Den socialdemokratiska eftervalsdebatten har redan inslag av politisk positionering

23 september 2010 16:15 | Politik | 13 kommentarer

Jag, som hörde till dem som inte ville ha Mona Sahlin som partiledare, hör inte till dem som nu kräver hennes avgång. För det första har hon i den nyss avslutade valrörelsen ansträngt sig för att, mer än tidigare, företräda en klassisk socialdemokratisk linje, där jämlikhetskraven spelar en viktig roll. För det andra – och det är verkligen sorgligt – vimlar det inte av ämnen till en ny socialdemokratisk partiledare av klassiskt snitt. Kanske bör vi också byta partiledare, men det bör i så fall ske först när en realistisk valanalys och en för framtiden hållbar politisk linje finns på plats.

Alltså är det klokt att först låta den så kallade kriskommissionen göra sitt jobb.

Dock är det naturligtvis så att inte heller medlemmarna i den kommer att kunna frigöra sig, kanske inte ens vilja frigöra sig, från sina egna förutfattade meningar och käpphästar. När det gäller den politiska delen av analysen visar redan de ansatser jag har sett i TV, att några av dem som har yttrat sig klär egna meningar om färdriktningen i termer av valanalys.

Säkert är det så att delar av den socialdemokratiska väljarkåren har röstat med fötterna vid anblicken av Lars Ohly (V) vid sidan om Mona Sahlin – om det behöver vi inte tvista. Men glöm då inte bort att det bland traditionella socialdemokratiska väljare, särskilt i de röda norrlandslänen, finns en minst lika stark motvilja mot samarbetet med Miljöpartiet – jag tror inte att jag behöver bli övertydlig på den punkten.

Och förträng nu inte minnet av varför Mona Sahlin av partiopinionen (S) tvingades ta med även V och Ohly i samarbetet: ett ensidigt samarbete med Miljöpartiet skulle ända i kompromisser som förde socialdemokratin ännu längre högerut. Hade inte också V kommit med i det röd-gröna samarbetet, hade vi säkert tappat många röster (till V eller soffan) i de röda länen.

Så gör det inte alltför enkelt för er. Försök se hela det politiska spektrat som konstituerar den traditionella (och traditionellt starka) socialdemokratin.

Mariefred, Gripsholms slott, Kurt Tucholsky och Grafikens hus

22 september 2010 22:50 | Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Min och Birgittas höstutflykt till Mariefred var beslutad sedan länge, alltså ingen flykt från ett valresultat vi båda i olika avseenden känner vämjelse över. Tvärt om: tidiga morgnar och sedan under delar av kvällarna har vi följt valrapporteringen i TV, och i samband med frukostarna har vi kammat igenom tidningarna på allt nytt om valet och dess följder. Vi är båda genompolitiska djur.

Men till Mariefred åkte vi alltså som ett slags förlängning av Birgittas 73-årsdag. Birgitta hade själv som mångårig och mycket bokköpande medlem av Böckernas klubb fått ett erbjudande om att till rabatterat pris få välja mellan några olika resmål, och vi valde Gripsholms värdshus i Mariefred. Resan kunde dock av olika skäl inte genomföras före valet, så vi la den här utflykten omedelbart efter, med start på Birgittas födelsedag som inföll måndagen efter valet.

Att resan kom att ligga så pass sent visade sig ha två negativa effekter. Dels går det så här års inte längre att åka båt till Mariefred. Dels visade det sig att Gripsholms slott med sin stora porträttsamling bara var öppet på helgerna.

Men naturligtvis promenerade vi runt och via ett gårdssystem genom slottet, besåg också dess vackra trädgårdsanläggningar med blomrabatter i harmonierande färger. Och givetvis promenerade vi också längs stradpromenaderna: tittade ut över Mälaren och besåg de många segelbåtarna som nu låg för ankar.

