Svallvågorna från båtfestivalen välte vår soptunna

För det mesta råder det en lugn och fridsam atmosfär i Öregrund. Men under den årliga båtfestivalen, den som kulminerar i lördagens roslagslopp, vet man aldrig vad som kommer att hända.

Jag är inte ute efter att fördöma det riktiga båtfolket, men båtfestivalen, inte minst dess öltält, lockar också en ungdomlig (och delvis även äldre) publik, som verkar ha ett märkligt förhållande till alkohol. Fram på kvällen är det inte så roligt att gå ut på stan.

Inte annars heller, förresten. Överallt, också på parkernas gräsmattor, står det parkerade bilar; vi hade en hel rad sådana utanför vårt hus – en av dem upptog bort emot halva vårt grindhål. Båtfolkets svans lämnar vidare mängder av skräp efter sig. Och eftersom lilla Öregrund saknar toalettkapacitet för en så här stor invasion, uträttar många av besökarna också sina behov bakom närmsta buske.

Själv går jag bara den korta men nödvändiga turen till Konsum en sån här dag. På eftermiddagen går jag ut i trädgården och plockar hallon – ytterligare två askar finns nu i frysen. Och så vattnar jag i Birgittas växthus – Birgitta själv är inne i Uppsala och har med hjälp av sonen, Matti, nu återställt det mesta och städat efter stamrenoveringen. Jag vattnar också det hon har i krukor utomhus. Onödigt, visar det sig. Det som började som enstaka dropp redan när jag plockade hallon övergår i regn.

Och det kom mer regn. Under natten vaknade jag av åskmuller och av att blixtar lyste upp sovrummet tvärs genom persiennerna.

Regnet har det goda med sig att det också bidrar till att rensa stan från en stor del av dess allt för många tillfälliga besökare.

Dock inte alla.

I morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, stod grinden vidöppen, och soptunnan var vält, så att soppåsarna delvis hade ramlat ur.

Så hade då svallvågorna från båtfestivalen nått också vår tomt, som inte ens är strandnära.

Melodikrysset nummer 31 2010

Dagens melodikryss hörde inte till de svåraste jag har löst.

Dock visste jag inte med det samma vem det var som sjöng ”When My Little Girl Is Smiling”, men den bokstav jag hade tydde på att han hette Per i förnamn. Jo, efter lite googlande stod det klart att det var så: namnet på den sjungande skådespelaren är Per Eggers.

En annan sångare med kort förnamn, här med ”Jag sjunger för dig”, var det lättare att identifiera. Anders Eldeman spelar då och då låtar med Uno Svenningsson.

Och det var ju verkligen inte länge sen han spelade Lasse Stefanz. Den här gången fick vi höra ”Ring, bara ring”.

Lasse Stefanz finns inte i mina skivhyllor. Det gör inte Jennifer Lopez heller, men om jag erbjöds skivor av de här båda, skulle jag utan tvekan välja henne.

Mikael Samuelsson finns redan i mina skivhyllor. I dag hörde vi honom i rollen som Cyrano i musikalen med samma namn. Cyrano de Bergerac, som musikalen handlar om, utmärktes av sin särpräglade näsa.

Jag var bjuden till kronprinsessans bröllop, men eftersom jag inte ville bidra till den monarkistiska yran, avstod jag från att gå. Jag såg heller inte på det som då sändes i TV, men eftersom det knappast gick att öppna en tidning utan att ramla på artiklar om bröllopet och allt det som var runt omkring, har jag snappat att Björn Skifs och Agnes (Carlsson) tillsammans sjöng ”When You Tell the World You’re Mine”.

Nej, för min del trivs jag mycket bättre här i min trädgård i Öregrund, där fjärilar och humlor soliga dagar fullkomligt täcker stånden med fackelblomster i min äldsta blomrabatt. Jag skulle nog trivas bra i Apladalen i Värnamo (i ”Apladalsvisan”) också, om jag bodde lite längre söderöver.

