Den psykedeliska och symfoniska delen av proggmusiken

13 juni 2010 20:19 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Ganska mycket av den politiska delen av proggmusiken har getts ut på nytt på CD. Jag antar att det är därför, alltså i polemiskt syfte, ett 4 CD-set från proggeran har getts titeln ”The Essence of Swedish Progressive Music 1967-1979: Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers” (Premium Publishing, Premium Box 016, 2007). Utgivarna har velat lyfta fram att det sena sextiotalets och sjuttiotalets svenska ungdomsmusik inte alls var så genomgående politisk som man i efterhand ibland har velat göra gällande. ”Whereas most of the previously released compilations of the Swedish rock history have focused more on the political content than the musical qualities, this time we do the opposite. It’s time to let the music do the talking!” heter det i ett anonymt förord till den bok de fyra CDna är instoppade i.

Nu är väl saken inte så enkel.

Jag köpte mitt exemplar av Peter Ericson på Örat i Uppsala – han ingick på sin tid i uppsalabandet Rävjunk, som gick från progg till punk. Här spelar de, för övrigt utmärkt, en instrumental låt, ”Inferno”, men nog var de också politiskt engagerade.

Ska man skildra proggeran, finns det ju ett antal band och personer man inte bara kan gå förbi. Ta Hoola Bandoola Band och Mikael Wiehe som exempel. Av dem får vi höra deras tidiga (1972), på engelska insjungna ”You And I”, och det är ju kul, men jag har ändå en känsla av att valet har fallit på den mest för att passa en redaktionell linje. Mycket av det som kunde illustrera det här står musikaliskt på starka ben, men urvalskriteriet känns ändå fånigt: ”Gånglåt efter Lejsne Per Larsson, Malung” är en utmärkt låt, men Arbete och fritid var ju inte sämre när de sjöng politiska texter. Ungefär samma resonemang kunde man föra om ”Flugornas hage” med Norrbottens järn och ”Efterdyning” med Nynningen.

I andra fall har man fastnat för långt ifrån oskyldiga samhällsskildringar, som ”Jack the Ripper” med Nationalteatern och ”Lära för livet” med Motvind.

Och trots den polemiska uppläggningen har man också tagit med några låtar som faktiskt har politisk text, ”Slavsång” med Pugh Rogefeldt och Nature och ”To the Children of Song My” med Turid.

Låt mig genast tillägga att jag lika fullt tycker att den här bokboxen förmedlar mycket hörvärd musik från proggeran, musik som i flera fall har varit försvunnen från skivaffärerna, i några fall till och med svåråtkomlig.

Allt är naturligtvis inte försvunnet; här förekommer så kommersiellt framgångsrika grupper och artister som Contact (”Convul’sions”), Hansson & Karlsson, Made in Sweden (Jojje Wadenius, Bosse Skoglund med flera), Björn Skifs, Claes af Geijerstam, Janne Schaffer, Björn J:son Lindh, Solar Plexus (Monica och Carl-Axel Dominique, Slim Borgudd och den redan nämnde Wadenius), Monica Törnell med flera – att man inte har dragit någon gräns mellan de egentliga proggbolagen och de kommersiella bolag som i flera fall producerade dessa artister känns också naturligt.

Andra band, ofta med fantasifulla namn, var stora under 1970-talet, spelade ofta symfonisk eller psykedelisk eller eljest experimenterande musik: Fläsket brinner, International Harvester, Kaipa, Samla mammas manna (med bland andra Coste Apetrea och den fantastiske Lars Hollmer, nu tyvärr död) och Träd, gräs och stenar.

Andra är kanske inte lika kända i dag, så det är bra att här få exempel på psykedelisk musik (”Ta ett steg in i sagans land”) med November.

Och naturligtvis är det så att också en person som jag, som ganska noga följde allt som rörde sig i sjuttiotalsmusiken, i den här bokboxen hittar enstaka spår, som innehåller musik som man – dess värre, hittills – inte har hört, långt mindre hört talas om. Ett sådant fynd är för min del ”High Priest”, ett stycke jazz-rock med gruppen Pop Workshop. I den spelade den förvisso även för mig kände Janne Schaffer, gitarr, men sen också den danske basisten Mads Winding, den amerikanske trummisen Tony Williams, och så, sist men inte minst, två polska musiker, Wlodek Gulgowski, keyboards, och Zbigniew Namyslowski, saxofon.

Som bokstavligt och överraskande exempel på symfonisk rock kan jag nämna Romans ”Drottningholmsmusiken”, första satsen i tolkning av gruppen Blåkulla.

För min dotter Kerstin och för andra som nyligen på video har sett den svenska TV-deckarserien från 1976 ”Ärliga blå ögon” kan jag berätta, att dess musiktema, ”You Never Come Closer”, 1970 gjordes på skiva med Doris (med efternamnet Svensson) – den finns med i den här bokboxutgåvan.

Titelns ”Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers” är hämtad från titeln på ett svårbeskrivbart musik/scenstycke med samma namn, skrivet av multikonstnären Ardy Strüver. Bland de medverkande (på percussion) finns också Lasse Åberg, som jag har haft nöjet att lära känna under senare år. Det här paret förekommer också tidigare i den här CD-samlingen, med ett stycke musik av Janne Schaffer, ”Black Sallad”. Associationen till Black Sabbath är given.

En del av den musik som speglas i den här samlingen finns i mina skivhyllor, har funnits där sedan 1970-talet. Mycket av den är musikaliskt hörvärd, inte så sällan konstnärligt bra – att jag i mina återblickar inte har skrivit så mycket om den som om den politiska musiken från eran har, ska jag gärna erkänna, sin bakgrund i att det fanns drag i 1970-talets unga kultur som jag inte gillade: Jag fångades aldrig av de då florerande haschdimmorna, för att inte tala om tidens ännu mer drabbande droger. Jag har till och med sett människor gå under i droghelvetet.