En brygga mellan tre generationer

På min dotter Kerstins blogg – här – finns bilder av den sagoläsning jag och Birgitta kväll efter kväll ägnade oss åt, när våra barn var små.

Under Kulturspegeln, Barnkultur, ovan – här – har jag publicerat en recension av den bok vi läser på bilderna ur fotoalbumet, Margaret Wise Browns (text) och Garth Williams’ ”Skeppshunden”.

Det är en underbar bok, värd att minnas. Till historien hör att den på slutet innehåller en text, ”Skeppshundens sång”, som jag var tvungen att hitta på en lite oregelbunden valsmelodi till, när jag läste den för barnen, Kerstin och Matti. Kerstin lärde sig att sjunga den med min melodi – fast hon visste ju inte när hon var liten att det var hennes pappa som hade hittat på den – och mindes den sen efter alla dessa år, när hon själv hade fått en liten pojke att läsa den för. Och Viggo, som sonen heter, lärde sig också att sjunga sången om Skeppshunden Skruff till morfars sjömansvals-melodi.

Och om ni undrar: Jo, jag kan också fortfarande, vid 73 års ålder, sjunga den.

En amerikan i Paris

En av det tidiga femtiotalets stora dans- och musikfilmer är Vincente Minnellis ”En amerikan i Paris” (”An American In Paris”) från 1951. I den manliga huvudrollen Jerry Mulligan (!) ser vi Gene Kelly, suveränt behärskad i varje dansrörelse. Han är hötorgsmålare, en av dessa många amerikaner med konstnärliga ambitioner som efter andra världskrigets slut hankade sig fram i Paris. Ur den här ur-hand-i-mun-tillvaron räddas han av en rik landsmaninna, Milo Roberts, spelad av Nina Foch. Men hans hjärta bultar för en ung fransyska, Lise Bouvier (Leslie Caron) – dess värre är hon, åtminstone fram till det lyckliga slutet, av tidigare omständigheter bunden vid en annan man.

Storyn är inte märkvärdig, men parisatmosfären finns där, och musiken, i huvudsak skriven av George och Ira Gershwin, innehåller sådana paradnummer som ”I Got Rythm” och ”S Wonderful”. I filmens avslutning finns också det hela 16 minuter långa dansnumret ”The American In Paris Ballet”.

Framför allt Kelly men också Caron är bra i både det här dansnumret och i andra scener, men liksom en del andra bedömare saknar jag lite av den där speciella magin som man väntar sig ska uppstå mellan den manlige och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i en romantisk film. För egen del hittar jag mer magi av det där slaget i den musik- och dansfilm Gene Kelly medverkade i året därpå, 1952, ”Singin’ In the Rain”. Men visst är ”An American In Paris” fortfarande sevärd den också.