Konst såg vi förvisso också. I Mariefred finns, inrymt i Gripsholms jättelika kungsladugård, Grafikens hus, där det just pågick en stor picassoutställning. Dessutom fanns där flera andra utställningar av grafik, särskilt en genomarbetad och intressant utställning med grafik av Axel Fridell. Det jag möjligen saknade – hade väntat mig – i Grafikens hus var en basutställning med verk av svenska grafiker, bland dem givetvis några verk av traktens store son Uno Stallarholm. Men det vi såg under vårt besök var alltså intressant nog det med.

Gripsholms värdshus är i sig värt ett besök. Det faktum att det är inrymt i flera äldre byggnader gör att man kan få ett boende som är ganska intressant redan det. Vi bodde i en tvåvåningssvit med en vindlande trätrappa mellan nivåerna. Övervåningen, där sängen fanns, hade brutet tak, så Birgitta fick akta huvudet när hon klev upp ur sängen, och duschen, med brutet tak över badkaret, gick inte att nyttja stående. Men charmfullt var det! Och måltiderna – särskilt trerättersmiddagarna – var av klass. Vad sägs om till exempel tryfferad oxtartar med löskokt vaktelägg med höstens picklade grönsaker alternativt len bondbönsoppa med halstrad pilgrimsmussla som förrätt och sen musselsjuden aborre med färska grönsaker och citrussås alternativt örtmarinerad lammsadel med färserad lammkub, stekta kantareller, morotsstomp samt rosmarinsky som huvudrätt. Vi prövade båda och drack perfekt utvalt vin till. Och så vill jag tillägga att jag som diabetiker givetvis fick särskild, anpassad efterrätt. Och vilket gott egenbakat bröd det här värdshuset har – med lite flingsalt är det en superb aptitretare.

Det jag också hade föresatt mig att få se i Mariefred var Kurt Tucholskys grav. Tucholsky (född i Berlin 1890) ändade själv sitt liv 1935, i Härryda där han var bosatt – men han önskade bli begraven på Mariefreds kyrkogård.

Tucholsky var författare, men eftersom han både fanns på den politiska vänsterkanten och dessutom var antimilitarist, är det ganska självklart att hans journalistik, kabarétexter, satirer och samhällskritik mötte motstånd i hans allt brunare hemland Tyskland. När han 1930 flyttade till Sverige, hade han då redan i långa omgångar bott i andra europeiska länder, dock hela tiden med ett vakande öga på vad som hände i hans Tyskland, där nazisterna tog allt större plats.

Redan sommaren dess förinnan, 1929, hade han tillbringat utanför Mariefred. Den här vistelsen, som alltså kom att få honom att också välja gravplats, resulterade 1931 i boken ”Schloss Gripsholm”. Boken handlar om ett ungt förälskat par, som kommer från Berlin till mariefredstrakten och den svenska sommaren. Bokens ljusa ton, om än mot bakgrunden av mörknande moln, speglas i den svenska titeln ”Gripsholms slott – en sommarsaga” (översättning Birgit Hård af Segerstad, Tidens klassiker, 1976).

Vi fick leta ganska länge på kyrkogården, som ligger en bra bit från Mariefreds kyrka, innan jag först hittade en pil som pekade mot graven, och efter ytterligare letande fann jag den under foten av ett jättelikt träd.

Fler letar sig uppenbarligen dit. Det låg ett par ännu inte vissnade blommor på Tucholskys grav.

Lite hoppfullt känns detta i en tid, då mörka krafter har tagit säte även i Sveriges riksdag.

Jag mår illa!

20 september 2010 10:39 | Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 13 kommentarer

Valresultatet i dess olika aspekter – socialdemokratins makalöst usla valresultat, Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, högeralliansens seger över de rödgröna – gör att jag mår illa. Motmänskligheten vann över medmänskligheten.

Men man får för den skull inte hemfalla åt misantropi. Det gäller att resa sig upp och gå mot strömmen.

