Den socialdemokratiska eftervalsdebatten har redan inslag av politisk positionering
23 september 2010 16:15 | Politik | 13 kommentarerJag, som hörde till dem som inte ville ha Mona Sahlin som partiledare, hör inte till dem som nu kräver hennes avgång. För det första har hon i den nyss avslutade valrörelsen ansträngt sig för att, mer än tidigare, företräda en klassisk socialdemokratisk linje, där jämlikhetskraven spelar en viktig roll. För det andra – och det är verkligen sorgligt – vimlar det inte av ämnen till en ny socialdemokratisk partiledare av klassiskt snitt. Kanske bör vi också byta partiledare, men det bör i så fall ske först när en realistisk valanalys och en för framtiden hållbar politisk linje finns på plats.
Alltså är det klokt att först låta den så kallade kriskommissionen göra sitt jobb.
Dock är det naturligtvis så att inte heller medlemmarna i den kommer att kunna frigöra sig, kanske inte ens vilja frigöra sig, från sina egna förutfattade meningar och käpphästar. När det gäller den politiska delen av analysen visar redan de ansatser jag har sett i TV, att några av dem som har yttrat sig klär egna meningar om färdriktningen i termer av valanalys.
Säkert är det så att delar av den socialdemokratiska väljarkåren har röstat med fötterna vid anblicken av Lars Ohly (V) vid sidan om Mona Sahlin – om det behöver vi inte tvista. Men glöm då inte bort att det bland traditionella socialdemokratiska väljare, särskilt i de röda norrlandslänen, finns en minst lika stark motvilja mot samarbetet med Miljöpartiet – jag tror inte att jag behöver bli övertydlig på den punkten.
Och förträng nu inte minnet av varför Mona Sahlin av partiopinionen (S) tvingades ta med även V och Ohly i samarbetet: ett ensidigt samarbete med Miljöpartiet skulle ända i kompromisser som förde socialdemokratin ännu längre högerut. Hade inte också V kommit med i det röd-gröna samarbetet, hade vi säkert tappat många röster (till V eller soffan) i de röda länen.
Så gör det inte alltför enkelt för er. Försök se hela det politiska spektrat som konstituerar den traditionella (och traditionellt starka) socialdemokratin.
13 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Bra synpunkter Enn!
Såhär skrev jag i en kommentar häromdagen i en diskussion på facebook:
[Tycker instinktivt ILLA om dem som kräver Mona Sahlins avgång … men en tanke som slog mig igår, i en annan diskussion angående Miljöpartiet och att dess språkrör har begränsat antal mandatperioder, var änd…å denna:
”Dessutom gör såväl språkrörstanken som begränsningen av hur länge de får sitta detta, som är de flesta andra partiers problem, (S)omliga mer än andras, kanske:
Man har alltid, alltid incitament att ha duktigt folk som kan fylla på bakom sig i leden, just nu exempelvis Gustav Fridolin, som kan bli ett alldeles excellent språkrör inom 1 år, och man har dessutom incitament att ha flera sådana persoer, än om man tillämpar principen som tidigare varit legio inom socialdemokratin – en arvtagare.
Erlander – Palme
Palme – Carlsson
Carlsson – Sahlin
Persson – Lindh
Sahlin hade inte haft något som helst problem, vara sig nu eller då, att fylla upp sin roll, om inte visst agg emot den där skandalen fortfarande fiunnes kvar bland folk”
Jag tycker att
1. Mona SKALL sitta kvar, inte minst mycket mot bakgrund av det som Per Gharton belyser idag ( http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article7827658.ab ) men också för att..
2. Det finns helt enkelt INGEN, eller ens NÅGRA inom socialdemokratin som känns vara sig SJÄLVKLARA eller MÖJLIGA att plocka in som Partiledare. Punkt. Inga som ör självklara INOM Socialdemokratin, och än mindre några som är självklara UTANFÖR Socialdemokratin, dvs. som är känd utanför partiet och framstår som både möjliga och bra kandidater. Man har helt enkelt varit dåliga på att släppa fram nya förmågor, för att nu inte säga usla!