Efter varje tur ut i trädgården kan jag med Tommy Körberg, Helen Sjöholm och BAO utbrista ”Nu mår jag mycket bättre”.

Det gäller även om kroppen blir allt äldre och skraltigare. Men det gäller att hålla den i gång. Som Evert Taube uttryckte saken: ”Så länge skutan kan gå”…

Som jag antydde i början, tyckte jag dagens kryss var ganska lätt. Jag brukar ju ibland ha svårt att i efterhand minnas melodifestival- och Eurovision Song Contest-melodier, men det Anders Eldeman spelade i dag var ovanligt lätt att komma i håg: dels 2000 års vinnare ”Fly On the Wings of Love” med danska bröderna Olsen, dels 2009 års vinnare ”Fairytale” med den vitryske norrmannen Aleksander Rybak.

Ensam som jag för tillfället är i huset i Öregrund känner jag en viss själsfrändskap med fiskargubben, han som sitter och lagar nät i Kai Gullmars ”Ungmön på Kärringön”, 1940 stor hit med Harry Brandelius. Fast min tillbedda, för tillfället inne i Uppsala, är ju knappast någon ungmö, dock en mycket vacker dam att titta på.

Med Ernst Rolf sjunger jag därför ”Ju mer vi är tillsammans”.

Blueskväll med Rolf Wikström

Jag gillar Rolf Wikström – har följt honom från början, har alla hans plattor och har också recenserat många av dem när de kom ut.

När jag såg att han skulle spela i Öregrund, gick jag följaktligen till Strandhotellet och köpte biljetter åt mig och hustrun.

Under promenaden till Strandhotellet regnade det ymnigt, och jag fick användning för både regnrock och paraply. Man kunde befara det värsta, men på hotellets innergård höll man på att montera upp ett tält. I går, då konserten skulle äga rum, hade dock vädret svängt – det var mild och i början av kvällen solig sommarkväll.

Konserten beräknades börja runt 21.00, men vi gick dit mer än en och en halv timme tidigare för att kunna äta middag i hotellets bar. Där satt fullt med gäster, men det visade sig att maten hade tagit slut – det var buffé, och personalen skyllde på alltför glupska gäster. Vi blev faktiskt ganska härskna, och hungriga som vi var – det här var en bra stund efter vår ordinarie middagstid – ilade vi i väg till en av hamnkrogarna för att tillfredsställa vårt behov av kalorier.

I god tid före 21.00 var vi tillbaka på Strandhotellet och lyckades få de två sista bekväma soffplatserna. Det dröjde till 21.30 innan Roffe och hans medmusiker tog plats på scenen, så jag hann också ta en tur till baren och köpa två whisky, Famous Grouse, dock utan sodavatten – det fanns inte på det här stället; jag blev därför heller inte förvånad över att en av tjejerna i baren ett slag var inne på att jag kanske ville ha fruktsoda till whiskyn.

Mina erfarenheter av Strandhotellet är sålunda inte helt positiva, men jag är ändå mycket tacksam över att hotellet hade bokat Rolf Wikström och hans band för en spelning. När det gäller blues har de få konkurrenter i det här landet, och med eller utan konkurrenter spelar de förbannat bra.

Roffe konstrar heller inte till det: han och bandet spelar många låtar som jag och andra i publiken känner igen från hans skivor: ”Leva som en luffare”, ”Du säger du ska lämna mig”, ”Allt för många gånger”, ”Ta saken i egna händer” och ”Hej och hå, lilla mamma”. Också Torgny Björks tonsättning av Nils Ferlins ”Mitt hjärta är ditt” (”Kärleken kommer, kärleken går”) som finns på Wikströms ferlinplatta.

Det svänger ordentligt kring Roffe och hans band, och snart kan det första paret inte hålla sig utan börjar dansa framför scenen. Snart dansar många. Än så länge präglas Öregrund av sommarstadens sjudande liv.