Närmare analys av valresultatet får anstå några dagar. I dag fyller Birgitta år – i morse uppvaktade jag henne med presenter, blommor och egenhändigt tillverkad smörgåstårta – och vi hade tidigare bestämt att göra en kort resa med ett par övernattningar dagarna efter valet.

Gripsholm nästa!

Nu går jag till vallokalen för att dela ut valsedlar. Rösta du också, och rösta (S)!

19 september 2010 9:37 | Politik | 24 kommentarer

Som i rader av tidigare val ska jag dela ut valsedlar, för mitt parti, Socialdemokraterna. Det känns högtidligt. Valdagen är demokratins dag.

Väljarna har mängder av olika skäl för att välja parti. För mig har dock vissa grundvärderingar som jämlikhet och solidaritet alltid varit viktigare än enskilda aldrig så viktiga sakfrågor.

För mig känns det småttigt att låta sitt val styras främst av plånboksfrågor, alltså sådant som styr vad man får kvar i den egna plånboken. När du går och röstar i dag, tänk då i stället på vad du kan göra för medmänniskor som Annica Holmquist.

Då blir valet inte särskilt svårt.

Melodikrysset nummer 37 2010

18 september 2010 12:15 | Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 9 kommentarer

Anders Eldeman hade rätt: också dagens kryss innehöll en hel del knepigheter.

Dock började krysset lätt, med Cornelis Vreeswijk-klassikern ”Turistens klagan”. Den utspelar sig i Oslo, en av de städer jag ofta besökte under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Från Oslo påminner jag mig en rolig episod från ett besök i samband med ett val. Jag var där för att studera valrörelsen och delta i Arbeiderpartiets valvaka och vankade längs Karl Johann (som för övrigt finns med i Cornelis’ sång) för att studera de olika partiernas valmaterial utanför och i de valstugor som stod uppställda där. När jag kom till Röd valgallianses – en rest av sjuttiotalsvänstern – valstuga, uppvaktades jag med valsedlar av en ung dam som stod där, men jag sa avvärjande, att jag kom från Sverige. Varvid hon snabbt replikerade:

– Du kan vara en bra man trots det!

Cornelis har min hustru förresten valturnerat tillsammans med, för Socialdemokraterna förstås.

Även till gruppen bakom dagens andra låt, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, har jag ett slags indirekt anknytning. I The Real Group ingår tenoren Peder Karlsson, vars föräldrar jag känner den politiska vägen: Pappan, Jan O Karlsson, socialdemokratiskt statsråd, var samtida med mig i Socialdemokratiska studentförbundet, och hans mamma träffade jag ofta under de år då jag satt i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där hon arbetade.

Vi passar väl då på och avverkar också den tredje och sista politiska anknytningen: Miss Li har jag hört live på socialdemokratisk partikongress, och hon har i år heller inte hymlat om på vilket parti hon ska lägga sin röst i valet i morgon. Dock antar jag att ni som inte delar min och hennes politiska uppfattning ändå håller med om att hennes och Lars Winnerbäcks ”Om du lämnade mig nu” är en suveränt bra låt – annars skulle den väl för övrigt inte ha legat flera år på Svensktoppen.

En annan långliggare på Svensktoppen – tio veckor 1994, bland annat på första plats – var ”Vem vet” med Lisa Ekdahl, också det en bra låt.

1974 gjorde Pierre Isacsson succé med den roliga ”Då går jag ner i min källare”, och sedan var han, för att följa Eldemans logik, nere.

Då och då – Malena Ernman var långt ifrån först – prövar sångare från helt andra genrer sina vingar i Melodifestivalen. Ett exempel är Loa Falkman, som 1990 där sjöng ”Symfoni”, ett riktigt hyggligt bidrag, tyckte jag.

Karin Juels gamla hit ”En prästkrage i min hand” hörde vi i dag med Roland Cedermark.

