100 år för ett bättre samhälle

Lördagen var en dag full av socialdemokratiska valaktiviteter runt om i hela Uppsala län. På kvällen kom det in folk från hela länet till Uppsala för att tillsammans fira det socialdemokratiska partidistriktets 100-årsdag. Stockholm och Uppsala hade ett gemensamt partidistrikt, bildat 1907, men den 28 augusti 1910 – alltså för exakt 100 år sedan – bildades det ett separat partidistrikt för Uppsala län.

Min hustru, Birgitta Dahl, har lett partidistriktets jubileumskommitté, som bland annat, lagom till 100-årsdagen, har publicerat jubileumsskriften ”100 år för ett bättre samhälle”. Jag ska försöka återkomma till den här boken, där bland annat Birgitta skildrar samhällsutvecklingen 1910-2010 med utsiktspunkt i Uppsala län och självfallet i ett socialdemokratiskt perspektiv.

Själv hade Birgitta tidigare under jubileumsdagen bland annat deltagit i ett seminarium, ”De första hundra åren, men sen då?”.

Jubileumsfesten hölls på Uppsala stadsteater, inrymd i det som förr var Folkets hus. Stadsteaterns stora scen var smyckad med röda fanor, och stämningen var redan från allra första början, när Thomas Östros hälsade oss välkomna och manade oss att nu ge järnet fram till valdagen, på topp. Huvudtalaren, Ingvar Carlsson, rev ner applåder med sina angrepp på den sittande högerregeringen för dess nedmontering av bärande element i det som har varit den svenska modellen. Birgitta Dahl kallades upp på scenen, formellt för att avtackas för sin insats som ordförande i jubileumskommittén, men manades där av Thomas Östros att – helt oförberett – hålla ett anförande. Och agitatorstagen sitter i: efter hennes korta och hårtslående improviserade anförande ville applåderna inte ta slut förrän hon åter satte sig ner bredvid mig nere i salongen. Raden av anföranden avslutades sedan av SSU-ordföranden Jytte Guteland, vars budskap visade att det finns ständigt nya generationer som är beredda att föra socialdemokratins reformverk vidare.

Mellan och efter de här anförandena sjöng vi, sånger som sjöngs både när jag och Birgitta var unga och ännu tidigare. Ackompanjerade av Erik Lundberg sjöng vi i tur och ordning ”Arbetets söner”, ”Vi bygger landet”, ”Den röda fanan”, ”Till seger” och sist, hand i hand, ”Internationalen”.

Det var som i forna dagar, och budskapen från scenen, med jämlikhet åter som nyckelord, förstärkte intrycket att socialdemokratin nog, trots en del borgerliga villfarelser under de senaste årtiondena, ändå inte har tappat bort sin gamla anda.

När Mikael Wiehe efter jubileumsmiddagen trädde in på Stadsteaterns stora scen, stannade han häpet till och konstaterade att han inte hade sett så många röda fanor sedan sin egen revolutonära ungdom.

Wiehe är själv vänsterpartist, men han har – för övrigt långt före dagens röd-gröna partisamarbete – brukat ställa upp på socialdemokratiska partiarrangemang. Sin senaste CD, ”Ta det tillbaka”, ägnar han åt att välta den sittande regeringen, och det hördes att stora delar av den här socialdemokratiska publiken redan kunde hans sånger: jag och många med mig sjöng med i refrängerna i ”Ta det tillbaka”, ”Hej då, trevligt att träffas” och den avslutande ”Det här är ditt land”. Sen ropades han förstås in igen och sjöng som avslutning ”Titanic”, som han tillägnade den sittande regeringen.

Efteråt sålde han skivor i Stadsteaterns foajé. Kön var lång, men vi lyckades till slut ta oss fram till skivorna. Jag har alla Mikael Wiehes skivor, men från scenen hade han gjort reklam för en udda skiva som jag inte har, ”Olympiska nätter”, en box med tre CD: konsertupptagningar med Mikael Wiehe och Björn Afzelius, gjorda i Danmark, Sverige och Norge på 1980- och 1990-talen. Jag fick den signerad av Wiehe, och jag och Birgitta hälsade också på honom och hann växla några ord: Vi känner inte varann men Wiehe har säkert läst mina recensioner av hans skivor, och han har faktiskt en gång ringt hem till mig (här i Öregrund) eftersom han ville ha fler exemplar av den av mig producerade CDn med Olof Palme som han brukade sälja via sin hemsida.