Samhället blir bättre för oss alla om vi solidariskt betalar vad det kostar att ge utsatta människor ett gott liv

29 juni 2010 19:03 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor | 4 kommentarer

Dagens Sommar-program, i många avseenden hörvärt, gjordes av Pär Johansson från Hudiksvall. Han har startat och leder Glada Hudik-teatern, där utvecklingsstörda och – för att använda hans tänkvärda terminologi – normalstörda arbetar tillsammans. De har bland annat gjort en bejublad Elvis-föreställning, som har setts av 125.000 människor och bland annat visats i New York. Jag kände tidigare till den här föreställningen bland annat genom svensk TV.

Hans program hade både ett underliggande och ett framfört budskap som ett år som detta borde ha politisk sprängkraft: Vi måste acceptera att det bland oss med vanliga konkurrensmått mätt finns människor som inte förmår prestera och producera lika mycket som somliga av oss andra. Och då får vi som klarar att arbeta i den vanliga konkurrenskvarnen lov att betala de andra mer utsatta av vårt överskott, så att även de får ett materiellt gott liv. Gör vi så, blir samhället mycket bättre att leva i, även för oss som tycker att vi reder oss på egen hand.

Summan av detta blir ett varmare och mer solidariskt samhälle, ett samhälle med mer glädje. Och då tänker jag inte i första rummet på de fantastiskt roliga historier Pär Johansson förmedlade från de utvecklingsstördas stockholmsresa, om besöken i videobutiken och på kungliga slottet och om rulltrappsfärden på Stockholm C. Nej, jag tänker på den givandets glädje alla vi normalstörda borde känna över att med hjälp av skatten hjälpa dem som inte är så duktiga som vi i slitet i grottekvarnen.

Ställer vi upp för ett sådant samhälle, blir vi rikligt belönade.

Vid midsommartid för mer än 40 år sedan fick jag en fantastisk upplevelse av hur världen ter sig, om man inkluderar i stället för exkluderar de medmänniskor som vi benämner som utvecklingsstörda. Det här har min dåtida, nu avlidna vän och partivän Helga Henschen skildrat i sin självbiografiska bok ”Vägen till Rebella” (1981) – du hittar textstycket i fråga ovan, här under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Henschen, Helga.

Läs själv – om du inte tar det där prosastycket från Bommersvik till ditt hjärta, är du ingen riktig människa.

Tom Waits väljer låtar med imponerande bredd

29 juni 2010 14:53 | Media, Musik, Politik | 2 kommentarer

Musiktidskriften Mojo har för vana att som bilaga till varje nummer ha en specialkomponerad CD. Med nummer 200 2010 följer CDn ”Step Right Up!” där Tom Waits har samlat 15 låtar med andra artister. Det här urvalet stärker ytterligare bilden av Waits som en intressant aktör i musikvärlden.

CDn öppnar med en klassiker från 1955, Tennessee Ernie Fords insjungning av ”Sixteen Tons”, som skrevs av Merle Travis redan 1946 men som fick sitt riktigt stora genobrott med Fords insjungning, välkänd också här i Sverige, där Cacka Israelssons svenska cover ”Sexton ton” blev en stor hit 1956. Om du går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, kommer du att kunna konstatera, att ”Sixteen Tons” i hög grad hör hemma i genren politisk musik. Själv är jag sonen, Matti, evigt tacksam för att ha fått den här Tom Waits-valda CDn, redan för att jag därmed äntligen har kunnat foga Tennessee Ernie Fords klassiska insjungning till min stora samling av musik med radikalt politiskt innehåll.

Också annat på den här CDn tyder på att Tom Waits’ perspektiv på tillvaron inte hör hemma på den politiska högerkanten. Bland de artister han har valt finns till exempel den amerikanske vänsterikonen Paul Robeson med en låt som också tar ställning, ”No More Auction Block”. Den har vi också hört med bland andra Pete Seeger, Odetta och Bob Dylan:

No More Auction Block

Text och musik: Traditionell sång bland slavarna i USA

No more auction block for me,
No more, no more.
No more auction block for me,
Many thousand gone.

No more driver’s lash for me …

No more pint of salt for me …

No more peck of corn for me …

No more hundred lash for me …

Bob Dylan finns förresten representerad på den här CDn, med en jättebra tidig insjungning av ”I Was Young When I Left Home”.

Och inget ont om Harry Belafonte; jag gillar honom, och han hör hemma i den radikala amerikanska sångtraditionen. Men när jag hör honom sjunga ”Sylvie”, vet jag ju, att Pete Seeger har gjort den ännu bättre.

Waits har själv en fot i bluestraditionen och annan svart amerikansk folklig musik, så jag blir föga förvånad över att i hans låturval hitta till exempel ”John the Revelator”, här à capella med Son House, ”Honey In the Rock” med Blind Mamie Forehand, ”Ball N’ Chain” med Big Mama Thornton och ”Dorothy Mae” med Howlin’ Wolf.

Men också country kan låta bra, som ”Ramblin’ Man” när den exekveras av Hank Williams.

Sen är det kul att Waits också har tagit med lite udda nummer som den gamla Marlene Dietrich-hiten ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt”, här dock i en märklig version med William Burroughs. Så vitt jag vet var Burroughs främst författare, mer framgångsrik som sådan.

Waits har även hittat en kul avslutning till sitt CD-urval, ”When You Wish Upon a Star” med Cliff Edwards. Den känner vi från Disney-kavalkaden på julafton. Ursprungligen ingick den i ”Pinocchio”.