Trädgård, musik och så Agatha Christie

I Visby pågår Almedalsveckan, och vi följer förstås via radio och TV med i vad som händer där. Själva lever vi i vår egen lilla värld här i Öregrund, omväxlande även den fast på ett helt annat sätt.

I förrgår gjorde vi en tur till Eds trädgård i utkanten av Östhammar, och i går var Eva-Lotta Hasselqvist, som driver handelsträdgården, här med alla växter vi hade köpt. Hemleverans sker inte i normalfallet, men vi hade bett henne komma hem till oss för att diskutera jobb i vår trädgård som vi vill att hon ska åta sig. I både min släntrabatt nedanför huset och i Birgittas långa rabatt längs gatan har rötterna till de gammaldags rosor vi en gång satte tagit över, så att många av rosenbuskarna numera består av vildrosor. De behöver grävas upp och ersättas av nya exemplar av de gammaldags rosorna. Birgitta överväger också att låta kanta rabatten mot gatan med impregnerade trästockar, ungefär som i mitt eget restaurerade stenparti.

De där växterna jag köpte i Eds trädgård till mitt stenparti ska jag återkomma till. Plantering hanns inte med i går, eftersom vi ockå bjöd Eva-Lotta på kaffe och gick runt i trädgården med henne.

Tidigt på kvällen bar det i stället av till Öregrunds kyrka.

Under den årligen återkommande Östhammars musikvecka brukar kyrkan i vårt lilla Öregrund med dess stora sommarbefolkning få något av de allra bästa seriösa musikevenemangen. I år var det stråktrion Zilliacus Persson Raitinen som stod för musiken.

Cecilia Zilliacus, fiol, Johanna Persson, viola, och Kati Raitinen, cello, har spelat ihop allt sedan Lapplands festspel för tio år sedan. Som man kan ana av namnen och ännu mera av deras sätt att tala, kommer de ursprungligen från Finland, men de spelar numera över hela världen, ett par av dem med framstående positioner i svenskt musikliv som bas.

Konserten började med en duo i B-dur av Wolfgang Amadeus Mozart och fortsatte sedan med en stråktrio i C-dur av Jean Françaix, spännande fransk 1900-talstonsättare.

Och så avslutade trion med Mozarts långa och mycket hörvärda ”Divertimento i Ess-dur” från 1788.

Den finns på den CD från Caprice (CAP 21795) med den här stråktrion jag köper på väg ut ur kyrkan och sen ger åt Birgitta. Jag ser redan fram mot en lyssnarkväll på glasverandan.

Vi kommer hem alldeles lagom för veckans Miss Marple-deckare i TV. Jag både känner igen och känner inte igen det jag ser, så i en paus går jag till en av deckarhyllorna och hittar Agatha Christies ”Hemligheten på Chimneys” (1948, ”The Secret of Chimneys”, översättning Torsten Blomkvist), mitt exemplar en pocketutgåva i Delfinserien, Bonniers, 1970.

Och då förstår jag plötsligt varför jag inte riktigt kände igen mig: Boken, som filmen utgår från, är nämligen ingen Miss Marple-deckare – hon har förts in i handlingen för att passa in i TV-serien!