Sommar i P1 – då är det sommar

Jag har mer eller mindre regelbundet hört på ”Sommar” i radio ända sen programmet startades 1959. Programmen har naturligtvis skiftat starkt i kvalitet: somliga program har varit minnesvärda, medan andra kanske aldrig borde ha sänts.

Till det som gör ett sådant här program värt att lyssna på hör en personlig ton, och då tänker jag både på om sommarprataren i fråga har något att berätta – men i det fallet också på om han eller hon lyckas förmedla detta på ett sätt som griper tag i en som lyssnare – och så på om valet av musik är personligt. Jag har inga fördomar mot någon musikgenre, men man märker ju som lyssnare omedelbart om sommarprataren har ett personligt förhållande till den musik han eller hon spelar.

Ibland tror jag att kändisfaktorn spelar Sommar-redaktionen dubbla spratt: En människa, som på grund av berömvärda prestationer på något område väcker mångas beundran och intresse, kan ju visa sig vara tämligen oförmögen att verbalt till andra förmedla det där han eller hon har varit med om. Och det faktum att man har förvärvat ett aldrig så välförtjänst kändisskap på något område är ju ingen garanti för att man har någon känsla för musik, som ju ändå har en mycket stor betydelse för varje Sommar-program.

Ett paradexempel på det jag just har skrivit ovan är årets inledande Sommar-program, det med Annika Sörenstam.

När det gäller musikvalet är det kanske orättvist att jämföra henne med musikvalet i dagens Sommar, det med Eva Dahlgren. Dahlgren är ett proffs på just det området, och det var ju lätt att ganska snart höra att hennes musikval var mycket mer varierat och intressant än Sörenstams.

Men sen är det ju också det här med det talade innehållet i programmet.

Nu kanske någon tror att mitt ganska negativa intryck av Sörenstams program har att göra med att jag inte är intresserad av golf eller heller av någon annan idrott. Men jag är intresserad av människor och deras motiv: vad som driver dem, vad som väcker känslor hos dem, så även Annika Sörenstams historia hade säkert kunnat gripa tag i mig, om den hade haft glöd och temperament, fått mig att lyssna på vad det är som har styrt hennes livsval.

Den där nerven fanns däremot hos Eva Dahlgren, till exempel i ett långt spår genom nästan hela hennes program, hennes brottande med frågan om Guds existens. Jag har för egen del allt sedan tidiga tonår varit ateist och därefter inte funnit den frågan vare sig intressant eller relevant – men icke desto mindre fann jag Dahlgrens gudsbrottning vara en historia värd att ta del av.

Det är när sommarpratarna, som här Eva Dahlgren, vågar vara öppna även med för dem svåra frågor, som Sommar får den komplikation och nyansrikedom, som gör programmet värt att lyssna på.