Vilsevalser

27 april 2010 15:07 | Musik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

Blå tåget var en märkligt sammansatt grupp i proggerans musikvärld. Där fanns skickliga musiker men också medlemmar som mer hade fått sina meriter på andra fält som konst och ordsmide.

Flera av medlemmarna har senare fortsatt att odla sina talanger individuellt, också på musikens fält. Två av dem, med rätt olika talanger, har fortsatt att göra skivor ihop. Jag tänker nu närmast på Torkel Rasmusson, som sjöng och spelade munspel i Blå tåget, och Kjell Westling, som trakterade blåsinstrument, gitarr och fiol i samma grupp.

På deras senaste gemensamma CD ”Inte än” (National NATCD 100, 2010) spelar Kjell Westling flöjt, piccolaflöjt, altflöjt, flera olika slags klarinetter, sopransax, altsax, kornett, mellofon, piano, gitarr, laúd, bandolina, elektronisk bas, harpa och orgelpositiv; dessutom sjunger han i några av låtarna.

På den närmast föregående CDn med de här två, ”Mycel” (National NATCD 086, 2009) finns ingen lista över alla hans instrument, men bredden verkar vara av samma slag.

Ändå är det sångaren (och i något enstaka fall även nu munspelaren) Torkel Rasmusson som har skrivit både texter och melodier – på vardera skivan står Kjell Westling för en enda melodi. Men sannolikt har han genom sättning, arrangemang och inte minst eget spel starkt bidragit till hur Rasmussons melodier har blivit på de här båda skivorna.

Sånger som ”Staten och kapitalet” gör att vi gärna minns Blå tåget som ett proggband också i politisk mening. Men den som kan Blå tågets repertoar vet, att den här gruppens anslag var mycket bredare än så. Det märktes tydligt att många av medlemmarna verkade inom fält som bildkonst, poesi och teater.

Och det är den här linjen paret Rasmusson och Westling arbetar vidare på. Rasmusson är en mycket skicklig textförfattare, för övrigt skickligare som sådan än som sångare – men jag lyssnar gärna på hans framföranden av de egna texterna. Westling är en urstyv musiker, som vet att hitta både rätt instrument och tonfall. Han leker också med lyssnarna genom att till exempel väva in musikaliska referenser – som när han på första låten på ”Mycel”, ”När duvan trippar” (tillägnad minnet av gamle kumpanen Mats G Bengtsson) lånar in snuttar av ”I rosenrött jag drömmer”.

Politisk progg är inte det här, ofta snarare vilsevalser. I ”På svaj”, för övrigt också musikaliskt bra, sjunger Rasmusson:

Evigheten är trött
Jorden är lite för stor
Havet är lite för blött
Starlet vill komma till mor
men hon är inte där

Rasmusson sjunger om ”en ramlande värld”, och i en annan låt vägleds den agerande, ungefär som i ”Alice i underlandet”, av en kanin.

Det vilar ofta en gåtfull stämning över det som beskrivs i texterna, och gåtorna reds heller inte ut:

Brevet

Han sitter i båten
och läser ett brev
Han läser och läser
vad någon skrev

Fartyget strävar
uppför en älv
emedan han läser
tyst för sig själv

Nere i fartygets
aktersalong
läser han brevet
ännu en gång

Så viker han noggrant
ihop det men sen
tar han fram det ånyo
och läser igen

Vad står det i brevet
vad är det som hänt
Är det kärleksbetygelser
som satts på pränt

Är det ett kravbrev
hotfullt och fräckt
En forskningsrapport
ett kontrakt ett prospekt

Eller finns där ett minne
som han har glömt
ett budskap som gömdes
i drömmar han drömt

Grönskande stränder
far båten förbi
men landskapets fägring
struntar han i

Där guppar en anka
där lägger man nät
Själv sitter han böjd över
brevet i knät

Det kommer en skymning
En natt faller ner
över älven och båten
Det syns inget mer

Då tänder han orden
som någon skrev
Som en fackla i natten
brinner ett brev

Ja då tänder han orden
som någon skrev
Som en fackla i natten
brinner ett brev

Och ”Mycel”?

”MYCEL kallas den underjordiska delen av markens alla svampar, den som vi inte ser. Ett finmaskigt nätverk som förbinder det påtagliga med det osynliga. Så tänker vi oss att ord och musik binds samman i de här elva sångerna.” (Not sist i texthäftet)

”Inte än” är inte ett mindre gåtfullt album.

En stämningsbild ur ”Hunden går in i skuggan”:

Den stora hunden går in i skuggan
Blåsten blåser som besatt
Trädens grenar famlar i blindo
Tänt i taket dag och natt

Den här CDn innehåller också ett antal stockholmsbilder som, inte till formen men när det gäller stämningen, påminner om Bellman när han var som svartast. En beskriver ”Slussens sorg”, en annan ”Renstiernas gata 15/2”. I ”Äventyr på Skansen” tacklar Rasmusson det åldrande också jag drabbas av, mer dag för dag.

Det kan vara dags att sammanfatta livet:

Först kommer föräldrarna
och sedan religionen
Flagga stolt men inte nöjd
Det ena som en regnskur
Det andra som en hagelby
Pitepalt i himlens höjd

Kanske slutar alltsammans, inte som hos Lars Forssell med en snyftning, men med en tår och ett garv:

Vem kan näktergalen locka
Vem ror djävulen i hamn
Bättre lycka gång på gång
Aspen torkar tårarna
Och tuppen tar sig ton
Allting slutar med en sång

Låt svalorna i luften bygga oss ett bo
Låt tusen blommor blomstertid låt grödan gro
Låt flickorna i Småland sussilull och sussilo
Låt svalorna i luften bygga oss ett bo

(”Ordspråksboken III”)