Totta uppgrävd ur källaren

Totta Näslund dog 2005, och när hans postuma dylanskiva ”Dylan” tillsammans med Mikael Wiehe kom 2006, trodde man ju att det var ett slags last chorus – du hittar min recension ovan under Kulturspegeln, Musik, ”Totta och Wiehe sjunger Dylan”.

Det visar sig att Totta, en hängiven dylanfan, egentligen och dess förinnan hade velat göra en egen Dylan-CD och på engelska. Totta gick med på att göra Dylan på svenska tillsammans med Wiehe men gjorde också, 2003, en dylanskiva efter sitt eget kynne. Den har bolaget, EMI, sedan i alla år gömt (och glömt?) i sin källare, men nu kommer den upp därifrån försedd med titeln ”Totta’s Basement Tapes / Down In the Flood” (Capitol / EMI 50999 631592 2 6, 2010). Den har fått något dylanskt också över omslaget: Kjell Anderssons och Pär Wickholms omslagsbild påminner i stilen lite om Dylans eget självporträtt på omslaget till ”Self Portrait” från 1970.

Urvalet sånger på den här CDn speglar den tidige Dylan, från debuten till det tidiga 1970-talet. Jag har alla mina dylanplattor och -sångböcker i lägenheten i Uppsala, medan jag själv befinner mig i Öregrund, men vad jag kommer i håg fanns den avslutande sången ”Farewell” visserligen med på ”The Collection” från 2003 men skrevs väl redan 1963. Här tar Totta farväl nästan à capella, med bara ett diskret komp bakom.

När CDn börjar, med ”Just Like Tom Thumb’s Blues” från ”Highway ’61 Revisited” från 1965, tycker jag först att det låter lite tungfotat – men faller snart för det snygga blueskompet med Mats Ronander på munspel. Ronander och Jenny Silver körar också på den här plattan.

Den ordinarie besättningen, värd att lyssna på inte minst i de bluesartade låtarna, är Totta Näslund, sång och gitarr, Johan Lindström, gitarr, lapsteel, piano, hammond och kör, Bengan Blomgren, gitarr, Nikke Ström, bas, och Peter Bergqvist, trummor.

Resultatet har i de flesta fall blivit mycket hörvärt – även om ”One More Night” från ”Nashville Skyline” 1969 är lite för countryaktig för min smak och ”Gates of Eden” från ”Bringing It All Back Home” 1965 känns lite seg. Men ofta hittar man, som när ”Wigwam” från ”Self Portrait” 1970, här görs som schlageraktig foxtrot, drag i tolkningarna, som gör dem mycket hörvärda.

”Buckets of Rain” från ”Blood On the Tracks” 1975 förknippar jag för min del mest med Happy Traums melodiska och mer långsamma cover från 1978 (på ”American Stranger”) och min egen son Mattis skickliga inövning av den med Traum som förlaga. Men efter en stund faller jag också för Tottas snabbare och lite dylansluddriga version.

Riktigt hyggliga versioner har Totta och bandet också gjort av ”Down In the Flood” från 1967 (som kom på ”Bob Dylans Greatest Hits Vol II” 1971), ”Alberta” från 1970 (också på ”Self Portrait”) och ”Ballad of Hollis Brown” från ”The Times They Are A-Changin’” från 1964.

Men ännu bättre är ”When I Paint My Masterpiece”, också den ursprungligen på ”Bob Dylan’s Greatest Hits Vol II”, 1971; i Tottas version har den mycket blueskänsla. Och i samma klass är även ”It’s All Over Now, Baby Blue” med sina slamriga gitarrer. Den hittar man med Dylan själv på ”The Times They Are A-Changin’”, 1964.

Jag tvivlar på att Totta där nere på basement-planet kan höra mig, men tack i alla fall!

Hardhitting songs med Mikael Wiehe

Mikael Wiehe har gjort sin mest politiska skiva på årtionden, dubbel-CDn ”Ta det tillbaka!” (Warner 50511865-8253-2-6, 2010). Skivrecensenterna ger den ganska lågt betyg. Och på S-bloggar har jag sett kommentarer som främst uppehåller sig vid Wiehes positiva mellansnack om Kuba.

Det Wiehe har gjort och som recensenterna skruvar sig av olust inför är en skiva som är hårdslående politisk på det där sättet som var vanligt under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Texterna skälver av vrede mot den borgerliga regeringen och Wiehe har inte bemödat sig om att balansera varken dem eller mellansnacket – den andra av de båda CDna är en konsertupptagning.

Själv hade jag roligt åt det här även där Wiehe alltså inte utmärker sig för diplomatisk balans. Jag hoppas att Mikael Wiehe kan bidra till att ge valrörelsen lite mer av det jävlaranamma som vi nu alltför länge inte har sett så mycket av.

Studio-CDn börjar med ”Berget”, som har vacker text, rytm och en fin melodi. Lysande är också ”Strö all min kärlek”.

Men oftare är sångerna på den här CDn alltså inlägg i den politiska dagsdebatten: den mycket ideologiska ”Nyliberal” (tillägnad Johan Norberg), ”Gud, är det sant?” om miljön, ”Medelklassgrabb” (med tycke av Phil Ochs och tillägnad Daniel Westling) och så valkampanjsången ”Ta det tillbaka”. I en annan sång med snygg melodi, särskilt i refrängen, uppmanar oss Wiehe att ”Skåla för bättre tider”.

Den här skivan bär spår av andra och mer politiska epoker. Jag har redan nämnt Phil Ochs som inspirationskälla, och i ytterligare två låtar spårar jag tydliga influenser från Woody Guthrie: ”Har banken tatt din villa?” och så ”Hej då, trevligt att träffas”.

Den här bryggan bakåt borde ha varit uppenbar för fler recensenter, särskilt som den andra CDn, den som är gjord i studio, bland annat rymmer Wiehes svenska version av Woody Guthries klassiker ”Det här är ditt land”.

Det här inflytandet från föregångare hittar man likaså i Peggy Seegers fina ”Valet” (”Song of Choice” i original). Även den unge Bob Dylan tillhör det här radikala sångarvet: vi får här höra Wiehes svenska version av hans ”Masters of War”, ”Ni som tjänar på krig”.

Här finns på samma sätt sånger från motsvarande svenska sångtradition: Peps Perssons ”Falsk matematik”, Björn Afzelius’ fina svenska tolkning av kubanen Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, ”Den jag kunde va” (tillägnad Björn Afzelius) och hans egen ”Keops pyramid” från Hoola Bandoola-tiden.

Och så finns här en räcka fina sånger av Wiehe, som vi tidigare har hört även på platta: ”Flickan och kråkan”, ”Var inte rädd, mitt barn”, ”En sång till modet”, ”Victor Jara” och ”Titanic”.

Det här är sammantaget en dubbel-CD väl värd att ha, både före och efter valet.