Stenpartiet vackrare än någonsin

12 juli 2010 15:56 | Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

När jag efter hjärtinfarkt och annat elände under lång tid hade försummat min del av trädgårdsarbetet, fick jag som present av Birgitta fackhjälp med att restaurera mitt igenvuxna stenparti. Allt sen dess har jag med jämna mellanrum rensat det noga, också gradvis planterat in nya växter i det.

Bland födelsedagspresenterna i juni fanns pengar till ett växtköp i Eds trädgård i utkanten av Östhammar. Så jag var där och valde, och sen var Eva-Lotta i samband med ett annat uppdrag här och levererade de växter jag hade köpt.

Nu är stenpartiet genomrensat igen och de nya stenpartiväxterna planterade.

Beståndet av Alunrot (Heuchera sanguinea) har fått sällskap av ytterligare ett exemplar. De här växterna har vackra klockvippor, och de olika underarternas bladverk har granna färgvariationer.

Längs stenpartiets högra kant, avgränsad av en impregnerad trästock, har jag tidigare planterat Bergenia (Bergenia cordifolia), men det fanns en liten lucka kvar längst upp. Så nu har jag där planterat ytterligare två bergenior, som ska hjälpa till att hålla den ständigt invasionsbenägna Knölklockan borta.

Där uppe till höger hamnade också några nykomlingar: Allra högst upp satte jag en gammalrosa småblommig Fingerborgsblomma (Digitalis), Rosmari. Och en bit ner satte jag två exemplar av Gulnattljus (Oenothera fruticosa).

Längre ner, där berget här och var går i dagen och jorden inte är lika djup, satte jag mer traditionella stenpartiväxter. Dels en variant av Kaukasiskt fetblad (Sedum spurium), som blommar i rosa. Dels flera sorters Taklök: Sempervivum calcareum Tederhei, gul, Marmoreum Silberkarniol, rosa, och Rubin, röd.

Och längst nere till vänster, mot den impregnerade trästock som gränsar av stenpartiet mot syrenerna, har jag satt ett par blå Veronica.

Jag noterade åter igen under rensningen, att vid sidan om ogräset också några blommor har vildsått sig i stenpartiet: vallmo, akleja och förgätmigej. Dem tog jag förstås inte bort.

När arbetet var klart, handvattnade jag de nyplanterade blommorna, och sen kom Birgitta med vattenslangen och spridaren. Det är mycket för torrt i trädgården nu. Det skulle behövas ett rejält regn.

Men efter gårdagens plantering och bevattning är just nu mitt stenparti en fröjd för ögat.

1950-tal, och vi blir folkhemssvenskar

12 juli 2010 11:39 | Media, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Dottern, Kerstin, publicerar på sin blogg – här – en svit bilder tagna i mitt föräldrahem i Juniskär. De ser ut att vara från senare delen av 1950-talet, och det tycks vara helg eftersom vi är finklädda, möjligen påsk eftersom jag ser ris i en vas.

Vi kom till Sverige i krigsslutet, i stort sett bara med våra kläder som egendom, men på den tiden var också de svenskar som bodde i Juniskär nästan lika fattiga som vi. Men vindarna vände: under loppet av 1950-talet växte välståndet, också den sociala välfärd som tillät mig och mina bröder att gå i de skolor vi hade intellektuell kapacitet till. Vi, en estnisk flyktingfamilj, förstod att uppskatta Tage Erlanders svenska folkhem, och eftersom vi var en strävsam och hårt arbetande familj, blev vi accepterade som en ny och välkommen del av det svenska samhället.

Vår hyresvärd, Kjell Nordin, som bodde på övervåningen, var murare, fackligt aktiv och av både social erfarenhet och övertygelse socialdemokrat. Han prenumererade på Nya Samhället (s), senare Dagbladet (s), och med honom hade både jag och mina föräldrar våra första diskussioner om förhållanden i det som nu var vårt nya samhälle.

Jag hade tidigt börjat tjäna julpengar på jultidningsförsäljning, och eftersom jag var ganska framgångsrik, kontaktades jag av centralombudet i Sundsvall för Folket i Bild, som värvade mig som tidningsförsäljare i Juniskär med omnejd. Det gick bra, och jag utvidgade snart till att bli ombud också för FiBs folkböcker.