Intrycket är helt enkelt att alla kända sossar har varit kända i TRE decennier, typ, vilket också avspeglade sig i det märkliga uppropet nån vecka före valet där 21 ledande Socialdemokrater utropade sitt stöd för Socialdemokratin, indeed dåligt smygförtäckt, för Mona Sahlin som Statsministerkandidat och partiledare]
Vilket jag tycker har bäring även på det som du skriver. Vi har nu (fast med ”Vi” kan man fråga sig vad det innebär – själv har jag nu nått sådana insikter i den Gröna dimensionen av vad framtiden kräver av oss att jag kanske är sosse i hjärtat men just pga. dessa insikter inte kan vara det i handling då Socialdemokratin tycks vägra inse vad som krävs för framtiden, omprövning och kastande på historiens sophög sin strävan efter Tillväxt exempelvis. Eftersom Tillväxt inte längre är möjlig, utan en del av problemet kort sagt)nått vägs ände. Vi har så många saker att slåss emot och ännu några saker att slåss för, så det tycks mycket svårt att enas om några av dem…
Mvh
Anders
Comment by Anders Lundberg — 2010 09 23 17:35 #
Instämmer i din rubrik. Också i att det första inte ska vara att utse ny partiordf i stället för Mona Sahlin.
Det är faktiskt farligt. Tänk på när den förre avgick. Många inbillade sig då att problemen var ur världen.
Först måste utredas och sen förslag till lösandet framföras. Då kommer förhoppningsvis fram vilka som kan leda genomförandet.
Viktigt är att ärligt gå till botten – ingen ska skyddas från kritik. I näringslivet påstås att så så går det till där – vilket uppenbart är falskt.
Så får det inte gå till i S.
För att inte upprepa katastrofvalen 2006 och 2010 måste en radikalisering ske – inte fortsätta i gamla spår.
Comment by Sixten Andréasson — 2010 09 23 20:45 #
Du har bra synpunkter. Jag vill dock både bli av med Mona Sahlin. Men det vill jag långt innan det här valet och året.
Det är bra med eftertanke och den uppriktighet om bristen på dugliga kandidater du beskriver.
Själv är jag djupt skeptisk till kriskommissionen. Som jag ser det kommer den vara alltför nerkletad av försörjnings- och lojalitetsband till eliten för att kunna komma med de riktigt välbehövliga och därmed svidande eftertankarna.
Om lönearbete åt alla vuxna människor åter ska bli ett verkligt politiskt mål, inte bara heltidspolitiker-skitsnack som idag, måste vi seriöst diskutera utträde EU.
Maastrichtfördraget kräver ju att inflationsbekämpning prioriteras högst av de ekonomiskpolitiska målen.
Fördumningsmantra nummer 1 ”vi ska inte ha någon ja- och nejdebatt” måste för helvete upphöra.
Demokratin måste tydligen bara försvaras när den en del av den, ansvarsutkrävandet, inte riktas mot Mona Sahlins och andra ja-sägares tomma löften.
Om alla verkligen ska med kanske vi ska utforma en pensionsmodell som inte matar finansinstitutioner med pengar de adlrig behöver ta ansvar för. Det är människors välmående, inte statens finanser i sig, som ska vara i sin ordning. Institutioner ska anpassas så att trygghet skapas, inte bli av med de skydligheter som krävs om de ska skapa trygghet på ålderns höst.
Varför ska vi ha överskott i statens finanser? var Ernst Wigforss, Gunnar Sträng och eventuellt andra oansvariga som ibland underbalanserade budgetar?
Comment by Edvin, SAP i Malmö — 2010 09 23 21:40 #
Det blir 4 ”katastrofval” på raken nu, om man ska se Eurovalet som en (S) förlust eller Perssonförlust är kanske inte helt klart. Eurovalet, riksdagsvalet 2006, EU parlamentsvalet och nu detta riksdagsval.
Om ledningar ska avsättas/avgå är väl iofs inte något som bör ske så här tidigt eftervalet. Men det känns inte heller av uttalandena som gjorts att man går in i självrannsakan där alla korten finns på bordet inkl partiledare och ledning.