Dragspel var ju inte riktigt Sten Bromans grej, men i dag fick vi ett exempel på att även han kunde vara underhållande.

Till Granada eller Grenada som det heter på engelska fast det ligger i Spanien förde oss i dag James Lasts orkester.

Och för att göra ett rejält geografiskt skutt, till Ånge: Takida, här med ”As You Die”, har jag faktiskt hört talas om, när jag tänker efter – men innan dess fick jag ta hjälp av Google.

Jag kan ju inte med bästa vilja säga att Britney Spears hör till mina favoriter, men otvivelaktigt var det henne vi hörde i ”If You Seek Amy”, den med den återkommande frasen ”love me, hate me”.

Då gillar jag mera Sir Elton John, dock kanske inte främst för hans snyftare från 1997 ”Candle In the Wind”, tillägnad prinsessan Diana.

En låt kvar att redovisa, passande nog ”Time To Say Godbye” med Sarah Brightman och Andrea Bocelli.

En bra låt – och för min del tycker jag det också är dags att, utan tårar, ta ajöss av den sittande regeringen. För egen del gör jag ett sista ryck i den riktningen genom att dela ut valsedlar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Bläddra sedan ner till aktuell lördag.

Proggen 1967-1979

17 september 2010 0:08 | Musik, Politik | 3 kommentarer

1970-talet (egentligen med begynnelse under det sena 1960-talet) var den svenska proggmusikens huvudera. Vi förknippar, i och för sig helt korrekt, proggen med vänsterpolitiska texter, men den var bredare än så: omfattade sådant som Bo Hanssons Tolkien-inspirerade ”De svarta ryttarna – flykten till vadstället” och ”Tax Free” med Hansson & Karlsson, Kebnekaise med ”Barkbrödslåten”, Fläsket brinner med ”Klotet” och Contact med ”Hon kom över mon”.

Alla de nämnda låtarna finns med på dubbel-CDn ”För full hals. Proggen 1967-1979” (MNW MNWCD 410, 2010), och eftersom de är bra platsar de absolut på den här samlingen av låtar från proggens huvudera. Men det hindrar förstås inte att flertalet av de sammanlagt 34 låtarna i den här CD-samlingen, som man väntar sig, har politisk text.

Detta markeras också i titeln: ”För full hals”, en Majakovskij-tolkning gjord av Nynningen, är en mycket politisk låt, dessutom förbannat bra musik.

Urvalet i utgåvor av det här slaget kan alltid diskuteras, men jag gav upp min privata ranking av låtarna efter en stunds lyssnande: Här finns knappast något som jag inte skulle vilja ha med, framför allt inte byta ut mot något annat. Naturligtvis finns det annat som vi som kan och gillar proggeran saknar här, men jag är inte säker på att vi skulle bli helt nöjda ens om utgivaren, Ann-Marie Beckman Forsberg, i stället hade gjort en samling med det dubbla antalet CD. På pluskontot med just det här urvalet finns att de låtar som har tagits med inte bara har getts ut av de egentliga proggbolagen MNW, Nacksving och Silence (plus några av MNW uppslukade bolag) utan också från kommersiella kvalitetsbolag som Metronome och Sonet, båda i dag delar av Universal, som numera sköter MNWs distribution.

På det här sättet har man i det här urvalet fått med viktiga låtar och artister som Peps Persson med ”Falsk matematik”, Pugh Rogefeldt med ”Här kommer natten”, Ola Magnell med ”Påtalåten”, John Holm med ”Den öde stranden”, Lasse Tennander med ”Med revade segel” (en mycket bra låt!), Cornelis Vreeswijk med Victor JarasPlogen” och Mikael Ramel med den suveränt fina ”Pengar”.

