Sommardeckare

Jag hör till dem som under somrarna både läser deckare och ser TV-deckare. Jag har favoriter i ganska många deckargenrer och gillar både moderna och gammaldags deckare.

Agatha Christie har skrivit några läsvärda deckare, men naturligtvis är inte alla de mer än 60 böcker av henne som finns i våra deckarhyllor några mästerverk. Likväl förvånar det mig att hennes böcker numera så sällan finns tillgängliga i bokhandeln, antingen i pocket eller i någon serie med klassiska detektivromaner.

TV 4 visade senast förra sommaren en hel serie filmatiseringar av hennes Hercule Poirot-deckare, och nu har turen kommit till Miss Marple. De här brittiska filmatiseringarna är välgjorda, med både tidsfärg och omsorg om miljö – ibland är möjligen pusseldeckarstoryn med dess många (ofta misstänkta) personer svårare att uppfatta på film än i bok, där man ju kan gå tillbaka och kolla.

I kväll såg vi den första i sommarens serie av Miss Marple-deckare. Till det en smula märkliga hör att det av TV-tablåerna inte framgick, vilken Miss Marple-historia det var frågan om. Annars vore det, särskilt som det inte rör sig om någon helt okänd bok, väl inte så mycket begärt, om man fick den svenska boktiteln. I det här fallet var det fråga om ”Spegeln sprack från kant till kant” (i original ”The Mirror Crack’d from Side to Side”, för övrigt ett Tennyson-citat).

När jag, efter det att filmen hade börjat i TV, förstod vilken bok det var fråga om, var jag i första reklampausen och hämtade den i bokhyllan. Mitt exemplar är en Zebra-bok från 1965, en billigpocket från Bonniers. Roland Adleberth har översatt.

Finns det verkligen inte en publik i dag för utgivning av klassiska deckarförfattare som Agatha Christie, Dorothy Sayers, John Dickson Carr/Carter Dickson med flera?

De bästa deckarna av de här och många andra borde ju finnas tillgängliga för nya generationer, som kanske kommer i kontakt med deras stories just genom TV.

En film om den lyckliga och fria horan

”Aldrig på en söndag” (grekisk originaltitel Ποτέ Την Κυριακή, Pote tin Kyriaki) från 1960 blev en väldig framgång för regissören, till lika den manlige huvudrollsinnehavaren Jules Dassin. Filmen blev samtidigt ett internationellt genombrott för den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Melina Mercouri. Originalmusiken av Manos Hadjidakis gjorde plötsligt grekisk musik spelad i radio runt om i världen, och bilderna från Pireus – i svartvitt – lockade horder av turister till Grekland.

Filmen drog både stor publik och fick mycket god kritik, också här i Sverige. Det är lätt att förstå: dess bildspråk är lysande, och den har både värme och dramatik.

I filmen korsas två världar. I centrum, där den utspelas, finns den prostituerade Ilia (Mercouri). Med avsikten att frälsa henne från hennes skörlevnad finns i Pireus också en amerikan (Dassin), dock med det associationsrika namnet Homer.

Den kampen är Homer dömd att förlora, detta eftersom Ilia framställs som en både fri och lycklig hora. Dessutom framställs hon som både kamplysten och kapabel: tar de andra horornas parti i kampen mot sutenörer, som behöver tryckas ner i skorna.

Allt det här skildras med medryckande dramatik – filmen är verkligen värd att se också i dag. Samtidigt känns den, i sin syn på prostitution, mycket föråldrad. Bilden av de bekymmersfria grekerna kan möjligen kasta ljus också över vad som sig i landet Grekland tilldragit haver även under den allra sista tiden.