Stenpartiet vackrare än någonsin

När jag efter hjärtinfarkt och annat elände under lång tid hade försummat min del av trädgårdsarbetet, fick jag som present av Birgitta fackhjälp med att restaurera mitt igenvuxna stenparti. Allt sen dess har jag med jämna mellanrum rensat det noga, också gradvis planterat in nya växter i det.

Bland födelsedagspresenterna i juni fanns pengar till ett växtköp i Eds trädgård i utkanten av Östhammar. Så jag var där och valde, och sen var Eva-Lotta i samband med ett annat uppdrag här och levererade de växter jag hade köpt.

Nu är stenpartiet genomrensat igen och de nya stenpartiväxterna planterade.

Beståndet av Alunrot (Heuchera sanguinea) har fått sällskap av ytterligare ett exemplar. De här växterna har vackra klockvippor, och de olika underarternas bladverk har granna färgvariationer.

Längs stenpartiets högra kant, avgränsad av en impregnerad trästock, har jag tidigare planterat Bergenia (Bergenia cordifolia), men det fanns en liten lucka kvar längst upp. Så nu har jag där planterat ytterligare två bergenior, som ska hjälpa till att hålla den ständigt invasionsbenägna Knölklockan borta.

Där uppe till höger hamnade också några nykomlingar: Allra högst upp satte jag en gammalrosa småblommig Fingerborgsblomma (Digitalis), Rosmari. Och en bit ner satte jag två exemplar av Gulnattljus (Oenothera fruticosa).

Längre ner, där berget här och var går i dagen och jorden inte är lika djup, satte jag mer traditionella stenpartiväxter. Dels en variant av Kaukasiskt fetblad (Sedum spurium), som blommar i rosa. Dels flera sorters Taklök: Sempervivum calcareum Tederhei, gul, Marmoreum Silberkarniol, rosa, och Rubin, röd.

Och längst nere till vänster, mot den impregnerade trästock som gränsar av stenpartiet mot syrenerna, har jag satt ett par blå Veronica.

Jag noterade åter igen under rensningen, att vid sidan om ogräset också några blommor har vildsått sig i stenpartiet: vallmo, akleja och förgätmigej. Dem tog jag förstås inte bort.

När arbetet var klart, handvattnade jag de nyplanterade blommorna, och sen kom Birgitta med vattenslangen och spridaren. Det är mycket för torrt i trädgården nu. Det skulle behövas ett rejält regn.

Men efter gårdagens plantering och bevattning är just nu mitt stenparti en fröjd för ögat.

1950-tal, och vi blir folkhemssvenskar

Dottern, Kerstin, publicerar på sin blogg – här – en svit bilder tagna i mitt föräldrahem i Juniskär. De ser ut att vara från senare delen av 1950-talet, och det tycks vara helg eftersom vi är finklädda, möjligen påsk eftersom jag ser ris i en vas.

Vi kom till Sverige i krigsslutet, i stort sett bara med våra kläder som egendom, men på den tiden var också de svenskar som bodde i Juniskär nästan lika fattiga som vi. Men vindarna vände: under loppet av 1950-talet växte välståndet, också den sociala välfärd som tillät mig och mina bröder att gå i de skolor vi hade intellektuell kapacitet till. Vi, en estnisk flyktingfamilj, förstod att uppskatta Tage Erlanders svenska folkhem, och eftersom vi var en strävsam och hårt arbetande familj, blev vi accepterade som en ny och välkommen del av det svenska samhället.

Vår hyresvärd, Kjell Nordin, som bodde på övervåningen, var murare, fackligt aktiv och av både social erfarenhet och övertygelse socialdemokrat. Han prenumererade på Nya Samhället (s), senare Dagbladet (s), och med honom hade både jag och mina föräldrar våra första diskussioner om förhållanden i det som nu var vårt nya samhälle.

Jag hade tidigt börjat tjäna julpengar på jultidningsförsäljning, och eftersom jag var ganska framgångsrik, kontaktades jag av centralombudet i Sundsvall för Folket i Bild, som värvade mig som tidningsförsäljare i Juniskär med omnejd. Det gick bra, och jag utvidgade snart till att bli ombud också för FiBs folkböcker.

Med det här följde läsning av proletärförfattarna, i folkbokform eller som följetonger i FiB. Också min mamma, Edla, som kom från en mycket läsande men samtidigt mycket fattig familj i vår estniska hemby, började läsa Moa Martinson, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och andra arbetarförfattare – se den mycket typiska bokläsarbilden av henne – och man märkte snart att hon tog intryck, även politiskt, av det hon läste. Pappas väg till socialdemokratin hade mer med hans erfarenheter som industriarbetare att göra, och det var väl ATP-striden som slutgiltigt gjorde honom till en närmast orubblig socialdemokrat.

Själv blev jag först i vår familj att radikaliseras. Jag brukar ibland säga, att jag blev övertygad socialist, inte bara socialdemokratisk sympatisör, när jag sålde och själv läste Folke Fridells ”Tack för mig, grottekvarn”. Den finns bland andra FiB-böcker i bokhyllan som syns på flera av bilderna. Bokhyllan fick jag av mina föräldrar när jag fyllde 20 år 1957, så möjligen är de foton Kerstin har lagt ut på sin blogg tagna påsken 1958. Bokhyllan flyttade jag sen till mitt hyresrum i Uppsala – den finns numera hemma hos Kerstin.

Jag känner igen många av bokryggarna i hyllan, eftersom alla böcker där är mina. Jag ser där till exempel de italienska respektive latinamerikanska serierna i Folket i Bilds världsbibliotek, liksom Ivar Öhmans tre fina lyrikantologier, de som bildade startpunkterna för FiBs lyrikklubb.

I den var jag med från starten. Jag gick också med i FiBs konstklubb och vann där i dess medlemslotteri nästan omedelbart den tavla som finns på väggen ovanför bokhyllan. Den där tavlan finns numera ovanför en CD-hylla i vårt sovrum i Uppsala.