Det politiska läget

13 september 2010 12:33 | Politik | 12 kommentarer

När jag i många år gjorde dagordningarna för Socialdemokraternas VU- och partistyrelsesammanträden, inleddes dessa alltid, efter formalia, med punkten Det politiska läget. Partiordföranden – jag hann med att delta i sammanträden med fem olika – inledde med en analys, och sen följde diskussion.

För mig som ser samhället och politiken i ett socialdemokratiskt vänsterperspektiv framstår den ihållande borgerliga övervikten i opinionsundersökningarna som på många sätt obegriplig – det är ju inte bara utförsäkringar och massarbetslöshet som finns på alliansregeringens digra minuskonto. Det rödgröna valmanifestet – dock presenterat i senaste laget – är, som jag tidigare har skrivit, ett offensivt program, som täcker många av de viktigaste politikområdena. Och våra företrädare i TVs utfrågningar och debatter har genomgående klarat sig bra. Senast i går kväll hade Mona Sahlin en utmärkt duell med en Fredrik Reinfeldt, surare och mer hundögd än någonsin.

Problemet i sammanhanget är väl att sådana här program i ganska stor utsträckning ses av hejaklackar, inte bara i studion.

I Dagens Nyheter i dag (13 september), sex dagar kvar till valet, finns en mycket intressant och oroande analys av det politiska läget, ”Åsiktsklyftorna ökar mellan olika grupper”. I norra Sverige leder de rödgröna med 53 procent, men i de betydligt mer folkrika östra och södra delarna av Sverige är det lika stor borgerlig övervikt (mycket stor i delar av storstadsområdena för övrigt). Också i andra avseenden ser vi i DNs artikel bilden av två Sverige, ett rött och ett blått. Bland kvinnorna finns fortfarande en majoritet för ett rött Sverige, men en större majoritet av männen vill ha ett blått. När det gäller inkomster, finns det en rödgrön majoritet i de lägre inkomstskikten, medan det motsatta gäller för det blå laget. En liknande fördelning finns det, om man tittar på den partipolitiska fördelningen bland dem som bor i hyresrätt, bostadsrätt respektive villa. Högutbildade föredrar i högre grad de blå partierna än de rödgröna. 54 procent av de offentliganställda röstar rödgrönt, medan 59 procent av de privatanställda stöder alliansen.

Högeralliansen har under den här mandatperioden, mycket skickligt bör det tilläggas, arbetat hårt för att stärka sitt två-tredjedels-Sverige genom att locka också medelinkomsttagarna över på sin sida.

Skattepolitiken har lagts om i den riktningen. Hyresrätter omvandlas till bostadsrätter, och villaägarna bringas, trots att en mycket ringa del av dem drabbas av det rödgröna fastighetsskatteförslaget, att tro att det nog är bäst ändå att ha alliansen kvar.

Men en mycket stor del av undermineringen av framför allt socialdemokratins tidigare starka positioner även i det starkt växande Sverige har gjorts i form av strukturella förändringar, som steg för steg får medborgarna att söka individualistiska, inte kollektiva lösningar på de problem de vill lösa. Jobbksatteavdragen är bara ett exempel: mer i plånboken ska få väljarna att rösta mot välfärdsreformer, som kostar skattepengar. Om man kan hoppas på en bättre framtid för sina egna begåvade barn, sätter man dem förstås i en skola som ser ut att kunna ge dem bra betyg – att andras ungar blir kvar i skolor med problem är deras problem. Bit för bit säljs bitar av den tidigare nästan helt samhällsägda och samhällsdrivna sektorn ut, med ökad segregering som följd – men också den viktiga följden att man kan spela ut personalgrupper mot varann genom att erbjuda dem olika villkor. Och därmed har man lyckats också med att individualisera och förborgerliga de tidigare så relativt homogent socialdemokratiska anställda inom stora delar av den gemensamma sektorn.

Ytterligare en valvinst för högeralliansen kommer att innebära att Sverige ytterligare vrids i den här riktningen. Sker detta, blir det oerhört viktigt att socialdemokratin förstår att det inte – som en del socialdemokratiska stockholmslänspolitiker redan förespråkar – är någon lösning att fortsätta i den borgerliga pendelns riktning utan att hitta en smart väg tillbaka till mer kollektiva lösningar.

Och så handlar det om makten över opinionsbildningen. Också storstadsområdena måste åter få socialdemokratiska tidningar – lägg märke till att det finns socialdemokratiska pressröster överallt i det fortfarande röda Sverige.

Slutligen: socialdemokratin måste åter bli ett verkligt stort folkrörelseparti. Att socialdemokratin på nytt får levande människor som språkrör överallt där människor jobbar och bor är mycket viktigare än aldrig så smarta valkampanjer.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^