Med det här följde läsning av proletärförfattarna, i folkbokform eller som följetonger i FiB. Också min mamma, Edla, som kom från en mycket läsande men samtidigt mycket fattig familj i vår estniska hemby, började läsa Moa Martinson, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och andra arbetarförfattare – se den mycket typiska bokläsarbilden av henne – och man märkte snart att hon tog intryck, även politiskt, av det hon läste. Pappas väg till socialdemokratin hade mer med hans erfarenheter som industriarbetare att göra, och det var väl ATP-striden som slutgiltigt gjorde honom till en närmast orubblig socialdemokrat.

Själv blev jag först i vår familj att radikaliseras. Jag brukar ibland säga, att jag blev övertygad socialist, inte bara socialdemokratisk sympatisör, när jag sålde och själv läste Folke FridellsTack för mig, grottekvarn”. Den finns bland andra FiB-böcker i bokhyllan som syns på flera av bilderna. Bokhyllan fick jag av mina föräldrar när jag fyllde 20 år 1957, så möjligen är de foton Kerstin har lagt ut på sin blogg tagna påsken 1958. Bokhyllan flyttade jag sen till mitt hyresrum i Uppsala – den finns numera hemma hos Kerstin.

Jag känner igen många av bokryggarna i hyllan, eftersom alla böcker där är mina. Jag ser där till exempel de italienska respektive latinamerikanska serierna i Folket i Bilds världsbibliotek, liksom Ivar Öhmans tre fina lyrikantologier, de som bildade startpunkterna för FiBs lyrikklubb.

I den var jag med från starten. Jag gick också med i FiBs konstklubb och vann där i dess medlemslotteri nästan omedelbart den tavla som finns på väggen ovanför bokhyllan. Den där tavlan finns numera ovanför en CD-hylla i vårt sovrum i Uppsala.

Pappa och hans båtar

11 juli 2010 12:21 | Politik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dottern, Kerstin, har på sista tiden publicerat en del bilder dels ur Birgittas fotoalbum, dels ur min döde bror Mattis kvarlåtenskap – Mattis bilder har gått i arv till vår bror Mikko, men Kerstin har lånat dem för att kunna skanna in det hon vill ha.

De båtbilder från Juniskär Kerstin nu har publicerat på sin blogg är en del av vår familjehistoria, och därför erbjuder jag här en länk till dem tillsammans med en personlig kommentar.

Den båt som skymtar på den nedersta bilden, den där jag och mina bröder fortfarande är ganska små, är den båt vi kom till Sverige med via Finland. Vi flydde från Estland i februari 1944 och kom, efter åtta månader i Finland, i land i fiskeläget Löran eller Lörudden på hösten samma år. För pappa, som var fiskare och hade sina redskap med sig, var den här båten också en utkomstgaranti både i Finland och i början av vår vistelse i Sverige.

Men han blev ganska snart av med den. Fiskebåtarna hade under den första sovjetiska ockupationen av Estland, då Estland tvångsvis anslöts till Sovjetunionen, i egenskap av produktionsmedel nationaliserats, vilket gjorde att Sovjetunionen efter krigsslutet fick Sverige att återlämna den liksom många andra fiskebåtar – och då hjälpte det inte att pappa själv hade byggt den här båten.

Jag minns fortfarande den där dagen då en bogserbåt med några andra fiskebåtar på släp stävade in i viken i Juniskär för att hämta också pappas båt. Pappa var själv inte hemma, men mamma stod tillsammans med mig på gårdsplan och grät.

Men det var segt virke i min pappa. Det stod inte länge på förrän han hade börjat bygga en ny båt.

Jag minns att han först gjorde en modellbåt, täljde på den tills den flöt på ett perfekt sätt, när han gång på gång provade att låta den ligga i vatten.

Och så reste han ett tak bakom huset ner mot sjön som skydd och började bygga sin nya båt. Den där nya båten, som man kan se på de översta bilderna, blev väldigt fin. Under ett antal somrar brukade jag och ibland min bror Matti sova i dess ruff under sommarnätterna – inne var det, på den tiden i ett rum och kök, trångt, med två vuxna och tre grabbar.

