Pappa och hans båtar
11 juli 2010 12:21 | Politik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarerDottern, Kerstin, har på sista tiden publicerat en del bilder dels ur Birgittas fotoalbum, dels ur min döde bror Mattis kvarlåtenskap – Mattis bilder har gått i arv till vår bror Mikko, men Kerstin har lånat dem för att kunna skanna in det hon vill ha.
De båtbilder från Juniskär Kerstin nu har publicerat på sin blogg är en del av vår familjehistoria, och därför erbjuder jag här en länk till dem tillsammans med en personlig kommentar.
Den båt som skymtar på den nedersta bilden, den där jag och mina bröder fortfarande är ganska små, är den båt vi kom till Sverige med via Finland. Vi flydde från Estland i februari 1944 och kom, efter åtta månader i Finland, i land i fiskeläget Löran eller Lörudden på hösten samma år. För pappa, som var fiskare och hade sina redskap med sig, var den här båten också en utkomstgaranti både i Finland och i början av vår vistelse i Sverige.
Men han blev ganska snart av med den. Fiskebåtarna hade under den första sovjetiska ockupationen av Estland, då Estland tvångsvis anslöts till Sovjetunionen, i egenskap av produktionsmedel nationaliserats, vilket gjorde att Sovjetunionen efter krigsslutet fick Sverige att återlämna den liksom många andra fiskebåtar – och då hjälpte det inte att pappa själv hade byggt den här båten.
Jag minns fortfarande den där dagen då en bogserbåt med några andra fiskebåtar på släp stävade in i viken i Juniskär för att hämta också pappas båt. Pappa var själv inte hemma, men mamma stod tillsammans med mig på gårdsplan och grät.
Men det var segt virke i min pappa. Det stod inte länge på förrän han hade börjat bygga en ny båt.
Jag minns att han först gjorde en modellbåt, täljde på den tills den flöt på ett perfekt sätt, när han gång på gång provade att låta den ligga i vatten.
Och så reste han ett tak bakom huset ner mot sjön som skydd och började bygga sin nya båt. Den där nya båten, som man kan se på de översta bilderna, blev väldigt fin. Under ett antal somrar brukade jag och ibland min bror Matti sova i dess ruff under sommarnätterna – inne var det, på den tiden i ett rum och kök, trångt, med två vuxna och tre grabbar.
Pappa la av med att yrkesfiska – det var ett jobb med osäkra inkomster – och hamnade, efter flera mellanstationer, på industri, på SAKO (Svenska aluminiumkompaniet), senare Gränges aluminium, som maskinreparatör. Som sådan var han mycket duktig – hade väl kunna bli ingenjör om han hade fått utbildning – och uppfann faktiskt mycket, bland annat en krustbrytare, som han hade kunnat bli rik på, om det här inte hade gjorts i jobbet.
Den ohälsosamma miljön på fabriken bidrog till att bryta ner hans hälsa, och det hela slutade med förtidspensionering. Våra barn minns honom från besöken hos farmor och farfar i Juniskär som en överviktig och i förtid fysiskt bruten man, men på de här fotona från hans krafts dagar ser man, vilken stilig och kraftfull karl han var i yngre dar.
På de här bilderna ser vi också min mamma som mycket yngre än våra barn minns henne. Och så ser vi hennes paranta syster Aliide, gift Kristover och här i Sverige först bosatt i Borås, senare i Partille, och så hennes dotter Anne.
Jag har här på bloggen skrivit om kusin Annes begravning, i Lund. Aliide är förstås också död sedan länge, så också mina föräldrar, och senast min mellanbror Matti.
Skaran av oss många som kom hit till Sverige under andra världskriget glesnar.
Bra att de här fotona publicerades, så att jag fick tillfälle att berätta en liten bit av vår historia.
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Bilderna, tillsammans med dina berättelser, är en bit vardagshistoria som fångar mig mer än proffshistorikernas iofs intressanta analyser. Och i alla de ofattbara övergrepp som begicks av Sovjetunionen, bränner det till i hjärtat över denna vardagsbild av en kvinna som gråter över ännu ett övergrepp. Det känns trösterikt att din far genast byggde en ny.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2010 07 12 12:17 #
Till Ann Christin Sandlund: Sovjetunionens maktspråk gjorde många ester oerhört misstrogna mot allt som betecknades vänster. Desto bättre lyckades mina föräldrar se igenom ordridåerna och insåg att den välfärdsstat som var det svenska uttrycket för socialism erbjöd ett gott liv för dem och deras barn.
Comment by Enn Kokk — 2010 07 12 12:28 #
Enn, ännu något vi har gemensamt. Även för min politiska grundsyn har Folke Fridell spelat betydande roll. Fast i mitt fall var det ”Död mans hand”. Fick den av en kompis som trott det vara en deckare och var djupt besviken… Men själv läste jag och tog bestående intryck. I min socialdemokratiska grundsyn finns det sen dess också ett stänk av syndikalism.
Comment by Mats Rosin — 2010 07 12 12:28 #
Till Mats Rosin: Självfallet finns även ”Död mans hand” i min boksamling. Men det var alltså ”Tack för mig, grottekvarn” som gav mig den där aha-upplevelsen, som för alltid gjorde mig till socialist.
Comment by Enn Kokk — 2010 07 12 12:30 #