Politikerhistorier: ur barnamun
16 januari 2011 16:52 | Barnkultur, Politik, Politikerhistorier | 7 kommentarerI Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1977 (5 maj) publicerade jag på ledarsidan följande kåseri:
DET
HÄNDER
…att barn äger en politisk klarsynthet som man kan avundas dem.
Bland föreskole- och småskolebarnen går det till exempel ramsor om Thorbjörn Fälldin, som jag inte kan återge i tryck. Bortsett från att jag skulle få ett tryckfrihetsåtal på halsen, så skulle Svenska Dagbladet omedelbart publicera ramsan som exempel på socialdemokratins förfall.
Fastän det i själva verket är förskolebarnens och inte socialdemokratins verskonst det handlar om. (En funktionär på partistyrelsen är livrädd för att grannarna ska tro att det är han som har hittat på dom ramsor dottern kommer hem med från skolan.)
* Min egen son, Matti, fyra år, håller sig till ett sakligare plan i sina politiska analyser.
Han har uppenbarligen förstått att pappa är intresserad av det där dom pratar om i Rapport, och en kväll framför TV-apparaten visar han upp sitt eget intresse genom att peka på Olof Palme och säga:
– Nu är det den där som inte är så skojig som han som bestämmer.
Och som för att dokumentera sin egen kunskap tillägger han:
– Nu är det Fällbohman!
Detta är, jag svär, ingen gjord barnhistoria.
Hans äldre syster Anna, som nu är femton, satt en gång för länge sen också framför TVn och såg där Yngve Holmberg. Ropade:
– Mamma, där är högerspöket!
Den idén gav jag till Helga Henschen, som gjorde en teckning som dock föreställde Gösta Bohman i TV-rutan. (Bohman var mer aktuell i den valrörelsen.) Anna har mycket riktigt fått ett exemplar av ”Min gröna dröm är röd” med dedikation från Helga.
* En bekant har en yngre släkting, som visar en betydande ideologisk insikt.
På lekis diskuterar man av någon anledning det här med religion och Gud. Lekisfröken frågar vilka som tror på Gud. Alla räcker upp handen utom vår specielle yngling. Lekisfröken:
– Vad tror du på då?
– På Totaldemokraterna.
Kamraterna i Broderskapsrörelsen skulle kanske inte godkänna motsatsställningen. Men nog är det en träffsäker ideologisk bestämning.
Den kunde ha stått i partiprogrammet.
Enn Kokk
7 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag tror vad barnen säger mer avspeglar hemmet de växer upp i än en egen politisk klarsyn.
Jag tycker politisk uppfostran är avskyvärt.
Comment by Nils johnsson — 2011 01 16 18:19 #
Jag håller inte med Nils. Politisk fostran, liksom all fostran, är att veta om sin föräldramakt, och inte inbilla sig för ett ögonblick att man inte utövar den. Tids nog försvinner den makten, och det är då man prövas som människa – är man stor nog att låta barnen välja sin egen väg? Det enda jag avskyr är manipulerande människor med en dold agenda, i alla relationer för övrigt, inte bara i föräldrarollen.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 01 16 18:39 #
För övrigt älskar jag dina politikerhistorier.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 01 16 18:40 #
Till Nils Johnsson: Vi har faktiskt inte försökt indoktrinera våra ungar, heller aldrig försökt förmå dem att organisera sig politiskt. Men naturligtvis påverkas barn av sin miljö – egendomligt vore det väl annars. Viktigare än att tjata om att det är viktigt att rösta på ett visst parti är dock att inför barnen visa upp sina värderingar och, ännu viktigare, att man som förälder lever efter de värderingar man försöker lära ut,
Själv ser jag mina barnhistorier, för att återvända till dem, mer som roande än som något slags propaganda.
Comment by Enn Kokk — 2011 01 16 18:56 #
Man undrar ju vilket vidrigt dagis som avkräver barnen trosbekännelse inför de andra barnen.
Som sagt, politisk uppfostran är hemskt, att lära barnen om högerspöket är inta att prta värderingar.
Comment by Nils johnsson — 2011 01 16 19:24 #
Till Nils Johansson: Den här händelsen ligger alltså mer än trettio år bakåt i tiden. Jag skulle inte tro att några dagis i dag har sådant på sin agenda.
”Högerspöket” var mer ett uttryck som användes – jämför med inledningen till Marx’ ”Kommunistiska manifestet”, där det talas om ”kommunismens spöke” som går genom Europa. Uttrycket syftade alltså inte på någon enskild person. Komiskt blir det i det ögonblick när barnet, för egen maskin, tillämpar det på just en enskild person.
Comment by Enn Kokk — 2011 01 16 20:31 #
Själv har jag bara hört talas om en hund som när någon sa Gösta till den skällde. Sa man sedan Bohman började den morra. När matte sa Palme viftade den på svansen. Detta hände sig på det s k revolutionära 1970-talet.
Comment by Jean — 2011 01 16 21:16 #