Men om bara ett par veckor har bluesens höstliga vemod intagit vår lilla stad.

Sommar med Birgitta Stenberg och Nils Landgren

Jag fortsätter att höra på ”Sommar” i P1, på praktiskt taget varje program.

I går hörde jag på Birgitta Stenberg, en författarinna som jag först, under min gymnasietid, kom i kontakt med via den syndikalistiska tidningen Arbetaren, där hon var medarbetare. Under den där tiden läste jag över huvud taget många i den unglitterära grupp hon tillhörde, Metamorfos.

Jag känner förstås till det äventyrliga liv hon har levt, till exempel hennes förhållande till den avsatte kung Farouk av Egypten, en av de saker hon berättade om i sitt sommarprogram. Annat var nytt för mig, till exempel hennes ungdomliga – hon var tolv år! – förälskelse i en av hemstaden Södertäljes mer udda existenser. Som en illustration – det här udda paret var allt för udda i fråga om ålder – spelade hon Marilyn Monroes Lolita-sång ”My Heart Belongs To Daddy”.

Annars var det inte musiken utan framför allt ett mycket långt talinslag, det om maken Håkan Lagergrens död, som fick mig att lyssna noga.

En gemensam nämnare hade Birgitta Stenberg faktiskt med dagens sommarvärd trombonisten Nils Landgren: Jimi Hendrix. Stenberg spelade hans ”Hot Trigger”, Landgren hans ”Are You Experienced”.

Landgrens program innehöll annars mycket bra jazz – hans eget intresse för jazz väcktes uppenbarligen av farsan, som inte bara gillade jazz utan också, bland annat på Första maj, spelade i musikkåren på bruksorten Degerfors.

Så vi fick höra många sköna låtar av och med sköna kompositörer och jazzmusiker som Duke Ellington, Jimmie Lunceford, Jack Teagarden, Louis Armstrong, Thad Jones, Mel Lewis och Miles Davis. Och så Värmlands egen stora jazzsångerska Monica Zetterlund.

För en arbetargrabb från bruksmiljö borde ju valet vid det val Nils Landgren också berörde vara tämligen självklart. Men jag noterade att han berättade att han inför årets val hade gått igenom partiernas ståndpunkter i en fråga – den om musikers och kompositörers ekonomiska ersättning för sina verk – utan att ha fått några riktigt bra svar, och hans tveksamhet gällde då verkligen inte bara Piratpartiet. I den här frågan klappar mitt hjärta för att man, även i den dataålder vi nu lever i, måste hitta en lösning som gör upphovsmännen skadeslösa.

Ett estniskt arv

Ser på dotterns, Kerstins, twitter att hon har satt deg för att baka estniskt surbröd respektive sötsurt bröd. I samma ögonblick minns jag doften av min mammas surdegslimpor, alldeles nyurtagna ur bakugnen. Och jag känner i munnen smaken av estniskt surbröd, ännu så varmt att smöret smälter på brödskivan.

När vi kom till Sverige hösten 1944, hade vi då ännu aldrig kommit i kontakt med hårt bröd. Vårt självklara matbröd var mjukt men surt. Den svenska limpan, på den tiden alla svenskars matbröd, provade vi med häpnad: svenskarna åt sött bröd till maten – det var ju som att äta vetebröd till fisken eller köttet på matbordet. Nå, vi vande oss. Även jag har haft limpsmörgås och mjölk med till skolan på den tiden då det ännu inte fanns skolbespisning.

Men jag är ganska säker på att de in emot 30.000 estländarna i Sverige – det här landets första stora flyktinggrupp i modern tid – bidrog till att modifiera den svenska matkulturen, framför allt genom att lära svenskarna att äta annat mjukt matbröd än limpa.