Pappa la av med att yrkesfiska – det var ett jobb med osäkra inkomster – och hamnade, efter flera mellanstationer, på industri, på SAKO (Svenska aluminiumkompaniet), senare Gränges aluminium, som maskinreparatör. Som sådan var han mycket duktig – hade väl kunna bli ingenjör om han hade fått utbildning – och uppfann faktiskt mycket, bland annat en krustbrytare, som han hade kunnat bli rik på, om det här inte hade gjorts i jobbet.

Den ohälsosamma miljön på fabriken bidrog till att bryta ner hans hälsa, och det hela slutade med förtidspensionering. Våra barn minns honom från besöken hos farmor och farfar i Juniskär som en överviktig och i förtid fysiskt bruten man, men på de här fotona från hans krafts dagar ser man, vilken stilig och kraftfull karl han var i yngre dar.

På de här bilderna ser vi också min mamma som mycket yngre än våra barn minns henne. Och så ser vi hennes paranta syster Aliide, gift Kristover och här i Sverige först bosatt i Borås, senare i Partille, och så hennes dotter Anne.

Jag har här på bloggen skrivit om kusin Annes begravning, i Lund. Aliide är förstås också död sedan länge, så också mina föräldrar, och senast min mellanbror Matti.

Skaran av oss många som kom hit till Sverige under andra världskriget glesnar.

Bra att de här fotona publicerades, så att jag fick tillfälle att berätta en liten bit av vår historia.

Melodikrysset nummer 27 2010

10 juli 2010 11:47 | Barnkultur, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Dagens melodikryss var en blandning av lätt och svårt – men vad som är det ena respektive det andra beror ju på vad det är för musik man själv lyssnar på.

Jag börjar med att redovisa svaren på de frågor jag själv tyckte var knepiga men där jag fann svaren bland annat med hjälp av Google.

Irländaren Ronan Keating finns inte i mina skivhyllor, men det var han som sjöng ”This Is Your Song”.

Den amerikanska sångerskan Melody Gardot, som sjöng ”Baby I’m a Fool”, knäckte jag med hjälp av Anders Eldemans hänvisning till Skavlan.

Erik Grönwall, i dag med ”Leave a Light On For Me”, har jag inte hört mycket av, bland annat för att jag aldrig ser på Idol.

Kent är hyggligt representerad i min skivsamling, men jag har inte senaste plattan ”En plats i solen”, den där dagens ljudillustration, ”Skisser för sommaren”, förekommer.

Rötter” har jag aldrig sett i TV, men jag känner till serien liksom boken med samma namn av Alex Haley. Den är en viktig påminnelse om mörka inslag i USAs politiska och sociala historia.

Den försvenskade ”Tennessee-valsen” var väl inte av samma kvalitet som originalet, men Sten & Stanley känner man ju igen, även om man inte är dansbands-fan.

Resten var lugna gatan.

”Jag är ute när gumman min är inne” sjöng Ernst Rolf.

Och vad kan huvudpersonen i ”En sjöman älskar havets våg” tänkas göra när han anländer till respektive lämnar sitt fartyg? Jo, han går förstås på en landgång.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia” har jag sett på Broadway, så det är ju inte särskilt svårt för mig att känna igen melodierna där, till exempel ”The Winner Takes It All”.

”Du ska inte tro det blir sommar” sjunger lilla Ida i ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Evert Taube får väl ses som en omistlig del av den svenska sommaren, så i dag fick vi höra inte mindre än två taubevisor i krysset. Den ena var ”Havsörnsvalsen”, som här skulle ge kryssvaret örnar. Den andra var ”Sjösala vals”, där vi får höra att solen står på Orrberget.

Men just nu är sommaren så varm här i Öregrund, att det inte skulle skada trädgården, om en helt annan sångtitel besannades: ”Regnet det bara öser ner”,

Last chorus: Inga-Lill Andersson

8 juli 2010 18:05 | Mat & dryck, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I går kväll var vi i Öregrunds kyrka, för konsert.

I dag var vi åter i den här vackra kyrkan, den här gången för att vara med om begravningen av en vän.

Inga-Lill Andersson hade många vänner. Det vittnade den fullsatta kyrkan om, liksom de många blomsteruppsättningarna – men vad skulle man annars hedra minnet av ortens blomsterhandlare med om inte med blommor. Birgitta och jag hade för vår del strax före begravningen varit ut i trädgården och plockat var sin handbukett med bland annat rosor och små pioner.