Om man ser historiskt har det gått utför sen rekordvalet 1968, med viss toppning 1982 och 1994 där man kunde stå i kontrast till riktigt usla borgerliga regeringar. Till viss del även 2002 när ett splittrat M gjorde ett katastrofval.
http://img831.imageshack.us/img831/9751/som.png
S och M (eller dess föregångare) från 1911 till 2010
Comment by lasse — 2010 09 23 21:44 #
Ursäkta en röst från periferin; men borde inte ett parti som ju trots allt anser sig vara ett, i någon mening, socialistiskt parti börja sin eftervalsanalys med en analys av samhället? Hur ser verkligheten ut? Vilka klasser, grupper eller individer anser vi oss företräda? När det är klart är det dags att ställa frågorna om vilka frågor/paroller/krav partiet ska göra till sina. Och först därefter är det läge att titta på vem/vilka som är bäst lämpade ztt företräda partiet. Men det är,som skrivet, bara en synpunkt från periferin. Som det ser ut nu är det fyra år till nästa riksdagsval och partiet borde rimligen ha åtminstone två år på sig för självransakan/analys och bestämma sig för Vad vilja Socialdemokraterna.
Comment by Jean — 2010 09 23 22:01 #
Håller med dig Enn! Socialdemokratins problem är betydligt djupare än ett ledarskapsproblem. Jag kräver heller inte Mona Sahlins avgång – bland annat för att det inte finns någon given efterträdare i sikte. Men att hon gjorde en formidabel valspurt kan heller inte överskugga att hon fram till den haft stora svårigheter att matcha Fredrik Reinfeldt i deras inbördes drabbningar.
Eftervalsdebatten behöver f ö fler in lägg av samma kaliber som Carl Thams på DN Debatt i dag.
Comment by Mats Rosin — 2010 09 24 8:49 #
Edvin SAP
Att gå ur EU är när man väl gått med ett osäkert kort, EU-politrukerna skulle inte bli glada, det finns risk att de vill statuera exempel och det kan bli svårt att få till ett bra hängavtal. Men man kunde förstås ha begärt omförhandling av avtalet så vi fick undantag för euron som Danmark och Storbritannien, dvs respekterar folkomröstningen. Men den blev ju överkörd med ångvält när man skrev på Lissabonfördraget. Om jag förstått Lissabonfördraget rätt så kan vi inte lägga in veto mot att man ändrar vårt kryphål för att slippa euron – den frivilliga anslutningen till ERM2 – om man tar bort detta måste vi införa euron om vi ska följa vårt avtal med EU.
”Maastrichtfördraget kräver ju att inflationsbekämpning prioriteras högst av de ekonomiskpolitiska målen.”
Det är egentligen inget fel i målsättningen, inflation är inget bra. Problemet är att det är en ren fiktion att endast lönerna driver inflationen, något som mest förekommer i nyliberala ekonomiska modeller. Inflationens definition och orsaker är en komplex historia. Någon empirisk grund för att bekämpa inflation med arbetslöshet i Sverige finns inte. Senast vi hade vad som till en del skulle kunna ses som lönedriven inflation var under rekordåren på 50 och 60-talet och till en liten del vid en del tillfällen in på 70-talet. Det finns ingen empirisk grund för att se på inflation vs arbete som något som hör ihop. Inflation är inte ”nödvändigt” för att ha fulls sysselsättning.
Så vi har i 18 år hållit uppe arbetslösheten på rekordnivåer för att blidka en fiktion, en nyliberal ekonomisk modell som inte har någon empirisk grund.
Varför det ska vara överskott i de offentliga finanserna är helt obegripligt, en nation kan inte spara i sin egen valuta och allra minst när man har en sk fiat-valuta (som skapas ur tomma intet) och en flytande växelkurs. Den enda reala anledningen till att dra in mer köpkraft än som går till offentlig konsumtion är för att strama åt ekonomin för att förhindra överhettning och inflation. Iden om budgetbalans och överskottsmål är ett suspekt nyliberalt teoribygge, och som dessa är har de ingen empirisk grund. ”Sparandet” innebär att man köper finansiella instrument på de finansiella spekulationsmarknaderna i stället för att köpa något vettigt som bättre infrastruktur, skolor eller något sådant som kan komma framtida generationer till nytta.
När jag läser Sahlins bok blir jag förundrad över hennes resonemang kring ekonomi, hon verkar på fullt allvar tro att nationens ekonomi fungerar som ett hushålls ekonomi. Att en rörelse som haft folk som Myrdal, Wigforss och Erlander faller till dessa antiintellektuella bottennivåer är märkligt.