Under åren då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm gick jag praktiskt taget varje fredag till Hötorgshallen och köpte matbröd inför helgen. Där fanns inte mindre än två bageributiker med estnisktklingande namn; oftast handlade jag hos Tooming. Ett estniskt surbröd och ett sötsurt kumminbröd var då obligatoriskt. Där utöver köpte jag ett lantbröd från ytterligare något land – vilket kunde växla: Ungern, Grekland, Italien, Tyskland, Frankrike… Andra europeiska länders brödkultur hade kommit hit långt innan vi hade gått med i EU. Själv tycker jag att andra länders brödkultur, spontant anammad av medborgarna i det här landet, är långt viktigare än EUs överstatlighet.

Många av dessa fredagar kompletterade jag mina bröd med goda pålägg, inköpta på Konsum på Sveavägen, på hörnet till det kvarter där Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter gatnumret, fanns. Det brukade bli ett par-tre sorters korv – Munsö och Lönneberga till exempel – och så ost, sardiner, skinka, färsk gurka, tomater att skiva med mera.

När jag tillsammans med ungarna anlände till Öregrund, var på den tiden Konsum redan stängt, så det gällde att ha kvällsmåltiden med sig. Och så måste man snabbt få upp värmen i huset och få något varmt på bordet. Till det som gick allra snabbast att få färdigt var rykande varmt the, som serverades med allt det goda jag redan har nämnt.

Och sen fanns det ju kvar av samma goda också när man vaknade på lördagsmorgonen, när det var dags att äta frukost.

* * *

Hoppas att Kerstins estniska bröd blir lyckat. Och att hon lär Viggo och Klara att äta det alldeles ugnsfärskt med en klick smältande smör.

Balkans romer

När Birgitta och jag gjorde vår donaukryssning 2006, kom vi i flera av de länder vi besökte i kontakt med romerna, deras kultur och deras levnadsvillkor. Jag har skrivit en del om detta i min bloggartikelserie under sammelrubriken ”Rapport från Donau” – du kan hitta det här materialet med hjälp av bloggens sökfunktion. I flera av de länder vi besökte, till exempel i Rumänien med dess två-tre miljoner zigenare, stötte vi också på tiggande zigenska barn.

Romernas situation har i flera av länderna i östra och sydöstra Europa blivit mycket svår – det händer att de hotas till livet, till och med dödas. Numera är de EU-medborgare utan eget hemland, så det är knappast förvånande att de söker sig även till de nordligare delarna av EU, och eftersom de befinner sig utanför samhället även här, fortsätter de att tigga. Inga av deras problem blir dock lösta av att de – på tvivelaktig legal grund – blir utvisade. Vore det något med det omskrutna EU, kunde ju unionen satsa pengar och mänskliga resurser på att integrera romerna i de länder där de nu råkar befinna sig: ge dem utbildning, låta barnen gå i skola, lotsa in dem på arbetsmarknaden och så vidare. Att kollektivt återföra dem till Rajastan, som de ursprungligen anses komma ifrån, torde ju knappast vara någon lösning.

Europa, även vårt land, har de under sin vistelse här berikat, bland annat genom sin musikkultur. Inte så lite av det vi benämner till exempel ungersk musik är i själva verket zigenarmusik.

Under vår donauresa köpte vi där det gick CD-skivor med lokal folklig musik, och en del av det vi köpte var följaktligen romsk musik. The Rough Guide to the Music of Balkan Gypsies, ”Balkan Gypsies” (World Music Network RGNET 1159, 2005), är visserligen producerad i London, men materialet på CDn utgörs av ljudupptagningar i en del av de länder vi besökte.

Rumänien är sålunda väl representerat med till exempel Mahala Raï Banda, som spelar ”Mahalageasca” i lite jazzig ton. Ännu mer gillar jag, om vi håller oss till Rumänien, Nikolae Simion med ”Di, Murgule, Di”, den modernt påverkade ”Taraf” med Shuka Collecitive och ”Espresso” med Taraf de Metropulitana.

Ibro Lolov från Bulgarien är hörvärd på dragspel i ”Sofyisky Kjuchek”.