Det sägs ibland att folket här ute i vår lilla roslagsstad inte så lätt släpper sommargäster och andra utsocknes in på livet, i vart fall inte gör dem till sina vänner. Här ute i kustbandet blir man vägd och befinns ibland väga för lätt, men man kan visst få vänner.

I fallet Inga-Lill började det hela med att jag och Birgitta med jämna mellanrum besökte hennes blomsterhandel med tillhörande växthus och bakgård med plantor, och innehavaren fann snart att den här politikern från Uppsala faktiskt kunde något om den miljö hon predikade om och om de växter framför allt handelsträdgårdsdelen av blomsterhandeln sålde. Kontakt uppstod damerna emellan, och de upptäckte snart att de båda hade skinn på näsan. Kontakten blev inte mindre hjärtlig av att Inga-Lill, en mycket aktiv person i ortens företagarförening och med ett finger med i allt som ägde rum i Öregrund, visade sig vara socialdemokrat. Men det är bäst att genast tillägga att hon inte var någon mesig partigängare – partivänner i kommunen som inte skötte sig fick sina fiskar varma.

Jag har, bland annat av talen under minnesstunden efter begravningen i dag, förstått att Inga-Lill hade ett fullkomligt enormt nätverk av kontakter, ofta samtidigt vänner. Men Birgitta blev en av de här utvalda: togs med på fisketurer och svamputflykter, fick till och med två hasselbuskar från Inga-Lills barndoms Gräsö att plantera i vår trädgård – de lever och frodas. Birgitta bjöd för sin del Inga-Lill till talmannens vårmiddag i riksdagen. Även jag kom med på ett hörn: Birgitta och jag har haft äran att bli hembjudna på middag hos Inga-Lill och hennes Kent.

I affären lärde vi också känna deras dotter Anna, en trevlig ung dam som har kört hem många säckar jord hem till oss för vidare användning i vår trädgård.

Anna fick ta över allt mer av ansvaret för blomsterhandeln med vidhängande handelsträdgårdsförsäljning när Inga-Lill blev sjuk och det upptäcktes att hon hade ALS. Det var sorgligt att se hur den här hemska sjukdomen bröt ner krafterna på den här lilla men kraftfulla och i hela sitt liv mycket aktiva kvinnan – men in i det sista kunde man träffa på henne i rullator, i sin gamla butik, nu med ny ägare, eller i Konsum.

Begravningen i Öregrunds kyrka var ovanlig, inte bara för att det var så många människor där, och så många blommor.

I grunden var det en religiös begravning med dess vanliga ingredienser, men psalmerna var mycket väl valda med tanke på vem som begravdes. Unisont sjöngs ”En vänlig grönskas rika dräkt” (svensk psalm 201) och ”I denna ljuva sommartid” (svensk psalm 200).

Men Inga-Lill hade också bett prästen att sjunga Dan AnderssonsOmkring tiggarn från Luossa” med musik av Gunde Johansson, och prästen gjorde det, till eget gitarrackompanjemang!

Som ofta vid begravningar förekom det också annan solosång. I dag fick vi lyssna till en visa, passande för en flicka från Gräsö och med arbete och hem i Öregrund, en sång som trots några kanske för somliga utmanande fraser kändes alldeles rätt vid just den här begravningen:

Öppna landskap

Text och musik: Ulf Lundell

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.
Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.
Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,
ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och fälten fylls av ljus,
när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.
Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,
när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.
Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja är ja och nej är nej, och tvivlet tiger still.
Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmsta sten,
där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.
Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri.

Efter begravningsakten vandrade vi i väg till Perssonhallen, där det bjöds på landgång, öl och vatten, sen kaffe och tårta, det senare dock inte något för mig som ju är diabetiker.

Nästan alla som hade varit med i kyrkan var med där också.

Ingen av oss ville liksom släppa taget om Inga-Lill.

Trädgård, musik och så Agatha Christie

8 juli 2010 11:05 | Film, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

I Visby pågår Almedalsveckan, och vi följer förstås via radio och TV med i vad som händer där. Själva lever vi i vår egen lilla värld här i Öregrund, omväxlande även den fast på ett helt annat sätt.

