men nu gör vi det och yrkar därför återanvändning av redaktör Kokks politiska kryddblandning – som spets i festbålen!

    Comment by Rolf Liljeblad — 2011 01 22 9:53 #

  3. Enn, jag är sannerligen ingen expert på itailenska, men när det kommer till ”Figaro” är jag känslig; den heter ”Le Nozze…”
    Jag vill gärna passa på och uppmärksamma dig på en fin sekvens som finns tillgänglig på YouTube. Glyndebourne-uppsättningen 1955 av ”Figaro” med Sena Jurinac som alla tiders bästa grevinna (och konkurrensen är stenhård!) var fantastisk och finns bevarad i en studioinspelning. Men det gjordes aldrig någon liveinspelning och man filmade heller aldrig någon föreställning på Glyndebourne. Men en uppmärksam person har hittat en amerikansk struntfilm som delvis spelades in på Glynebourne 1955, och i en sekvens får vi följa repetitionen av den underbara brevduetten i 3:e akten. Sannerligen en kulturgärning att gräva fram detta.

    Comment by Mats Larsson — 2011 01 22 16:43 #

  4. Till Mats Larsson: Tack för påpekandet – jag rättar.

    Comment by Enn Kokk — 2011 01 22 20:35 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^