Om flyktingskap

Dagens ”Sommar”, med filmaren och regissören Babak Najafi, väckte mitt intresse, dock främst varken för musikvalet eller för programmets disposition. Najafi och hans föräldrar kom som flyktingar från ett Iran i krig med Irak, och det här att söka sig en fristad undan krig och diktatur känner jag igen från mitt eget förflutna som estniskt flyktingbarn.

In emot 30.000 ester sökte sig hit, huvudsakligen i andra världskrigets slutskede. Naturligtvis fanns det bland dem också människor som hade lierat sig med tyskarna, rent av hade bruna idéer – några av dem hade också mer på sitt samvete. Men i huvudsak måste man se den här landsflykten som den mänskliga tragedi den var: för att rädda livet eller den personliga friheten, inte så sällan bådadera, föredrog många, bland dem mina föräldrar, att välja ett ovisst öde i ett för dem helt främmande men ändå fritt och demokratiskt land.

Trots den, jämfört med det stora avståndet mellan Iran och Sverige, korta sträckan mellan Estland och Sverige, fanns det olikheter mellan de båda länderna. Framför allt fanns det stora olikheter mellan språken: estniskan är ett finskt-ugriskt, inte ens ett indoeuropeiskt språk, så man ställs inför avsevärda svårigheter när man som est ska lära sig svenska (och naturligtvis vice versa).

Annat gör det lättare att integreras: kulturellt och religiöst är Estland och Sverige ganska likartade.

Och så finns där förstås ytterligare en fördel om man kommer från Estland och ska smälta in i det svenska samhället. Jag minns från min realskoletid i Sundsvall, hur min historie- och kristendomslärare en gång inför klassen konstaterade, att jag med mitt blonda hår och mina blå ögon såg mest svensk ut av allihop.

Iranierna och många andra flyktinggrupper med dem har inte haft det lika väl förspänt, när det gäller att smälta in i det svenska samhället. Deras utseende är mer avvikande, och inte bara deras språk utan också deras religioner och kulturer avviker påtagligt från det svenskarna uppfattar som svenskt.

Den estniska flyktinggrupp jag tillhörde hade redan från början en attityd, som jag tror gillades av den svenska majoritetsbefolkningen. De estniska flyktingarna upprätthöll, mycket längre än svenskarna kanske förstod, ståndpunkten att de en dag skulle återvända till sitt eget hemland. För att upprätthålla estnisk kultur och estniskt språk upprättade de egna redskap för detta: estniskspråkiga skolor för barnen, scouting på estniska sommarläger, egna tidningar, tidskrifter och bokförlag med en mycket omfattande inte minst skönlitterär utgivning.

Men det här skedde inom den organiserade estniskhetens ramar, diskret och utan stora åthävor gent emot det omgivande svenska samhället.

I det senare integrerades de mycket snabbt: tog de jobb som stod till buds (högutbildade akademiker med inadekvat examen kunde återfinnas både som arkivarbetare och i manuella yrken), lärde sig svenska, satsade stenhårt på att ge barnen god utbildning.

Det betydde inte att det inte fanns kulturella och andra skillnader mellan de estniska flyktingarna och det omgivande svenska samhället. Men attityden bland esterna var alltid att inte försöka göra om svenskarna till något annat än det de var. Hur många gånger hörde jag inte under min uppväxttid här i Sverige min nu för länge sedan döda mamma förmana mig: ”Glöm inte bort att det här är svenskarnas land”.

För egen del kom jag att redan i unga år identifiera mig med drag i det svenska samhällsutvecklingen, som jag fann vara förnuftiga inte bara från ett svenskt utan från ett allmänmänskligt och principiellt perspektiv. Jag gillade det framväxande Välfärdssveriges sociala trygghetsnät och den jämlikhetsprincip, som spelade en så stark roll för samhällets utveckling. Kort sagt, jag blev i mycket unga år socialdemokrat, med påföljden att ganska snart också mina föräldrar alltid röstade på Socialdemokraterna.

Min uppslutning bakom den klassiska svenska socialdemokratiska modellen är i dag fortfarande mycket stark, så stark att jag inte begriper mina egna partivänners (nå ja, det finns fortfarande många socialdemokrater av den gamla skolan) vacklan och reträtter även i principiellt mycket viktig frågor.

När det är som det är, ska man kanske inte förvånas över att allt färre svenskar (och nu talar jag om medborgare, inte om etnisk bakgrund) sluter upp bakom det som en gång var just ett socialdemokratiskt Sverige. Och för att avslutningsvis också väga in de etniska aspekterna: varför ska alla dagens stora invandrar- och flyktinggrupper, som har hamnat i ett Babels torn, präglat inte bara av språkförbistring utan också av arbetslöshet och socialt utanförskap, tro på den jämlika välfärdsstaten, när inte ens de svenska socialdemokraterna själva riktigt verkar tro på den?