I förrgår gjorde vi en tur till Eds trädgård i utkanten av Östhammar, och i går var Eva-Lotta Hasselqvist, som driver handelsträdgården, här med alla växter vi hade köpt. Hemleverans sker inte i normalfallet, men vi hade bett henne komma hem till oss för att diskutera jobb i vår trädgård som vi vill att hon ska åta sig. I både min släntrabatt nedanför huset och i Birgittas långa rabatt längs gatan har rötterna till de gammaldags rosor vi en gång satte tagit över, så att många av rosenbuskarna numera består av vildrosor. De behöver grävas upp och ersättas av nya exemplar av de gammaldags rosorna. Birgitta överväger också att låta kanta rabatten mot gatan med impregnerade trästockar, ungefär som i mitt eget restaurerade stenparti.

De där växterna jag köpte i Eds trädgård till mitt stenparti ska jag återkomma till. Plantering hanns inte med i går, eftersom vi ockå bjöd Eva-Lotta på kaffe och gick runt i trädgården med henne.

Tidigt på kvällen bar det i stället av till Öregrunds kyrka.

Under den årligen återkommande Östhammars musikvecka brukar kyrkan i vårt lilla Öregrund med dess stora sommarbefolkning få något av de allra bästa seriösa musikevenemangen. I år var det stråktrion Zilliacus Persson Raitinen som stod för musiken.

Cecilia Zilliacus, fiol, Johanna Persson, viola, och Kati Raitinen, cello, har spelat ihop allt sedan Lapplands festspel för tio år sedan. Som man kan ana av namnen och ännu mera av deras sätt att tala, kommer de ursprungligen från Finland, men de spelar numera över hela världen, ett par av dem med framstående positioner i svenskt musikliv som bas.

Konserten började med en duo i B-dur av Wolfgang Amadeus Mozart och fortsatte sedan med en stråktrio i C-dur av Jean Françaix, spännande fransk 1900-talstonsättare.

Och så avslutade trion med Mozarts långa och mycket hörvärda ”Divertimento i Ess-dur” från 1788.

Den finns på den CD från Caprice (CAP 21795) med den här stråktrion jag köper på väg ut ur kyrkan och sen ger åt Birgitta. Jag ser redan fram mot en lyssnarkväll på glasverandan.

Vi kommer hem alldeles lagom för veckans Miss Marple-deckare i TV. Jag både känner igen och känner inte igen det jag ser, så i en paus går jag till en av deckarhyllorna och hittar Agatha ChristiesHemligheten på Chimneys” (1948, ”The Secret of Chimneys”, översättning Torsten Blomkvist), mitt exemplar en pocketutgåva i Delfinserien, Bonniers, 1970.

Och då förstår jag plötsligt varför jag inte riktigt kände igen mig: Boken, som filmen utgår från, är nämligen ingen Miss Marple-deckare – hon har förts in i handlingen för att passa in i TV-serien!

Sommarprogram som illustrerar det förändrade mönster partierna möter inför valet

7 juli 2010 17:06 | Media, Politik | Kommentering avstängd

Jag har inte den blekaste aning om vilket parti Viveca Sten röstar på. Jag känner henne inte och har inte ens läst en enda av de deckare med sandhamnsmotiv hon har gett ut.

Men medan jag lyssnade på hennes Sommar-program, slogs jag av att hon är ett typiskt exempel på att allt fler människor i dag i allt mindre utsträckning går att placera politiskt utifrån yttre kriteria som jobb och klasstillhörighet. Hon kom från en familj, som man kan ana var borgerlig och hyggligt välbeställd – familjen bodde i Bromma och hade sommarställe i Sandhamn. En sommar i Sandhamn träffade hon den som skulle komma att bli hennes älskade man – men först tvekade hon; han var ju SSUare!

Hon besatt den tåga och initiativkraft som är den bildade och initiativkraftiga borgerlighetens signum: tog sig förbi de trögheter och flaskhalsar som ibland finns i offentlig vård och fick till slut bukt med de fruktansvärda ryggsmärtor hon plågades av.

Men hon är också chefsjurist hos en statlig institution, Posten. Samtidigt arbetar hon även åt en frivilligorganisation, Röda korset.

Hon är en varm anhängare av jämnare könsfördelning på olika samhällsområden, förr ett säkrare tecken på vänsterorientering än det är i dag, då delar av den politiska borgerligheten har anslutit sig till samma spår.

Så vitt jag förstår är hon lite av sinnebilden för de många nutida lite mer svårplacerade väljarna, de som partierna nu har att bearbeta.

