Klagevisa över en kall vår

När vi veckan före påsk flyttade ut till huset i Öregrund för det närmaste halvåret, fick vi be en hjälpsam bekant att – givetvis mot betalning – skotta fram grinden och sen skotta upp en gång upp till huset.

Långsamt – här ute vid kusten fungerar havet, till en början för övrigt isbelagt, som en kallvattensreservoar – har sedan snön smält. Men trots att krokus och andra lökväxter har börjat blomma, har det ända fram till nu funnits kvar fläckar av snö. Regn då och då, snarare än skolsken, har dock gjort de här fläckarna allt mindre.

I går kväll, rätt tidigt, kom jag med buss från Uppsala till Öregrund – jag hade varit inne i stan för ett eftermiddagssammanträde med kulturnämndens bidragsutskott, det som bereder nämndens bidrag till det fria kulturlivet. Även det drabbas av de isvindar som blåser denna kalla vår.

Bland det vi diskuterade fanns höjt bidrag till Uppsala gitarrfestival i Musikens hus. Bakgrunden är att ett par privata sponsorer har meddelat, att de hoppar av fortsatt sponsring. Den här gitarrfestivalen, med gott renommé även utomlands, är ett av de större musikarrangemang som har satt Uppsala på den internationella kulturkartan och som, märk väl, drar långväga gäster till Uppsala, inte bara till Musikens hus utan också till stans hotell och restauranger. Sponsorernas handlande stärker min övertygelse att ett fritt och kvalitativt högstående kulturliv frodas bäst i hägnet av offentlig, skattefinansierad kulturpolitik.

När jag kom tillbaka till Öregrund, hade Birgitta under tiden hunnit ta en annan buss in till Uppsala, för flera dygns värv inne i stan. Dock kände jag, när jag klev in i köket i sommarhuset, en varm fläkt slå emot mig, en värme som jag genast kopplade till henne. Jo, hon hade gått runt i huset och ökat effekten på elelementen. Förra året installerade vi luftvärmepump, men när det är så kallt som nu, orkar den inte riktigt förse hela huset med tillräcklig värme. Så vi får förlita oss på stöd från elradiatorerna så länge det är så här kallt.

Alltså var det mänsklig värme i sovrummet, när jag gick och la mig i går kväll, för att läsa Hans O Alfredssons samling politiska kåserier ”Erlanders pennor” – tack för den, Hans O; jag ska återkomma till den.

På natten, när jag var uppe en sväng för att gå på toa och på vägen dit såg ut genom köksfönstret, upptäckte jag att kvällens regn nu hade övergått till ett ganska ymnigt snöfall. Marken, nyss grön, var åter igen insvept i ett vitt snötäcke!

Större delen av den här snön fanns fortfarande kvar, när jag, iförd morgonrock men med ett par grova skor på fötterna, på morgonen gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna.

Några tidningar och ett par koppar rykande hett kokkaffe senare kunde jag notera, att snötäcket med hjälp av annan väta från himlen hade smält, men jag hade fortfarande ingen lust att gå ut igen, till exempel för att handla lunchmat.

Så jag får väl sno ihop något till lunch – kylen och frysen är ju inte helt tomma – och sen göra den där oundvikliga promenaden till Konsum någon gång i eftrmiddag.

Ack, om det snart vore riktig vår!