Av de serbiska bidragen vill jag lyfta fram Vera Petrovic med ”Taiganka Sam Mala” med sitt jazziga intro och Šaban Bajramović och Mostar Sevdah Reunion med ”Opa Cupa” – kanske har ni mött Bajramovićs sånger i någon film av Emir Kusturica.

Det musikaliska spektrat på den här CDn är brett, omfattar också romsk musik från till exempel Albanien, Makedonien och Grekland och faktiskt även Turkiet och Armenien.

Sammantaget ger den här CDn många hörvärda exempel på den romska musik som utövas i sydöstra Europa.

Åter igen ett kasst krypto i Aftonbladet kryss & quiz

Till veckans nöjen – nå ja, i växlande utsträckning – hör att lösa kryssen i Aftonbladets kryssbilaga.

Jag har tidigare hittat fel i kryptot, Kryptiskt, och den här veckan har jag nere till höger hittat en gul, onumrerad ruta. Efter att ha löst hela kryptot har jag kommit fram till att den i stället borde ha varit svart. Om min slutsats är korrekt, bildar de gula rutorna den språkligt märkliga meningen ”Vadare som frågar sig vad är det”.

Men jag vill anmärka på mer. Konstruktören, Gudrun Pettersson, har den här gången formligen tryfferat kryptot med tvåbokstavsförkortningar: GI, IG, EV, DR och IT och som det inte vore nog med det senare även AT, ett inte ens svenskt ord, dock välkänt för oss som rör oss i datorvärlden.

Som avslutning vill jag klämma ur mig ett oskönt klingande ord, som finns i det här kryptot och som väl täcker vad jag känner för det: NÄ.

Köket, en afton efter regn

Birgitta storstädar huset efter barnbarnens besök. Det finns åtskilligt att ta itu med: leksaker att sortera ner i sina förvaringslådor, rice crispies att dammsuga upp under matbordet och kökssoffan. Själv bidrar jag med att leta rätt på uteleksakerna, fälla ihop riddartältet och sen ställa in alltsammans i boden.

Mitt i städningen börjar det regna, men eftersom mattorna ute på vädring hänger på klädstrecken under krikonträden hinner de inte bli blöta.

Själv sätter jag på mig regnrock och fäller upp paraplyet, och så går jag till apoteket för att köpa ut medicin som har tagit eller håller på att ta slut. På hemvägen slinker jag in på Köket grill : café nere i hamnen och bokar bord till kvällen. Det här är ett mycket populärt ställe, så man bör boka bord. Vi får vårt klockan 20.00.

Då har Birgitta duschat och bytt om efter städningen, och eftersom regnet nu har upphört, behöver vi inga regnkläder. Var sitt paraply tar vi i alla fall med för säkerhets skull.

Vi hälsas välkomna av värdinnan, Kaija, och får vårt förbeställda bord på restaurangdäcket utomhus. Vi har tak över oss, om det nu åter skulle börja regna, och infravärmen höjer temperaturen till en behaglig nivå. Atmosfären är trevlig. Runt oss sitter barnfamiljer och flergenerationersfamiljer.

Somliga väljer den mycket goda och prisvärda grillbuffén, men den åt vi av sist vi var här, så vi studerar det övriga på menyn och fastnar för deras lyxburgare. Med alla sina tillbehör bildar de ett berg på tallriken, så vi är glada över att vi inte dessutom beställde förrätt. Också det här är mycket gott – riktigt tillredda hamburgare med olika slags grönsaker och bär (jo!), välsmakande sås och klyftpotatis är bra mat.

Vi dricker rött vin till.

Efterrätt vill ingen av oss ha – jag har ju dessutom min diabetes att tänka på. Men som avslutning beställer jag in var sin irish coffee.

Sen är det dags för promenad uppför Konsum-backen och hem.

* * *

I dag har vädret svängt – solen lyser åter över trädgården. Fjärilar och humlor svärmar över Birgittas kryddgård, så där ser ut som när Bo var här här om dan och fotograferade.