Det här gäller oavsett om hon själv är aldrig så säker på vilket parti som får hennes röst.

Sommar i P1. Och på Skansen

6 juli 2010 22:33 | Media, Musik, Politik, Varia | 4 kommentarer

Jag använder dagligen datorn, både för att söka information och för att själv skriva, men jag kan inte påstå att jag blev våldsamt fångad av det Sommar-program Nicklas Lundblad, datanörd anställd hos Google i Californien, presterade. Programmet innehöll förvisso en del intressanta saker, men det lyfte aldrig till de där höjderna bra Sommar-program ibland gör. Att man är duktig på sitt område är ingen garanti för att man också kan göra bra radioprogram.

Mer sommarkänsla fanns det då trots regnet i kvällens ”Allsång på Skansen”.

Men ännu mer gick allsångsprogrammet den här gången – mitt under almedalsveckan – i politikens tecken. Själva fenomenet politik bejakades: Marie Bergman framförde en låt hon hade framgång med 1976, ”Ingen kommer undan politiken” med svensk text av Ola Magnell. Det fransk-kanadensiska originalet ”Complainte pour Ste-Catherine” gjordes året före av Anna McCarrigle (text) och Phillippe Tartartcheff (musik) och sjöngs in av Kate och Anna McCarrigle samma år. Det här är en låt som, särskilt med sin svenska text, innehåller en bra uppmaning bland annat till de många unga på Skansen och som Marie Bergman också uppmanade att gå och rösta.

Och mer politik blev det ju den här gången på Skansen – jag tänker då inte främst på ”Mona Sahlins” framträdande.

De rödgrönas färger försvarades där främst av Mikael Wiehe, som startade med en kärlekssång, som han dock så fort han fick chansen dedikerade till de sjuka, de arbetslösa och andra utsatta grupper.

Men den sång han hade valt som allsång var hans egen översättning av Woody Guthries legendariska ”This Land Is Your Land”-

År 2000 kom Mikael Wiehes CD “En sång till modet” (EMI 7243 5256432 3). Det är där han lanserar sin utmärkta version av Guthries sång, som på svenska heter “Det här är ditt land”.

Wiehes svenska text plus noter hittar man i Mikael Wiehes bok “Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002):

Det här är ditt land

Svensk text: Mikael Wiehe, 2000
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World’s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Refräng:
Det här är ditt land
Det här är mitt land
från Ales stenar
till Norra Lappland
från Bohus klippor
till Gotlands raukar
Landet, det tillhör
dej och mej

1.
Med mörka skogar
och höga furor
med vita björkar
och röda stugor
med fält och åkrar
och varv och gruvor
landet, det tillhör
dej och mej

2.
Med skär och kobbar
och djupa fjärdar
med ljusa hagar
och svarta tjärnar
med sina blånande
berg i fjärran
landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

3.
Jag åkte norrut
längs Höga kusten
när skogen rodnade
Det var om hösten
Och havet glittrade
i morgonluften
i landet som tillhör
dej och mej

4.
Jag stod på toppen
av Kebnekaise
och såg på solen
som aldrig sjunker
på myr och mossar
på fjäll och forsar
och på landet som tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

5.
Jag stod där hemma
när dimman lättar
Jag stod bland rapsfält
och klara bäckar
där boken grönskar
och storken häckar
i landet som tillhör
dej och mej

6.
Det var på kvällen
Jag stod vid stranden
under Vintergatan
och Karlavagnen
Jag tog min älskade
hårt i handen
och sa, landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

Mikael Wiehes text är till det yttre mindre politisk än min egen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, ”Det här är ditt land” – men i det lägger jag inte någon värdering. För i rätt sammanhang kan den, har det visat sig, få en enorm politisk laddning.

Den 16 januari 2001 samlades en mycket stor del av Sveriges främsta artister på Globen för galan ”Hela Sverige – artister mot nazister”.

Scenshowen och en dubbel-CD med samman namn, “Hela Sverige – artister mot nazister” (Sveriges skivbolag 7243 5 31810 2 4, 2001) avslutas av Emilia, Petter, Feven, Daddy Boastin, ADL, Ola Salo, Cajsalisa och Blacknuss med Mikael Wiehes “Det här är ditt land”. Skivan börjar också med samma låt, fast då i en studioversion med ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Petter och Peps Persson, och den versionen är ännu bättre.

