Jag minns min egen skoltid, jag minns den som i går

7 september 2010 13:02 | Barnkultur, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Jo, jag såg den skolpolitiska debatten i TV i går.

Skolfrågorna är viktiga – uppfattas som viktiga också av väljarna – men jag förstår inte riktigt varför vi måste ha en extra partiledardebatt på just det här området. Jan Björklund (FP) skulle förstås ändå ha varit med på grund av sitt ämbete, men måste han därför möta andra partiledare och inte de övriga partiernas verkliga skolpolitiker?

Nå, Jan Björklund är ju som han är, och inte minst därför gick det ju ändå bra för de rödgröna.

Om den här debatten eller kanske snarare utfrågningen lämnade mig otillfredsställd, beror det nog mer på bristen på sammanhängande skolpolitiska visioner än på utfallet. Kanske var det här debattledarens/utfrågarens fel, men jag har en känsla av att också de två största röd-gröna partierna i alltför stor utsträckning delar alliansens syn på skolan, den där konkurrensen mellan skolor och elever är en motor. Med detta sagt måste jag tillägga att nästan varje nyansering av major Björklunds skolpolitik vore ett framsteg – ett regeringsskifte i röd-grön riktning vore med andra ord välkommet även för skolans vidkommande.

Själv gick jag i den gamla skolan, den som fanns före skolreformernas tid.

Den tid jag minns från småskolan/folkskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall – är ljuv. Visserligen minns jag ett slagsmål på skolgården, då en skolkamrat hade retat mig för min brytning (jag kom ju från en estnisk flyktingfamilj), men jag fick snabbt svenska kompisar och vann nog också viss respekt för att jag, utan att ens våldsamt mycket anstränga mig, var duktig i skolan. Jag var snart bäst i klassen, även i svenska, detta fastän ingen av mina föräldrar hade mer än folkskoleutbildning; pappa var i tur och ordning fiskare, skogsarbetare, flottare, fabriksarbetare och maskinreparatör på en av traktens stora industrier, medan min mamma var en mycket läsande (ett familjearv!) hemmafru.

Det fanns alltså ingen studietradition i familjen, men en av mina lärare, en socialdemokratisk folkskollärare av den gamla stammen, pratade med mina föräldrar. Budskapet var kort och koncist:

– Ni måste se till att den här pojken får fortsätta att gå i skolan.

Det var inte ett alldeles lätt beslut att ta för familjen. När jag var pojke hade vi det mycket knapert: Pappas lön var liten, och mamma räknade ofta ut på öret vad maten jag skulle handla åt henne i handelsboden skulle kosta. Realskolan fanns i Sundsvall 18 kilometer bort, och varje månad måste man alltså köpa busskort. Skollunch serverades inte i skolan i stan, utan varje dag försåg mig mamma med lunchpengar. På EPAs bar kostade skollunchen 1:15, 1:25 om man ville ha en halv fralla till maten. Det här låter inte som mycket i dag, men för oss, då, var det ändå ytterligare en daglig utgift. Skolböcker fick man köpa själv i början av höstterminen, nya kläder också i stället för dem man hade växt ur. Terminsavgift fanns det likaså på den tiden, men den slapp jag – mot att jag inför hela klassen visade upp deklarationsuppgift för pappa.

Realskolan var en ny och främmande värld. Det där ”glosorna”, som engelskalärarinnan talade om, vad var det? Det tog förresten flera veckor av första höstterminens början innan jag kom på att alla de där glosorna stod längst bak i läroboken och inte behövde memoreras under lektionen för att man skulle klara läxan. Jag har hört mycket om de disciplinproblem som förekommer på dagens högstadium, men jag minns stora delar av min realskoletid – både jag och mina klasskamrater var i galopperande puberteten – som mycket bus och en ständigt vrålhög ljudnivå i klassrummet. Jag blev ibland så less på det här så på de särskilt turbulenta tyskalektionerna smög jag mig längst ner i klassrummet och satt där på golvet och läste pojkböcker. I folkskolan hade jag närmast varit mattegeni – vid något tillfälle låg jag en hel årskurs före de andra – men här fick jag nu plötsligt problem med matten, hade ju heller ingen hemma att fråga om hjälp.

