Östersjöfinsk musik med Värttinä blir en häftig upplevelse

2 september 2010 19:05 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Värttinä heter en alldeles fantastisk finsk folkmusikgrupp. Jag fick tips om dem av en journalistkollega, Elisabeth Crona, som då arbetade för Svenska Dagbladet men på samma fält som jag, Norden och Baltikum. Sen hon själv hade fått korn på Värttinä, spelade hon dem ständigt, bland annat i bilradion. Sitt uppdrag att skriva om Finland och finsk politik tog hon på stort allvar: för att slippa gå omvägen över tolk lärde hon sig finska – vilket sannerligen inte är alldeles lätt för en som inte redan från början behärskar något finskt-ugriskt språk. Vad hon hade för nytta av just Värttinä i sammanhanget är svårt att gissa sig till, eftersom den här gruppen redan från början sjöng ålderdomliga karelska sånger och i en sångtradition med helt andra stavelsebetoningar än de som finns i talspråket.

Värttinä har utvidgat sin från början karelskt betonade repertoar till att omfatta också sånger på andra besläktade men ändå olika östersjöfinska språk (ingermanländska, som en gång i tiden dominerade landbryggan mellan Finland och Estland där i dag bland annat Sankt Petersburg ligger, och setuspråk, som talas av en folkspillra i sydöstra Estland) och så samiskt material – samiskan skiljer sig avsevärt från både finskan och de övriga nämnda språken men är även den ett finskt-ugriskt språk. Delar av det nämnda Karelen ligger fortfarande i Finland, men stora delar av Karelen, inte minst dess kulturbärande delar, är i dag en del av Ryssland, och karelskan har där till stor del trängts undan av ryskan; i princip samma utveckling har man sett också i Ingermanland.

I alla de här gamla finsk-ugriska områdena finns hur som helst ett unikt sångligt och musikaliskt kulturarv, värt att bevara för eftervärlden. I de nämnda östersjöfinska områdena – samernas joik tillhör en annan sångkultur – finns ända sedan förkristen tid runosång. Innehållsligt är det fråga om episk, i Ingermanland mer lyrisk folkdikt, och den framförs och sjungs på runometer, ett ostrofiskt och orimmat men allitterande versmått, som vanligen består av fyra trokéer i varje rad. Runometern förekommer också i det av Elias Lönnrot under tidigt 1800-tal upptecknade finska nationaleposet ”Kalevala”.

Runosången framfördes ursprungligen utan ackompanjemang, av en eller flera personer, men man kan väl säga att Värttinä har brutit med dess lätt monotona drag genom att backa upp den med musik, ofta mycket häftig sådan. Det kan man studera på till exempel CDn ”6/12” (BMG Finland 74321 881802, 2001), döpt så efter datum för en konsert i Helsinki år 2000. Men märkligt nog har skivan tagit en omväg över USA för att nå den skivbutik där jag köpte den, så mitt exemplar heter ”Live In Helsinki” och är utgivet av ett amerikanskt skivbolag, Northside (NSD 6066, 2002).

Värttinä har bytt en del medlemmar genom åren, så det är bäst att berätta, vilka det är som sjunger och spelar på den här skivan. Det är kvinnorna i Värttinä som står för sången: Susan Aho (dessutom percussion), Mari Kaasinen, Kirsi Kähkönen och Riikka Timonen. De backas upp, och mer än så, av Janne Lappalainen, bouzouki och sopransax, Markku Lepistö, dragspel, Pekka Lahti, ståbas, Kari Rotman, fiol, Marko Timonen, trummor och percussion, och så Antto Varilo, gitarrer.

Värttinä betyder Slända på svenska, och ni ska då associera till spinnrock och inte till insekt. Jag är estländare och kan en smula finska, men jag ska genast bekänna att det på den här skivan finns åtskilligt som jag går bet på: dels för att man ofta rör sig med ålderdomliga sånger med ett ålderdomligt språk, dels för att det i alla de östersjöfinska språk som förekommer här finns ord som jag inte vet vad de betyder. Jag insåg mina tillkortakommanden redan när jag hörde den annars mycket hörvärda ”Äijö”: ”äijö” betyder ”sothöna” tror jag, men jag undrar om ordet inte har också någon annan betydelse.

Hur som helst är skivan rent musikaliskt och sångligt något att lyssna på, om och om igen.

Karelsk runosång kan man lyssna på i ”Viikon vaivane” – men ”Hoptsoi”, ursprungligen en ingermanländsk runosång, framförs här utan sång i en härlig instrumental version.

Från Karelen kommer också bröllopssången ”Kylä vuotti uuta kuuta” och från Ingermanland en sång om guden Ukko som ger snö, ”Ukko Lumi”. Från Ingermanland stammar de båda avslutande och mycket hörvärda låtarna ”Selinnikoi” och ”Vot i kaalina”. ”Laulutyttö” (sångflicka) bygger sitt riff på samisk joik. ”Pihi neito”, med sin häftiga tempoväxling, är en traditionell låt från setufolket i sydöstra Estland.

Och så vill jag nämna två låtar skrivna av gruppmedlemmar, ”Outona omilla mailla” (Främmande i eget land) och ”Mie tahon tanssia” (Jag vill dansa).

Både under den sist nämnda låten och flera andra är det faktiskt svårt att sitta stilla och bara lyssna.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^