Last chorus: Inga-Lill Andersson

8 juli 2010 18:05 | Mat & dryck, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I går kväll var vi i Öregrunds kyrka, för konsert.

I dag var vi åter i den här vackra kyrkan, den här gången för att vara med om begravningen av en vän.

Inga-Lill Andersson hade många vänner. Det vittnade den fullsatta kyrkan om, liksom de många blomsteruppsättningarna – men vad skulle man annars hedra minnet av ortens blomsterhandlare med om inte med blommor. Birgitta och jag hade för vår del strax före begravningen varit ut i trädgården och plockat var sin handbukett med bland annat rosor och små pioner.

Det sägs ibland att folket här ute i vår lilla roslagsstad inte så lätt släpper sommargäster och andra utsocknes in på livet, i vart fall inte gör dem till sina vänner. Här ute i kustbandet blir man vägd och befinns ibland väga för lätt, men man kan visst få vänner.

I fallet Inga-Lill började det hela med att jag och Birgitta med jämna mellanrum besökte hennes blomsterhandel med tillhörande växthus och bakgård med plantor, och innehavaren fann snart att den här politikern från Uppsala faktiskt kunde något om den miljö hon predikade om och om de växter framför allt handelsträdgårdsdelen av blomsterhandeln sålde. Kontakt uppstod damerna emellan, och de upptäckte snart att de båda hade skinn på näsan. Kontakten blev inte mindre hjärtlig av att Inga-Lill, en mycket aktiv person i ortens företagarförening och med ett finger med i allt som ägde rum i Öregrund, visade sig vara socialdemokrat. Men det är bäst att genast tillägga att hon inte var någon mesig partigängare – partivänner i kommunen som inte skötte sig fick sina fiskar varma.

Jag har, bland annat av talen under minnesstunden efter begravningen i dag, förstått att Inga-Lill hade ett fullkomligt enormt nätverk av kontakter, ofta samtidigt vänner. Men Birgitta blev en av de här utvalda: togs med på fisketurer och svamputflykter, fick till och med två hasselbuskar från Inga-Lills barndoms Gräsö att plantera i vår trädgård – de lever och frodas. Birgitta bjöd för sin del Inga-Lill till talmannens vårmiddag i riksdagen. Även jag kom med på ett hörn: Birgitta och jag har haft äran att bli hembjudna på middag hos Inga-Lill och hennes Kent.

I affären lärde vi också känna deras dotter Anna, en trevlig ung dam som har kört hem många säckar jord hem till oss för vidare användning i vår trädgård.

Anna fick ta över allt mer av ansvaret för blomsterhandeln med vidhängande handelsträdgårdsförsäljning när Inga-Lill blev sjuk och det upptäcktes att hon hade ALS. Det var sorgligt att se hur den här hemska sjukdomen bröt ner krafterna på den här lilla men kraftfulla och i hela sitt liv mycket aktiva kvinnan – men in i det sista kunde man träffa på henne i rullator, i sin gamla butik, nu med ny ägare, eller i Konsum.

Begravningen i Öregrunds kyrka var ovanlig, inte bara för att det var så många människor där, och så många blommor.

I grunden var det en religiös begravning med dess vanliga ingredienser, men psalmerna var mycket väl valda med tanke på vem som begravdes. Unisont sjöngs ”En vänlig grönskas rika dräkt” (svensk psalm 201) och ”I denna ljuva sommartid” (svensk psalm 200).

Men Inga-Lill hade också bett prästen att sjunga Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa” med musik av Gunde Johansson, och prästen gjorde det, till eget gitarrackompanjemang!

Som ofta vid begravningar förekom det också annan solosång. I dag fick vi lyssna till en visa, passande för en flicka från Gräsö och med arbete och hem i Öregrund, en sång som trots några kanske för somliga utmanande fraser kändes alldeles rätt vid just den här begravningen:

Öppna landskap

Text och musik: Ulf Lundell

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.
Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.
Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,
ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och fälten fylls av ljus,
när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.
Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,
när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.
Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja är ja och nej är nej, och tvivlet tiger still.
Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmsta sten,
där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.
Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri.

Efter begravningsakten vandrade vi i väg till Perssonhallen, där det bjöds på landgång, öl och vatten, sen kaffe och tårta, det senare dock inte något för mig som ju är diabetiker.

Nästan alla som hade varit med i kyrkan var med där också.

Ingen av oss ville liksom släppa taget om Inga-Lill.

Trädgård, musik och så Agatha Christie

8 juli 2010 11:05 | Film, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

I Visby pågår Almedalsveckan, och vi följer förstås via radio och TV med i vad som händer där. Själva lever vi i vår egen lilla värld här i Öregrund, omväxlande även den fast på ett helt annat sätt.

I förrgår gjorde vi en tur till Eds trädgård i utkanten av Östhammar, och i går var Eva-Lotta Hasselqvist, som driver handelsträdgården, här med alla växter vi hade köpt. Hemleverans sker inte i normalfallet, men vi hade bett henne komma hem till oss för att diskutera jobb i vår trädgård som vi vill att hon ska åta sig. I både min släntrabatt nedanför huset och i Birgittas långa rabatt längs gatan har rötterna till de gammaldags rosor vi en gång satte tagit över, så att många av rosenbuskarna numera består av vildrosor. De behöver grävas upp och ersättas av nya exemplar av de gammaldags rosorna. Birgitta överväger också att låta kanta rabatten mot gatan med impregnerade trästockar, ungefär som i mitt eget restaurerade stenparti.

De där växterna jag köpte i Eds trädgård till mitt stenparti ska jag återkomma till. Plantering hanns inte med i går, eftersom vi ockå bjöd Eva-Lotta på kaffe och gick runt i trädgården med henne.

Tidigt på kvällen bar det i stället av till Öregrunds kyrka.

Under den årligen återkommande Östhammars musikvecka brukar kyrkan i vårt lilla Öregrund med dess stora sommarbefolkning få något av de allra bästa seriösa musikevenemangen. I år var det stråktrion Zilliacus Persson Raitinen som stod för musiken.

Cecilia Zilliacus, fiol, Johanna Persson, viola, och Kati Raitinen, cello, har spelat ihop allt sedan Lapplands festspel för tio år sedan. Som man kan ana av namnen och ännu mera av deras sätt att tala, kommer de ursprungligen från Finland, men de spelar numera över hela världen, ett par av dem med framstående positioner i svenskt musikliv som bas.

Konserten började med en duo i B-dur av Wolfgang Amadeus Mozart och fortsatte sedan med en stråktrio i C-dur av Jean Françaix, spännande fransk 1900-talstonsättare.

Och så avslutade trion med Mozarts långa och mycket hörvärda ”Divertimento i Ess-dur” från 1788.

Den finns på den CD från Caprice (CAP 21795) med den här stråktrion jag köper på väg ut ur kyrkan och sen ger åt Birgitta. Jag ser redan fram mot en lyssnarkväll på glasverandan.

Vi kommer hem alldeles lagom för veckans Miss Marple-deckare i TV. Jag både känner igen och känner inte igen det jag ser, så i en paus går jag till en av deckarhyllorna och hittar Agatha Christies ”Hemligheten på Chimneys” (1948, ”The Secret of Chimneys”, översättning Torsten Blomkvist), mitt exemplar en pocketutgåva i Delfinserien, Bonniers, 1970.

Och då förstår jag plötsligt varför jag inte riktigt kände igen mig: Boken, som filmen utgår från, är nämligen ingen Miss Marple-deckare – hon har förts in i handlingen för att passa in i TV-serien!