Kanske spelade det här sist nämnda en roll för att jag, när det blev dags för linjeval i gymnasiet, valde latinlinjen. Så småningom tog jag studentexamen med en rad A i betyget – en av mina lärare påstod, men jag har själv aldrig kollat, att jag fick årets bästa studentbetyg. Ändå var jag för egen del djupt skeptisk till betygshets och konkurrens. Andningshålen var sådant som litteraturundervisning och filosofi, och jag minns också vad roligt det var när vi under en hösttermin hade en kvinnlig lärare från England som engelskalärare: I stället för att bara traggla grammatik fick vi lära oss att använda engelskan som konversationsspråk. Vi fick till och med spela improviserad teater på engelska. Jag minns att jag då gjorde en bejublad insats: Jag skulle spela fadern i en familj där dotterns manlige beundrare för första gången kom på besök. Till allas häpnad – och jag svär att det inte var förberett; jag visste inte ens att vi skulle spela teater – plockade jag ur bänken fram ett lösskägg och satte på mig.

Men trots alltså goda betyg minns jag hur jag vid ett tillfälle när jag hade tagit studentexamen promenerade förbi min gamla skola och med stor lättnad utbrast:

– Aldrig mer!

Sammantaget minns jag min gymnasietid mer som en individuell bildningsgång. Skolan erbjöd kulturfernissa, skrev jag i en ledare i Elevrådets stencilerade tidning Semikolon. Själv hade jag ett andra hem på Sundsvalls stadsbibliotek på Köpmangatan. Där läste jag stockholmstidningarnas – de var många på den tiden – kultursidor och politik i de radikala bland dem. Och så lånade jag mängder av böcker, läste mer eller mindre systematiskt igenom hela författarskap: Eyvind Johnson, Folke Fridell och Jan Fridegård var några av de författare jag sträckläste. Och så läste jag de stora amerikanska berättarna. Vid ett tillfälle i gymnasiet, det måste ha varit med anledning av att han hade fått nobelpriset i litteratur, kammade jag igenom allt som fanns av Ernest Hemingway, och sen höll jag ett föredrag om hans författarskap på en svenskalektion – jag tog hela lektionstimmen i anspråk. Fick jag tid över medan jag väntade på bussen till Juniskär, slank jag, om jag hade några kronor, in på konsumcaféet Cafeteria och läste litterära tidskrifter. Fickpengar fick jag genom att sälja veckotidningen Folket i Bild och förlagets folkböcker. Arbetarförfattarna och även böckerna i FiBs lyrikklubb var del av mitt privata universitet långt innan jag kom till Uppsala och ett verkligt universitet.

Efter studentexamen och därefter lumpen på I 21 i Sollefteå lyckades jag förresten få ett lärarvikariat på högstadieskolorna i Kvissleby respektive Njurunda, som svensk- och kristendomslärare. (Jag var ateist då också, men hade fått mycket högt betyg även i kristendomskunskap.) Det handlade då om sammanhållen enhetsskola, alltså med mycket blandad elevsammansättning i varje klass: barn till arbetare och småbönder så väl som barn till företagare, lärare och så vidare.

En del av de lärare som arbetade på de här skolorna och som intressant nog kom mer eller mindre direkt från egen högre utbildning ville redan då börja segregera skolan i elever som var respektive inte var studiemotiverade. Mot dem stod några lärare som verkligen brann för enhetsskoleideologin.

Men min egen viktigaste iakttagelse från det här inhoppet som lärarvikarie var att flera av de lärare som lyckades bäst i de sammanhållna klasserna var vidareutbildade folkskollärare. De lyckades locka det bästa ur alla sina högstadieelever. Till pluspoängerna med en sammanhållen skola hörde också att elever från vitt skilda sociala miljöer lärde sig att umgås med varandra och lära sig av varandras erfarenheter, detta utan att redan från början duktiga elever hindrades i sin utveckling men med effekten att många av de andra, delvis faktiskt genom de duktiga elevernas närvaro, bringades att växa.

Så för min del har jag aldrig riktigt trott på att den allena saliggörande lösningen på skolans problem är segregering och konkurrens.