En politisk kameleont

I Upsala Nya Tidnining den 19 april 2010 finns en intervju med Centerns nye valombudsman i Uppsala län. Han heter Roland Nordqvist och är för en större allmänhet känd som Teliapappan.

Han berättar att han redan i förra valrörelsen jobbade för Centern, närmare bestämt som mediarådgivare åt riksdagsledamoten Solveig Zander.

Det visar sig, att han tidigare har arbetat som ledarskribent på tre tidningar, två moderata och en socialdemokratisk. Så UNTs Johanna Odlander ställer den logiska följdfrågan:

Sympatiserar du med Centerpartiets värderingar?

– Jag sympatiserar med många partier och Centern är ett av dem. Jag kan stå för att jag jobbar för dem.

Mycket riktigt har Nordqvist jobbat både som reklammodell och skådespelare.

Det är alltså inte helt uteslutet att han kan spela rollen av centerpartist så väl som den av moderat eller socialdemokrat.

Frågan är hur väljarna ser på en politiker som likt en kameleont kan välja färg efter den tillfälliga omgivningen.

Seriefantasy om en värld där Döden är djupt saknad

Jag har, med blandade känslor, läst två album om Zorn & Dirna, två barn i en fantasyvärld där Döden är satt ur spel: ”Valsverken” och ”Kronprinsen och räven” (Albumförlaget, 2009, översättning Stefan Carlsson). Seriemanus har skrivits av Jean-David Morvan efter originalberättelser han har skrivit tillsammans med Yann Legal. Illustrationerna har gjorts av Bruno Bessadi och Vincent Trannoy i ett slags stilblandning: de båda barnen, syskon, tecknas som figurer ur den franska komiska serieskolan, medan övriga figurer markerar fantasymiljön. Men också den senare skildras på ett splittrat sätt: en epok som man i första hand identifierar som medeltid visar sig också innehålla oegentliga detaljer som kaffe och ångdrivna hjulångare.

Kung Hochwald den högste lyckas fånga Döden, tecknad med lie och allt, i en spegel och sedan hålla honom fången där. För egen del kan han genom att se sig i denna spegel hejda den annars oundvikliga vandringen mot döden, men eftersom han behåller det här knepet endast för sig själv och den övriga befolkningen i Dödens frånvaro bli äldre och äldre och till slut förvandlas till ruttnande zombier, måste man ju söka botemedel mot denna ständigt växande befolkningsexplosion. De zombifierade gamlingarna förs därför till det så kallade Valsverket för huvudavskiljning, varvid deras själar i avsaknad av Döden inte kan tas av daga utan i stället förs över till deras bödlar, vilkas åldrande och förruttnelse på så sätt skjuts upp. Låter det makabert? Det är det, och i de här seriealbumen, som vimlar av grymheter och våld, skildras alltsammans i expressiva bilder.

Våra unga hjältar, Zorn och Dirna, har emellertid begåvats med övernaturliga krafter – som om inte berättelsens normaltillstånd redan vore fullt av sådana. Men nu är det så att de har hållits undangömda från den gräsliga världen runtomkring av Mäster Erken, som har insett att de, tillsammans, har en förmåga att genom tanke och gemensam beröring faktiskt få människor att dö. Djur också. Särskilt flickan i syskonparet, Dirna, har en drift att använda denna makabra förmåga, vilket gör att man blir kluven inför en av dem som uppenbart ska ses som seriens hjältar.

Nåväl, en av dem de dödar är Mäster Erken, detta när de har lämnat sitt dittillsvarande gömsle för att uträtta ett uppdrag, som i och med Erkens frånfälle blir okänt för dem. I stället hamnar de tillsammans med zombiejägaren Seldnör.

Det som sedan följer i detta och påföljande album är inte alldeles lätt att referera. Märkliga släktskapsförhållanden avslöjas, möjliga bara genom att bödlar i den här välden, där Döden inte härskar, övertar de avrättades själar. Men ändå gäller min främsta invändning inte den intellektuellt inte särskilt lättbegripliga mytologin, som medger att det till exempel kan dölja sig en kvinna i en mans kropp. Den här serien innehåller också tvära kast i handlingen; plötsligt kan fokus flyttas, nya figurer inträda i berättelsen och så vidare. Det gör att handlingen ibland faktiskt är svår att följa och förstå.

Och seriens mycket grymma och blodiga bildvärld är alltså verkligen inget att sätta i händerna på barn som är i Zornas och Dirnas ålder.