Det här gör bilden av proggeran mer fullständig, men det hindrar inte att agendan under den aktuella epoken sattes av de fria proggbolagen. Och deras skivutgivning dominerar förstås därför låturvalet på de båda CDna. Det mesta finns med: Nationalteratern med ”Livet är en fest” och ”Barn av vår tid”, Hoola Bandoola Band med ”Vem kan man lita på? ”, ”Juanita” och ”Keops pyramid”, Blå tåget med ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd som ”Staten och kapitalet”, och ”Hälsa Gud”, Mikael Wiehe med ”Titanic”, Björn Afzelius med ”Bläckfisken”, Rolf Wikström med ”Solidaritet”, Motvind med ”Lära för livet”, NJA-gruppen med ”Balladen om Olsson”.

Kul också att få med lite udda grejer som ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” med Sillstryparn (Ulf Dageby) och Ragnar Borgedahl med ”Hum hum från Humlegården”.

Kvinnorna på de här båda skivorna är inte så många, men proggeran var mycket mansdominerad. Dock kan man få höra till exempel två låtar ur ”Sånger om kvinnor” (”Vi är många” och ”Törnrosa”, den senare med Marie Selander) och en tidig Eldkvarn-låt, ”Holberg Hotell” där Wenche Arnesen är sångerska.

Det mesta av det här är väl känt för oss som hängde med i skivutgivningen under proggåren – själv har jag tidigare det mesta av det som finns på de här båda CDna på skiva. Men jag upprepar att det handlar om ett mycket tidstypiskt och musikaliskt bra urval, och det är faktiskt kul att märka att man på det här sättet återupptäcker låtar som gömmer sig i skivhyllorna. I mitt fall vill jag som exempel nämna ”Glassfabriken” med Gunder Hägg (föregångare till Blå tåget) och kanske framför allt Peter MosskinsÄr du lönsam lille vän?” med Gläns över sjö och strand.

Min enda anmärkning mot det här överlag utmärkta proggurvalet är att det hade varit bra att få ett lite utförligare texthäfte, till exempel med de representerade gruppernas sättning vid inspelningstillfället.

Höstgrävning med grävskopa

16 september 2010 12:14 | Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

Vi har en mycket stor trädgård med mängder av rabatter. Praktiskt taget allt i den här trädgården har anlagts av oss själva, i vår krafts dagar är bäst att tillägga.

Med tiden – det kan inte hjälpas – väljer växtligheten i den här trädgården sina egna vägar. Dessutom har särskilt jag med min under de senaste åren vacklande hälsa ibland haft svårt att hålla emot det som naturen tar sig till med rabatterna. Både jag och Birgitta har också råkat ut för att rosor ympade på vildrosrötter har förvandlats till nyponrosor.

Att gräva upp sådana rosor – ibland delar av väldiga flera meter höga rosensnår – är svårt för vem som helst men helt omöjligt för oss som nu är en bit över sjuttio. Så vi har tagit hjälp av proffs, samma som förra året restaurerade mitt stenparti: Eva-Lotta HasselqvistEds trädgård i utkanten av Östhammar och så Bosse Andersson med medhjälpare. Bosse och hans mannar har maskiner för alla tänkbara anläggningsändamål, däribland en liten grävskopa, som i det här fallet kom väl till pass för att gräva upp rosenbuskar med gigantiska rotsystem och att vända jorden flera varv.

Birgitta har låtit det här gänget restaurera mycket stora delar av långrabatten mot Håkanssonsgatan, lite av vårt skyltfönster mot omvärlden. Naturligtvis var inte allt i hennes mycket beundrade häckdel med Lancasters röda ros omvandlat till nyponbuskar, men tillräckligt många av de här mellan två och tre meter höga och täta rosenbuskarna hade förvandlats till sådana, så det enklaste var att ta bort allihop och så beställa nya genom Eva-Lotta. Också en del andra rosor måste på motsvarande sätt ersättas. Nu finns där tills vidare tomma rabattdelar, delvis med ny jord, och bäst av allt: alltsammans kantas mot gräsmattan av ljust gröna impregnerade trästockar, från grinden ända bort till tomthörnet. Samma gäng har tidigare använt den här metoden för att avgränsa mitt stenparti, och eftersom det blev både snyggt och effektivt, valde Birgitta samma metod för sin långrabatt längs gatan.