Comment by lasse — 2010 09 24 10:46 #
Jag känner trots allt visst hopp om framtiden när jag läser följande kloka ord från en av de tunga ledamöterna i kriskommissionen:
http://dagensarena.se/debatt/kajsa-borgnas-%E2%80%9Ds-sager-en-sak-men-star-for-en-annan%E2%80%9D/
Comment by Olof Öberg — 2010 09 24 11:20 #
Vid ett av mina möten med Olof Palme sa han något som förbryllade mig en del: ”En person får aldrig vara viktigare än sitt parti”. Då var jag ung och trodde att Olof hade en väldigt stark ställning inom partiet, att alla såg upp till honom som jag själv gjorde.
Mona Sahlin skulle ha kunnat bli en stor ledare för partiet, och kanske kan bli det om hon får sitta kvar. Men kanske kom hon in för sent, alltsedan tobleronedebatten och andra småsaker – jag kallar dessa små jämnfört med Carl Bildts lyftande av full riksdaglön under sin tid i balkan – har hon fått en lång uppförsbacke att bestiga. Borgeliga medier och många väljare har svårt för att glömma även sådana småsaker. Det märkliga är att SAP inte har andra kandidater till partiledarposten, för det kan inte jag se några självklara, som också är villiga att ta över jobbet.
Jag stödjer än så länge Mona, men vill samtidigt passa på att ge henne en spark där bak. Inte av illvilja, utan för att gör henne mer förbannad och uppretad inför de fortsatte debatterna med Reinfeldt.
Comment by Kevin Iversen — 2010 09 24 17:03 #
Och jag tror att S inte har en chans att komma tillbaka stort om man inte slänger ut hela det gamla gardet, och det snart, och sätter upp en helt ny ledning, som inte är så belastad som den här är. Ska det tänkas nytt kan man inte ha kvar folk som gått ner sig i det nyliberala träsket.
Ledsen, men det är min övertygelse. Jag önskar att jag hade kunnat se det annorlunda, men det kan jag inte.
Comment by Kerstin — 2010 09 25 1:26 #
Till Kerstin Berminge: Det finns bra yngre krafter, men deras problem är att de inte är så kända, varken i partiet eller, ännu mindre, bland allmänheten. Och så måste man starta med att staka ut en mer bärande kurs för partiet och sen hitta rätt personer att hålla denna kurs.
Vad kriskommissionen klarar av återstår att se, men i den sitter bland andra Socialdemokratiska studentförbundets förra ordförande, Kajsa Borgnäs, vars vilja och förmåga jag tror mycket på.
Comment by Enn Kokk — 2010 09 25 9:48 #
Lyssna på Sten Andersson!
Sten Andersson tjänstgjorde som partisekreterare 1963-1982(måste vara rekord?). Andersson skriver i sian memoarer vilka krav som ställs på en Socialdemokratisk partiledare. ”Det som framför allt krävs – förtuom att känna partiet och vara ideologisk säker – är förmågan att hitta lösningar som partiet kan samlas kring. Det låter enkelt. Men partiet har några gånger hotas av sprängning. Jag tänker på atombombsstiden, EG-striden, kärnkraftsdebatten. Tack vare väldigt skickliga partiledare har partiet ända kunna hållas ihop. Partiledaren måste kunna avstå från att alltför hårt driva sin egen linje och ha förmåga att hitta lösningar som enar…” Källa: boken ”I de lungaste vatten” sid 404.
Jag skulle vilja göra följande tillägg. En partiledare måste kunna skapa delaktighet och
ta ett steg tillbaka, låta yngre förmågor växa.
Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm
Comment by Rustan Rydman — 2010 09 26 13:39 #
Sten Andersson kan ha haft rätt där, om partipolitik. Men jag tror alldeles för många i Sverige har lyssnat på Sten Andersson, åtminstone i utrikespolitiska frågor: Baltstaterna vs Sovjet, PLOs dålig roll som fredspartner, synen på Israel som skurkstat. Ohlys syn verkar helt samstämd med S.A. Nog sagt.
Comment by A-K Roth — 2010 09 26 16:04 #