Det kunde inte bli mer politiskt än så här: Lisa Ekdahls rikssvenska och Peps Perssons skånska blandas med röster som varje lyssnare, med hjälp av uttalet, kan räkna ut hör till någon med utländsk bakgrund. Tillsammans besjunger de ett Sverige, som “tillhör dej och mej”.

Fast mot hela det här uppbådet behövde ju inte högerns sångrepresentant på Skansen i kväll tävla. Det räckte med Mikael Wiehe.

Wille Crafoord, släng dig i väggen!

Vad jag gillar respektive inte begriper hos Anita Carrfors Bråkenhielm

5 juli 2010 15:15 | Media, Politik | 3 kommentarer

Jag kan inte säga att Anita Carrfors Bråkenhielms Sommar-program berörde mig på djupet. Hennes musiksmak är inte min – men sådant brukar inte bekymra mig; jag håller öronen öppna för nya saker. Snarare var det ett par saker i hennes livshållning som kändes främmande för mig.

Hon är den som mer än någon annan, främst genom ”Robinson”, har introducerat realityserierna i svensk TV. Det har gett henne stor ekonomisk framgång, pengar att leva det fria liv som uppenbarligen är hennes rätta element. Men de media- och kulturpolitiska aspekterna av att dra stor publik till realityprogram av den här typen, diskuterade hon knappast, även om hon, relativt kort, nämnde det självmord den första Robinson-serien ledde till. Hon borde ju vara som klippt och skuren för att diskutera varför man ska sända TV-program som till stor del bygger på att exploatera människors lägsta instinkter. För att spetsa till det lite: Finns det några andra skäl än pengar att göra förnedrings-TV?

Vidare noterade jag att hon har en livshållning jag inte delar med henne. Hon är uppenbart starkt förändringsbenägen, också beredd att överge egna, till och med framgångsrika, projekt för utsikten att få göra något helt annat. Själv är jag en sån där som livet igenom bara varsamt har prövat nya färdriktningar, snarare långsamt har lagt byggsten på byggsten.

I det här ligger ingen kritik av Anita Carrfors Bråkenhielm; jag konstaterar bara att vi nog är mycket olika.

Fast på en viktig punkt håller jag helhjärtat med henne. Hela samhället skulle fungera mycket bättre, om kvinnor och män i ungefär lika utsträckning vore representerade, exempelvis, för att ta det exempel som var hennes, i ledningen för företagen.

Här gjorde hon en iakttagelse som också är min. Män som är beredda att samarbeta med kvinnor och dela med sig av makten till dem kan urskiljas genom att de är förmögna att ha vänskapliga, icke-sexuella relationer till kvinnor.

Missade miljoner

4 juli 2010 15:41 | Deckare, Film, Media, Musik, Politik | 3 kommentarer

Om dagens Sommar-pratare, Ulf Malmros, vet jag inte mycket. Dock ser jag i en intervju med honom i Aftonbladet Söndag, påpassligt publicerad just i dag, att vigseln mellan honom och hans hustru förrättades av Mona Sahlin. Ulf och Mona blev bekanta med varann när de båda arbetade åt Robert Aschberg på TV3.

Till plussidorna med Ulf Malmros’ sommarprogram hörde att han, vilket väl har att göra med att han är filmregissör, kan berätta och ta ut poänger. Hans berättelse innehöll också dramatiska element som historien om hur han var nära att bli skjuten av John Ausenius, lasermannen, och den om tumören han drabbades av och opererades för precis före jul.

Musiken var, om man ser till Malmros’ yrke, välvald – filmmusik rakt igenom – men den filmmusik han spelade hade ju inte något påtagligt samband med det han pratade om före och efter låtarna.

En smått sensationell nyhet, en egen tabbe, avslöjade han också i sitt sommarprogram: Av Robert Aschberg fick han en pärm med ett manus, som man enligt Aschberg nog skulle kunna göra film av. Men Malmros stoppade undan pärmen med manuset i en hylla, där den förblev oläst. Först senare, och för sent, gick det upp för Malmros att den där pärmen kunde ha gjort honom till miljonär.

Den innehöll nämligen manuset till Stieg Larssons första bok i Millennium-serien, ”Män som hatar kvinnor”.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^