Halvvägs därifrån upp mot huset har jag sedan gammalt en avlång och kringelikrokig – den är anlagd i en naturlig bergsklyfta – rabatt. I den har jag odlat gammaldags rosor, främst ett par naturliga komplement till Birgittas Lancaster-rosor lite längre ner: Yorks vita ros och så en märklig hybrid, York and Lancaster, vars blommor på samma planta är ömsom röda, ömsom vita, ömsom både och. I den här rabatten har jag också flera sorters pioner, bland annat mycket rikt blommande bondpion.

Också stora delar av de nämnda rosorna har gått åt skogen och förvandlats till nyponrosor. Dessutom har rabatten invaderats av vita midsommarrosor, som avsiktligt finns planterade i ett anslutande stenparti. Ett par självsådda körsbärsträd kunde man också hitta insnärjda i alla rosorna. Intakta, och därmed värda att rädda kvar, fanns däremot ett par exemplar av Belle de Crécy, en ros vars blommor under blomningen skiftar från rött till grått.

Det senare var också relativt lätt att göra, eftersom de finns på en av den här rabattens ytterkanter. Värre var det med pionerna – de som sköter grävningen må förlåtas, eftersom de ju inte är experter varken på pioner eller några andra blommor – men Eva-Lotta räddade ett par av dem genom personligt ingripande. Med de flesta andra perennerna i den här rabatten blir det till att börja om från början igen, och Eva-Lotta har fått beställning på så väl Yorks vita ros som York and Lancaster, dessutom också på en binge Dockros (Rosa nitida), som jag ska ha som skärm mot stenpartidelen.

Just nu är min släntrabatt fin men ganska tom. Eva-Lotta levererar säckar med mull för ytskiktet plus rosgödsel tillsammans med rosorna. Sen får jag komplettera med andra perenner. Och så småningom med nya lökväxter – det fanns mängder av dem i den här rabatten, men det återstår att se vilka av dem som kommer upp igen och var efter all grävskopeturbulensen.

Stefan Sundström sjunger från barrikaderna

15 september 2010 12:57 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Stefan Sundströms CD ”5 dagar i augusti” (National NATCD 104, 2010, distribution Border) innehåller en del stenhårda inlägg från vänster, väl avsedda att vara en del av den pågående valdebatten. ”Vem är terrorist?” är ett angrepp på de alltför anpassliga, de som under 1970-talets vänsteruppsving uttryckte sin tids åsikter men som sedan, i takt med att vindarna har ändrat riktning, också själva har gjort det. ”Axel Sundströms ballad 1918” är en påminnelse om att man inte ska slå sig till ro med vunna segrar. Och kanske intressantare ändå: Med ”Palme var en fräck filur” återvänder Sundström än en gång till palmeepoken och vad den stod för – märk för övrigt att även många inom den dåtida, mot Olof Palme oppositionella vänstern i dag inser hans storhet som socialdemokratisk ledare för Sverige.

Ändå ligger egentligen den här CDns storhet – för den är absolut hörvärd – mest på det musikaliska planet. Den innehåller mer av tung rock à la Rolling Stones än av visartat material – mina tankar går lite till Bob Dylan efter ”avfallet”. Kärnbandet, som svänger redan det, gungar ytterligare med hjälp av både en blåsarsektion och en kör. Med finns också Bengan Jansson på dragspel. Ändå är den här CDn omisskännligt sundströmsk: En för oss sundströmfans välkänd figur – likt Bellman, Taube och Vreeswijk använder sig Sundström av återkommande figurer – finns sålunda med i ett par låtar, ”Nere i Sabinas dusch” och ”Sabinas egen sång”.

Den musikaliskt avskalade ”Sabinas egen sång” är för övrigt skivans kanske allra bästa spår.

