Äntligen finns det hopp om vår

Jag har tidigare skrivit att min kondition efter hjärtinfarkten i höstas och den långa och stränga vintern är ganska usel. Så när solen äntligen lyser över ett plötsligt nästan vårlikt Öregrund, låter jag mig av Birgitta lockas med på en promenad. Jag behöver många promenader framöver för att komma i bättre form igen.

Vi går en runda runt flerbostadsområdet en bit från vårt hus och viker sen vid Marinas hus ner mot färjeläget och hamnen. I trädgårdarna finns nu plötsligt, efter lördagens regn, snö kvar bara fläckvis i de skuggigare partierna. På flera håll har krokusar börjat blomma i gräsmattorna. Till höger om färjeläget skymtar blått öppet vatten – men inne i hamnen ligger isen fortfarande kvar och ser ut att gå ända ut till Gräsö.

Vi går längs hamnbryggan, viker sen av längs alla hamnrestaurangerna och går därefter upp till det som fordom var Hasselbacken men numera är bostadshus. Därefter går vår promenad förbi tennisbanan och kyrkan, varefter vi viker ner förbi det som en gång i världen var Lundeborgs underbara trädgårdscafé. Sen går vi över det som förr var skolgården, förbi Konsum och hem.

Också i vår trädgård har större delen av snön smält, åtminstone i de solbelysta delarna. I min släntrabatt utanför fönstret till rummet där jag sitter och skriver blommar drivor av vit och lila krokus som besatta. Mot solbelysta husväggar blommar stora tuvor av snödroppar och ännu mer krokus. Men mitt förra året restaurerade stenparti, som delvis ligger i skugga, är fortfarande till stor del snötäckt.

Också i de låglänta delarna av den del av trädgården som finns bakom huset ligger det kvar snö. Den myckna snön har krossat stora delar av taket till Birgittas växthus, också spräckt en av glasrutorna i dess vägg. Birgitta har ringt glasmästaren och meddelat att det finns jobb att göra här hos oss.

På klädstrecket i krikonlunden på hussidan av växthuset hänger i dag för första gången i år tvätt på tork i solen. Äntligen finns det hopp om vår.

Med Ibrahim Baylan på distriktskongress (s) i Enköping

Det småregnar när vi tidigt på lördagsmorgonen ger oss i väg till den socialdemokratiska distriktskongressen i Enköping. Från Öregrund går det inte att med allmänna kommunikationer ta sig fram i tid – inga bussar avgår tillräckligt tidigt – så vi får skjuts i bil med två unga grabbar som bor på Söderön.

När vi ger oss i väg är det fortfarande mycket snö kvar här ute vid kusten, men längre in i det uppländska landskapet börjar barmarken dominera, och vi ser stora vårflodsöversvämmade områden.

Distriktskongressen genomförs i Westerlundska gymnasiet i Enköping. Där har den också hållits förr, även om det var ett bra tag sen – distriktskongresserna roterar runt i vårt lilla län. Lite längre fram på dagen, under lunchen, kan jag konstatera, att den här skolan har ett mycket bra kök som producerar vällagad och god mat.

Distriktskongressen blir en lugn men för den skull inte ointressant tillställning. Jag är där som veteran och gäst och kan alltså ägna mig åt att lyssna och iakkta – men jag småpratar förstås också med andra gäster som liksom vi sitter längst fram: Bengt Björkman, Ivar Lindberg, Hans Alsén, Mary Erixon, Ingrid Andersson och andra.

I en paus kommer också partistyrelsens representant, partisekreterare Ibrahim Baylan, fram till Birgitta och mig och hälsar – mig påminner han om att han arbetade på 68an under en valrörelse då jag fortfarande arbetade där. Han berättar också att han brukar titta in på min blogg. För vår del är vi uppriktigt imponerade av hans kongressanförande, och det säger vi också till honom. Jag kan här passa på att tillägga att Ibrahim efter en lite trevande början har utvecklats starkt i rollen som partiagitator.

En av de bärande tankarna i hans anförande är att de rödgröna har vinden i ryggen och alla chanser att ta hem en valseger i höst – men att vi också måste jobba hårt hela vägen för att kamma hem den där valsegern. Samma linje förfäktas sedan av Thomas Östros, vår distriktsordförande, i hans avslutningsanförande.

Man kände verkligen att hela kongressen besjälades av viljan att vinna valet. Det faktum att årets kongress var lugn och samlad hade dock knappast att göra med att den förestående valstriden lade lock på debatten.

Tvärt om var diskussionerna om motionerna – fler än vanligt i år – spänstiga och framåtriktade och speglade de tilltagande vänstervindar, som nu märks överallt i vårt parti. Ska jag nämna något enskilt område av särskilt intresse är det att socialdemokratin i vårt län utan någon som helst tvekan står för en radikal miljöpolitik – kongressen ville till exempel kraftfullt värna strandskyddet – som står sig väl i jämförelse med Miljöpartiets, som ju ibland får automatisk men oreflekterad goodwill genom att heta som det gör. Men så kommer ju också flera av socialdemokratins främsta miljöpolitiker från vårt län. Två av dem, Birgitta Dahl och Lena Sommestad, fanns närvarande på kongressen. Anna Lindh, som började sin politiska bana i vårt län, är död men bör också nämnas.

Birgitta ledde ett av distriktskongressens seminarier, det som handlade om distriktets förestående 100-årsjubileum den 28 augusti runt om i länet (bland annat med valaktiviteter) och så högtidssammankomst med middag på Uppsala stadsteater på kvällen. Birgitta var också uppe i talarstolen och berättade om den innehållsrika och intressanta jubileumsbok hon tillsammans med en redaktionskommitté just håller på att sammanställa.

Hon passade då också på att framhålla att det finns lärdomar att dra, när man gräver i historien. Hon berättade att Uppsala län länge låg över riksgenomsnittet, när det gällde goda valresultat för socialdemokratin. De här goda resultaten hade inte bara att göra med att det gick att mobilisera industriarbetarna i brukssamhällena och på de förr långt flera industrierna i Uppsala. Till de då högre socialdemokratiska siffrorna bidrog också det framgångsrika organisations- och agitationsarbetet bland länets många lantarbetare.

Lantarbetarna är ju inte så många i dag, men det finns ju många andra samhällsgrupper, där vi skulle kunna genomföra ett mer intensivt propagandaarbete. Här ska vi inte låta oss begränsas av skygglappar. Jag kan ju som exempel nämna att en av killarna som skjutsade oss till kongressen och sen hem till Öregrund igen är jordbrukare. Och han verkade inte avskräckt av att kongressen avslutades med att vi sjöng ”Internationalen”.