I trädgården

Det är höst och dags att sätta nya blomsterlökar.

Dock har det varit svårare än vanligt att få tag på sådana, i vart fall om man vill ha tillgång till ett riktigt brett utbud. Jag har försökt köpa blomsterlökar i två blomsterhandlar i Uppsala där det tidigare har funnits sådana att köpa, dels den vid Torbjörns torg, dels en i centrum, men båda har slutat saluföra blommor i den formen. Här i Öregrund håller blomsterhandeln, den som blomstrade så under förra ägaren, vår vän Inga-Lill, på att läggas ner, och även järnhandeln, som förr saluförde blomsterlök, har upphört med detta. I järnhandeln lyckades jag i alla fall köpa ett nytt fågelbord, som jag har satt upp i en av syrenerna utanför sovrumsfönstret.

Räddningen har varit Konsum i Öregrund – där har det funnits ett ställ med ett någorlunda hyggligt bestånd av blomsterlökar. Där har jag både köpt ett antal blomsterlökar åt Birgitta, som hon fick på sin födelsedag, och så blomsterlök åt mig själv.

Mina har jag i dag satt i landet i slänten ner mot gatan, det land som Eva-Lotta Hasselqvist samt Bosse Andersson och hans mannar har restaurerat åt mig. Där fanns tidigare en del helt fantastiska lökväxter, men jag kan ju inte förrän till våren veta, vilka av dessa som återkommer efter det att jorden i rabatten har rensats, vänts och fyllts på. Så jag har köpt åtminstone en kasse lökar och satt dem i kanterna på det här landet, både på gat- och på hussidan.

Jag pillade ner ett stort antal balkansippelökar, i olika färger och 10 centimeter höga.

Små – 10-15 centimeter – är också de gula påsktrumpetnarcisserna.

I gult går även cyklamennarcissen Tête-à-Tête, som är 15-25 centimeter hög. Högre, 35-45 centimeter, blir de likaledes gula påskliljorna Dutch Master.

Av tulpaner har jag tidigare darwinhybriden Golden Apfeldorn, 45-55 centimeter, kanske också den gula och röda Cynthia (Tulipa clusiana f diniae), 20-25 centimeter.

På två av tulpansorterna jag har köpt står det på förpackningarna att de är nya: dels den liljeblommande, 35-45 centimeter höga Synaeda Orange, dels den lila enkla tulpanen Purple Prince, som blir 35-40 centimeter.

Slutligen har jag i den här rabatten också satt ett antal tulpaner i olika färger och med fyllda blommor; de här tulpanerna varierar mellan 35 och 50 centimeter i höjd.

När jag var klar med lökplantgeringen i det här landet, planterade jag också med hjälp av ett ogräsjärn tre förpackningar rysk blåstjärna (Scilla sibirica) i ytterligare en del av gräsmattan.

Våra gräsmattor ska lysa blå under våren!

Poesi för barn och för barnsliga

Lyrikvännen nummer 4-5 2010 har som tema ”Poesi för små barn och stora”. Det är ett lättläst och inbjudande temanummer, och jag har snabbt läst det från pärm till pärm.

Själva ämnet har säkert bidragit till att det har varit ovanligt lätt att ta sig igenom artiklarna. Lättlästheten är samtidigt en påminnelse om Lyrikvännens och Lyrikklubbens ursprungliga ambitioner, att vara i bästa mening folkbildande och att vinna en ny och bredare publik för poesin.

Innehållsligt – och jag tänker då både på artiklarna och på de dikter som puliceras – är jag kanske inte riktigt lika entusiastisk för det här temanumret. Ganska mycket av det man vill ska avhandlas finns i och för sig med, men jag saknar för egen del fördjupningarna och nyupptäckterna. Och så saknar jag en röd tråd – innehållet är brokigt och mångskiftande, och man undrar ibland varför det ena eller det andra måste finnas med.

Kanske kunde numret ha blivit intressantare, om man hade fördjupat och gett mer utrymmer åt några av de riktigt stora svenska barnboksförfattarskap som helt eller åtminstone delvis vetter åt poesi, som Lennart Hellsings och Tove Janssons – eller Elsa Beskows, vars böcker här nämns men knappast får den plats de förtjänar.

Eller så kunde man ha koncentrerat sig på absurd och nonsenslekande vers, skriven eller samlad av sådana som Bengt af Klintberg, Britt G Hallqvist, Hans Alfredson och, åter igen, Lennart Hellsing.

Det intressanta med de flesta av de nämnda barnboksförfattarna (och många andra) är att de vänder sig till en åldersmässigt betydligt vidare grupp av läsare än de riktigt unga. Lennart Hellsing har skrivit mycket (och jag tänker då både på enskilda referenser i uttalade barnböcker och på de av hans böcker som, trots formen, vänder sig till en i huvudsak vuxen publik) som faktiskt är svårt att sammanfatta i förlagsrekommendationer av typen ”6-10 år”. Och hur mångbottnade är inte Tove Janssons böcker?

Själv lät jag en gång under min mycket korta bana som svensklärare på enhetsskolans högstadium en klass – icke utan framgång – analysera ett stycke fyrtiotalspoesi, hämtad ur Werner Aspenströms “Snölegend”, 1949:

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan…

vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.