Om en socialdemokrati som ville något i världen

2 juli 2010 16:21 | Musik, Politik | 5 kommentarer

Det fanns en tid då de unga som drogs till socialdemokratin och välkomnades att bidra till att vässa dess linje inte till stor del bestod av en påse nötter. Fast jag vill genast tillägga att jag har gott hopp om dagens unga generation av socialdemokrater – det är inte de som är socialdemokratins problem.

Under Olof Palmes 1970-tal fanns de som formade socialdemokratins allt radikalare linje på alla de platser som på ett eller annat sätt var berörda. Utan kongressbeslut, förankrade i den på den tiden mycket större medlemskadern, skulle inga förändringar ha kunnat äga rum. Men när det gällde biståndspolitiken, nedrustningsfrågorna, neutralitetspolitiken (jo, det fanns en sådan) och EU-politiken (vi var emot svenskt EG-medlemskap, som det då hette, på den tiden), fördes debatten framåt också med hjälp av unga klarsynta och engagerade människor, som fanns som ett informellt nätverk och personligen fanns i statsrådsberedningen, riksdagen, UD, SIDA, ja till och med partiexpeditionen.

En av de här unga engagerade socialdemokraterna var Rolf Ekéus. Jag lärde känna honom då, och när jag och min hustru någon gång träffar honom nu, är det alldeles självklart att inte bara hälsa utan också byta meningar om olika aktualiteter. Birgitta har för övrigt haft ännu mer med honom att göra än jag, allt ifrån tidiga träffar om utformningen av svensk biståndspolitik till möten under resor till New York och Washington.

Jag tänker inte dra hela Rolfs meritlista från hans långvariga internationella arbete. För övrigt gav han ju själv i sitt Sommar-program i dag en rad exempel, till exempel från sitt nedrustningsuppdrag i Irak – hinten från ryssarna, som han sedan själv lyckades följa upp, är ett exempel bland flera på att hans berättelse från det här området innehöll must och konkretion.

Alla de intressanta personer han hade mött inte minst under tjänstgöringarna i USA utgör också bevis på att Rolf Ekéus är en man med en kapacitet långt utöver genomsnittsdiplomatens. Jag tror nämligen inte att vare sig Bush Sr och Jr eller alla kulturpersonligheter med Salman Rushdie i spetsen skulle ha varit intresserade av att träffa en svensk, aldrig så mycket diplomat, om de inte – med rätta – hade tilltrott honom en kapacitet utanför det vanliga.

Också hans musikval vittnade om att vi här hade att göra med en man som visste vad han ville spela för oss. Några nummer – som ”Back In the USSR” respektive ”Yellow Submarine” med The Beatles – var vitsiga pendanger till vad han berättade om sitt arbete som toppdiplomat respektive u-båtsutredare. Men det här var en man som hade allt ifrån Liza Minnelli, Oscar Peterson, Miles Davis och Cole Porter till Richard Wagner, Richard Strauss och Kiri Te Kanawa på sin spelrepertoar.

Och så spelade han den låt som nog ekar i huvudet på många socialdemokrater av Rolfs och min generation.

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin, enligt min mening dock lite för tidigt – en sång, som andades sviken kärlek:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Världen, även Sverige, hade blivit bättre att leva i, om människor som Rolf Ekéus hade getts ännu större manöverutrymme.

Hieronymus Bosch stiger ner i en mörk skräckvärld

2 juli 2010 12:54 | Deckare, Politik | Kommentering avstängd

Historien om räven Raynard, Raynard the Fox, är vad jag vet inte särskilt känd här i Sverige, men den förekommer på många håll i världen, som allt ifrån irländsk rebellsång till ungersk folksaga. I Michael Connellys deckare ”Räven” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2008, i amerikanskt original ”Echo Park”, 2006) är räven först en undanglidande, svåridentifierad figur, som Harry Bosch kan ana men inte hitta men till slut ändå fångar i sin lya, det senare ordet använt i bokstavlig mening.

Jag ska villigt erkänna att jag först lockades av Harry Bosch-deckarna därför att jag i dem fann miljöer som jag kände igen från ett eget veckolångt besök i Los Angeles. Nå, de var spännande också och hade en intrig som vittnade om att författaren hade lagt ner stor möda på detaljer och trovärdighet. Ett av de stående inslagen, som kryddade de här historierna, var att Harry Bosch, trots att han liksom andra poliser arbetade i team (ett fast tvåmannalag) oftast rusade i väg efter sitt eget huvud. Det här och mycket annat har gjort att han också ständigt har hamnat i konflikt med överordnade och ibland med andra avdelningar inom polisen.

I den aktuella boken, ”Räven”, finns alla de här ingredienserna. Bosch arbetar nu på Cold Case-avdelningen och gräver och gräver åter igen i ett gammalt olöst fall, mordet på en tjugoårig kvinna. Både hans instinkt och vissa indicier, dock inte tillräckligt starka, leder honom till en misstänkt förövare, den ohängde sonen till en oljemagnat som vet att bruka de maktmedel måttlöst rika människor sitter inne med.

Men så grips, egentligen av en slump, den man som är bokens Raynard the Fox, och han bekänner inte bara en hel serie andra mord utan också det flickmord Bosch i tretton år förgäves har försökt lösa. Men vem är den här mannen egentligen? Och, börjar Bosch snart åter fråga sig, har han verkligen också mördat den där speciella flickan?

Den story Connelly bygger upp kring detta – en spektakulärt uförd rymning där Bosch’s polispartner Kiz Rider så när stryker med, politiskt intrigerande, poliskorruption med inslag av bestickning, sökandet efter rävens, Raynard Waits’, egentliga identitet – är rejält spännande och slutstriden mellan Bosch och Raynard räven i en underjordisk gång, där det stinker av ruttnande likdelar, en riktig nagelbitare.

Det visar sig också att Boschs teori att 20-åriga Marie Gesto, hans Cold Case, hade en helt annan mördare var rätt.

Sen tycker jag att Connelly pumpar upp sin historia ett snäpp för mycket: den får pyspunka på slutet. Att både den korrupte polisen och Marie Gestos mördare stryker med kan ju sägas vara moraliskt rättvist. Men slutet känns ändå konstruerat.