Mina sommarflickor bland blåbär, hallon och vita smultron

På Kerstins blogg – här – hittar jag bilder av lilla Klara som iförd en av sin mammas gamla nattlinnen njuter av sommaren i vår trädgård: kliver upp på en sten för att nå upp till skuggmorellerna, spanar ut över trädgårdsvärlden från en berghäll som går i dagen i mitt stenparti.

På en annan bild – här – ser vi den somriga efterrätt Birgitta bjöd på till avskedslunchen igår. Blåbären plockades av Kerstin och hennes barn här om dagen. Hallonen är av dagens skörd i ett av våra hallonbestånd, och de vita smultronen finns på plantor som alla är ättlingar till den enda planta Birgitta en gång fick av Kerstin.

Lite av sommaren i Öregrund försöker Kerstin också få med sig hem till Uppsala. Hon och Klara plockar bigarråer i var sin plastpåse. Och av Birgitta får Kerstin några tomatplantor att sätta i den egna trädgården i Bärby hage.

Vackra nattlinnen som går i arv. Berghällar som har trampats av tre generationer flickfötter. Trädgårdens ymninghet, och i den mina sommarflickor.

Kom inte och säg att livet saknar mening.

Tomt efter barnbarnen

Så är då Viggos och Klaras sommarlovsbesök hos morfar och mormor i Öregrund slut för den här gången. En stund satt jag, medan bilen packades inför hemfärden, ensam med barnen på tvättstuge/bastutrappan. Av Klara fick jag ett körsbär. Viggo vände sig plötsligt mot morfar och sa: ”Det var roligt att vara här. Tack!” När en ung man, ännu inte riktigt åtta, säger så, tror jag inte det handlar om ren artighet.

Mormor har nyss bjudit på avslutningslunch, potatissallad på färskpottis, pressgurka och grillad fläskkotlett, och barnen har sett på Nicke Nyfiken-film medan deras föräldrar gjorde en sista loppisrunda i trakten. Kerstin gjorde en längre sådan i går, lördag, och kom hem med fynd gjorda i Norrskedika.

Kerstin har också letat fram och fotograferat saker som finns i vår ägo, värda att förevisas på hennes blogg. I ett skåp hittar hon till exempel delar av den kaffeservis som ingick i Rörstrands nationalservis. Birgitta har ärvt det här efter sin mamma, Anna Brita. Du kan se kaffekopparna här.

Den här veckan, när inte bara barnbarnen utan också Kerstin har varit här, har hon gjort en del egna utflykter med ungarna.

På den första, till Tallparken, var också mormor med, men det är förstås ungarna och miljön som står i centrum för Kerstins bilder.

På väg ner mot badviken passerar man en gammal dansbana, som hålls i gott skick trots att den inte längre brukar användas i sin gamla funktion. Men ni kan – här – få se mina barnbarn dansa där och samtidigt se den fantastiska utsikten över fjärden.

På badbilderna från familjebadet i Tallparken – här – finns förstås också barnbarnen. Men ni kan också göra er en bild av hela det stora tallparksområdet, som åt vänster på några av bilderna alltså är naturistbad.

I går på eftermiddagen gjorde Kerstin en egen utflykt med barnen, en tur som Viggo, snart åtta, och Klara, fem, tyckte var spännande: De åkte helt enkelt med gräsöfärjan och gick en liten stund i land på Gräsö. Här kan ni se barnen på färjetur.

I och med det här har ni fått ytterligare några bilder av den miljö vi lever i på somrarna, ja halva året.

Men allra viktigast för oss här i Öregrund är ändå vår egen trädgård. Birgitta är lidelsefullt intresserad av kryddodling, och till hennes ögonstenar i trädgården hör den egna kryddgården, anlagd mellan klippryggar som ger lä för vinden och bidrar till att hålla kvar både värmen och det livsnödvändiga regnvattnet. Så här års är hennes kryddland fullkomligt översållade av fjärilar. Se själva här.