33 fina variationer på ett tema som tyvärr inte blir riktigt skarpt

14 september 2010 16:47 | Mat & dryck, Musik, Teater, Ur dagboken | 1 kommentar

Uppsala stadsteater blev först i Sverige med att spela en pjäs, som blev succé på Broadway, Moisés Kaufmans33 variationer” (översättning Mats Kjelbye). Föreställningen i Uppsala i Ulla Gottliebs regi – jag och Birgitta var på premiären i lördags – var på många sätt intressant och njutbar. Gunnar Ekmans scenografi med sina stora panelgardiner som skiftar ljus och mönster bidrar effektivt till att göra scenerna från då respektive nu, från New York respektive Bonn, till en enhet utan tvära scenbyten och där de olika elementen i handlingen elegant glider in i varann. Spelet, med Gustav Levin som Ludwig van Beethoven, med Aksel Morisse som musikförläggaren, samtidigt den betydligt mindre begåvade kompositören Anton Diabelli och med Viveca Dahlén som den döddsjuka musikforskaren Katherine Brandt, är högst kompetent. Och genom hela föreställningen klingar Beethovens variationer på Diabellis skäligen enkla grundkomposition, på scenen framförda på flygel av Maria Rostotsky.

Det här är en föreställning som talar till sinnena, men intellektuellt lämnar den mig lika fullt en smula otillfredsställd. Vad vill den här pjäsen, eller rättare sagt Kaufman, säga oss? En självklar men just därför inte särskilt intressant tolkning är att den geniale tonskaparen, Beethoven, av Diabellis ganska enkla original kan skapa inte bara en eller några få utan hela 33 variationer som hör till det intressantaste som har skapats för piano. Men vad gör i så fall alla de andra figurerna (utöver Beethoven och hans sentida uttolkare) där – är de bara staffagefigurer? Nej, jag tror att Kaufman menar att de alla ska ses som exempel på att ingen människa, inte heller den geniale musikskaparen Beethoven, lever i ett vacuum. Människor påverkar oundvikligt varann – Beethovens geniala variationer utgår från Diabellis skäligen enkla originalkomposition, men också Beethoven hämtar i sin tur inspiration från de mest skilda håll. På så sätt utvecklas ett helt pärlband av nya uttryck, vart och ett av dem av mycket högt musikaliskt värde men ändå inte riktigt likt något av de andra.

* * *

Den svenska premiären på Kaufmans pjäs ägde alltså rum i lördags, under inledningen till Kulturnatten.

Vädret var den här gången nådigt, och i den ljumma kvällen hann vi se och lyssna på ytterligare några musik- och dansbegivenheter i området runt Uppsalas nya centralstation.

Vårt val av program styrdes av ren slump – vi hade nämligen beslutat oss för att äta middag på restaurang innan vi åkte tillbaka till Öregrund, och Katalin på andra sidan järnvägen föreföll mot den bakgrunden vara ett bra ställe att välja. Och vi blev heller inte besvikna: min halstrade gravade lax och Birgittas scampi smakade gott, med ett lagom kylt vitt vin till.

Tårtor med 50-talstouche

14 september 2010 11:28 | Mat & dryck | 5 kommentarer

Urban Sjölander, flitig gäst här på bloggen, har inför en förestående födelsedag efterlyst recept på tårtor som man gjorde dem på 1950-talet.

Tidningen Folket i Bild hade i mitten av 1950-talet en läsartävling, som resulterade i boken ”Kalastårtan – helg, fest, hemma” (FiBs hemböcker 7, 1956). Redaktörer för boken var den legendariska Willy Maria Lundberg och Elisa Stenberg; expertråd om hembakade tårtor ges dessutom av chefen för KFs provkök, Anna-Britt Agnsäter.

Jag var FiB-ombud och sålde förlagets böcker i Juniskär med omnejd, och min mamma var en av dem som köpte den här tårtboken – jag har ärvt den efter henne.

