Vad jag gillar respektive inte begriper hos Anita Carrfors Bråkenhielm

Jag kan inte säga att Anita Carrfors Bråkenhielms Sommar-program berörde mig på djupet. Hennes musiksmak är inte min – men sådant brukar inte bekymra mig; jag håller öronen öppna för nya saker. Snarare var det ett par saker i hennes livshållning som kändes främmande för mig.

Hon är den som mer än någon annan, främst genom ”Robinson”, har introducerat realityserierna i svensk TV. Det har gett henne stor ekonomisk framgång, pengar att leva det fria liv som uppenbarligen är hennes rätta element. Men de media- och kulturpolitiska aspekterna av att dra stor publik till realityprogram av den här typen, diskuterade hon knappast, även om hon, relativt kort, nämnde det självmord den första Robinson-serien ledde till. Hon borde ju vara som klippt och skuren för att diskutera varför man ska sända TV-program som till stor del bygger på att exploatera människors lägsta instinkter. För att spetsa till det lite: Finns det några andra skäl än pengar att göra förnedrings-TV?

Vidare noterade jag att hon har en livshållning jag inte delar med henne. Hon är uppenbart starkt förändringsbenägen, också beredd att överge egna, till och med framgångsrika, projekt för utsikten att få göra något helt annat. Själv är jag en sån där som livet igenom bara varsamt har prövat nya färdriktningar, snarare långsamt har lagt byggsten på byggsten.

I det här ligger ingen kritik av Anita Carrfors Bråkenhielm; jag konstaterar bara att vi nog är mycket olika.

Fast på en viktig punkt håller jag helhjärtat med henne. Hela samhället skulle fungera mycket bättre, om kvinnor och män i ungefär lika utsträckning vore representerade, exempelvis, för att ta det exempel som var hennes, i ledningen för företagen.

Här gjorde hon en iakttagelse som också är min. Män som är beredda att samarbeta med kvinnor och dela med sig av makten till dem kan urskiljas genom att de är förmögna att ha vänskapliga, icke-sexuella relationer till kvinnor.