Vad man kan vara mycket säker på är att tårtorna i den var representativa för sin tid, mitten av 1950-talet. Recepten är inskickade av vanliga husmödrar, som ofta lärde sig av varandra men också själva kunde uppfinna någon uppiffande detalj.

Från Gerda Nilsson i Stockholm kommer receptet på

Sufflétårta (20 bitar)

Botten
4½ dl vetemjöl
1½ hg smör eller margarin
½ hg sötmandel
1 msk grädde
1 äggula

Mät först upp mjölet och lägg det i en hög på bakbordet.
Lägg de andra ingredienserna på mjölet. Mandeln ska vara skållad och mald.
Arbeta ihop allt till en deg.
Låt degen vila någon timme på en sval plats.
Kavla ut degen till en botten.
Lägg botten i en smord och mjölad form med löstagbar kant cirka 24 cm i diameter. Rymd 2 l.
Grädda botten halvfärdig i medelvarm ugn cirka 15 minuter.

Fyllning
1 dl jordgubbssylt
½ burk ananas
2 lösa dessertpäron

Bred först sylten på den halvfärdiga bottnen, sedan ananasen skuren i små bitar, och päronen skurna i tunna klyftor.

Sufflésmet
3 msk smör
2½ msk vetemjöl
1 dl ananasspad
2½ dl tunn grädde
3 ägg
2 msk socker
1 msk konjak
1 tsk rivet citronskal

Till sufflésmeten:
Fräs ihop smör och vetemjöl.
Späd med ananasspad och grädde.
Rör smeten smidig.
Lyft kastrullen från värmen.
Rör i äggulorna en i sänder.
Smaksätt med socker, konjak och citronskal.
Vispa äggvitorna till skum.
Blanda ner dem mycket försiktigt i smeten.
Häll den i formen.
Grädda tårtan i medelvarm ugn 225 grader tills sufflésmeten är stannad, cirka 45 minuter.
Låt tårtan stå i formen 10 minuter.
För sedan över tårtan på ett fat.
Sikta lite florsocker över tårtan i sista stund.
Servera den halvvarm med vispad grädde.
(Tårtan är också mycket god till kaffe eller te. Den serveras då utan grädde.)

* * *

Från Kerstin Dagersten i Härryda kom receptet på

Bettantårta

Botten
3 ägg
2 1/4 dl strösocker
1 dl sötmandel
6 bittermandlar
1½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 hg smör eller margarin

Vispa ägg och socker poröst.
Skålla och mal mandeln.
Blanda mandeln i äggsmeten.
Blanda mjöl och bakpulver.
Rör ned mjölet i äggsmeten.
Rör sist ned det smälta margarinet.
Häll smeten i en rund smord och bröad form (20 centimeter i diameter).
Grädda i ej för varm ugn, 175 grader cirka 35 minuter.

Fyllning
3 dl tjock grädde
gröna vindruvor
mörka tunna chokladbitar

Dela den kalla kakan i två bitar.
Vispa grädden tjock.
Lägg en del av grädden mellan bottnarna.
Ställ tätt med urkärnade och halverade vindruvor i grädden.
Bred resten av grädden över tårtan och runt kanterna.
Ställ chockladbitarna från kanten och inåt runt hela tårtan.
Garnera i mitten och mellan chockladbitarna med vindruvor.

* * *

Det här är bara ett par exempel ur boken. Där finns också recept på nougattårtor, en påsktårta med bland annat rivna morötter, sötmandel, citronskal, konjak, kanel och nejlikor och hasselnötstårta. I boken finns även en läcker bild på Anna-Britt Agnsäters egen frukttårta, ananas och druvor på geléöverdragen sockerkaksbotten, men i det fallet får man inget recept – i ”Kalastårtan” redovisas FiB-läsarnas bästa tävlingsbidrag.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^