Från Ångermanland och Österåker

16 april 2010 22:58 | Barnkultur, Musik, Prosa & lyrik | 12 kommentarer

Jag har tidigare skrivit en del om Emil Hagström (1907-1970), en poet värd att inte glömmas bort. Hans väg var lång och krokig, gick från Nylandsån utanför Sollefteå över Klarakvarteren i Stockholm till Österåker.

När han var som bäst, skrev han i något som man skulle kunna kalla folkviseton, och han har mycket riktigt lockat många att göra visor av hans dikter. Nu har Ulf Johan Tempelman följt i deras spår och presenterar egna och andras tonsättningar på CDn ”Poeticus på Österskär” (YTF(r) 142, 2010, distribution Sony).

Jag vill gärna ge ett exempel på Emil Hagströms melodiösa poesi, i det här fallet tonsatt av Thorstein Bergman:

Ängslycka

Guckosko och jungfrulin,
mjuka tuvors näva,
åkergrov och kammarfin,
ull och silkessträva,
fina strån och mossig sten,
liten fågel på sin gren
glömmer sång och kräva.

Skymningsblåa dalars dis,
vita fall och dimma,
livets blad och dödens ris,
svala stigars strimma.
Dunkla gömma, spindelflor,
bästergök i väster bor,
den du kan förnimma.

Grova händer, mjuka bröst,
röda bloss och luvor.
Långt till rynkor, sår och höst,
nära längtans tuvor.
Tyll och band och silkesvad,
jungfruhalm i daggens bad
och vita trones duvor.

Den här dikten, publicerad i samlingen ”Brudbloss och jungfrulin”, 1949, kan med sin regelbundna vers tjäna som exempel på dikt som formligen ropar på tonsättning. Det har Thorstein Bergman också gjort med ganska lyckat resultat. Thorstein Bergman har tonsatt många av Emil Hagströms dikter, och Ulf Johan Tempelman har tagit med ganska många av dem på den här CDn. Trots att jag håller Bergman högt, är det inte så många av de här tonsättningarna som faller mig på läppen. Men åtminstone en till vill jag ändå nämna, ”Lieskäret”, som Tempelman gör à capella.

Det finns lysande tonsättningar av poesi skriven av till exempel Dan Andersson och Nils Ferlin. Men som jag ser det förmår väldigt många tonsättningar av dikter inte lägga något till det innehåll och den melodik som finns i orden – musiken blir en ljudbakgrund som man kan ha och mista. Melodierna är svåra att komma i håg och att skilja från varann.

Det finns ett lysande undantag på den här CDn, Tor Bergners tonsättning av ”Till en målare”, vars melodi jag kommer i håg, så fort jag ser texten. (Du hittar den ovan under Kulturspegeln, Musik.) Tempelman gör den bra, även om Bergners egen version var ännu bättre.

En fin tonsättning har Lars-Erik Larsson gjort av ”Flickan med kyrkroten”, som kan vara värd att återge också för textens/diktens skull:

Flickan med kyrkroten

Med kyrkrot i min sko
gick jag vid din sida
medan tornets klocka slog
manande och vida.
Kära vännen, så söndagsfin,
kyrkroten kunde ej råda.
Vilse gingo vi båda.

Glömd i rians svarta mull
sitter jag och gråter.
Sorgens påse östes full,
någon kom ej åter.
Tung är röken och muren grå,
grå som min morgongåva:
En vrå att ständigt sova.

(Ur ”Spelmans blomster”, 1947)

I en klass för sig bland Ulf Johan Tempelmans egna tonsättningar är ”Roslagsklocka” och ”Frost”; jag vill även nämna hans ”Jag ritade en blomma”.

Den här CDn rymmer hela 40 hagströmdikter, två av dem upplästa, resten tonsatta. Det här är möjligt på grund av att Hagströms dikter ofta är korta.

Utöver de redan nämnda vill jag nämna även Rolf Degermans fina tonsättning av ”En visa till Ester” (som var Emils fru), ”Visa på en fredag” med musik av den för mig okände Nisse Munk, Pierre Ströms ”Granitgud” och Tor Bergners ”Vårt dagliga bröd”.

CDn avslutas med ett antal djurverser som Emil Hagström publicerade på barnsidorna i Folket i Bild. Eftersom de alla har samma form, har Ulf Johan Tempelman valt att sjunga dem alla på samma melodi.

Utöver Ulf Göran Tempelman, sång och gitarr, måste man slutligen också nämna Ove Engströms medverkan på en rad instrument.

Ödesmättad musik

16 april 2010 12:16 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Vi är inne i Uppsala några dagar, dels för att fortsätta utrymningen inför den förestående stamrenoveringen, dels för att gå på konsert.

Som vanligt inleder vi konsertkvällen med att gå ut och äta. Jag, som åkte i förväg för ett gruppsammanträde (S + V + MP) i kulturnämnden, möter Birgitta vid öregrundsbussens ändhållplats på stationsområdet alldeles nära gamla posthuset. Valet av restaurang känns därför självklart: om man rundar gamla posthuset på järnvägssidan, kommer man nästan rakt på restaurang Peppar, peppar, med adress Suttungs gränd 3.

Där har vi varit förr, och jag har skrivit mycket positivt om restaurangen, där det ofta kan vara svårt att få bord utan förbeställning – det är ett populärt ställe, och ännu mer frekventerat kommer det säkert att bli, nu när centralstationen i Uppsala har krupit ett steg närmare. Men eftersom det är tidigt på kvällen – vi är de allra första gästerna – fixar det sig. Vi blir varmt välkomnade av krögaren, Saffet Caglar, som genast tar upp det (mycket positiva) jag skrev om Peppar, peppar här på bloggen, detta fast det var ett bra tag sen jag skrev den texten.

Vi väljer att äta halstrad gösfilé, som visar sig vara läckert anrättad med getostcrème, friterade rädisor, rödbetor och bönor. Balsamicoreduktionen gör att den här rätten får aningen söt smak – det är nog inte riktigt nyttigt för mig, men någon gång kan man ju få synda. Till det här dricker vi ett gott sydafrikanskt vin, Kumkani.

Det är bara att konstatera att Peppar, peppar behåller en plats i täten för Uppsalas krogliga.

Från platsen framför järnvägen har det nu blivit enklare att ta sig över till andra sidan, där Musikens hus finns, på järnvägssidan av Vaksala torg: det finns en generöst bred gång under järnvägsspåren. Men på andra sidan väntar en oändligt stor trappa. Dess bättre visar oss en ung dam, som ser vår tvekan, på en hiss att ta upp till övre planet.

Det vi ska lyssna på i Musikens hus ingår i den serie vi har abbonnemang på, men musikerna, dirigenten och sångsolisten är nya för oss i det här sammanhanget. Vi får höra Sveriges radios symfoniorkester, som vanligen håller till i Berwaldhallen, och det som förstås genast slår en som lyssnare – utöver att den här orkestern spelar mycket väl – är dess storlek: det låter verkligen mycket om orkestern, och att jag här framhåller volymen ska alltså verkligen inte tolkas som att det inte också skulle låta bra.

Den leds av Nikolaj Znaider, som förutom att nu alltså verka som dirigent också har en bana som skicklig violinist bakom sig.

Kvällens första verk var ouvertyren till Guiseppe Verdis (1813-1901) opera ”La forza del destino” (”Ödets makt”). Den hade urpremiär i S:t Petersburg 1862 och blev där en stor succé, men inför en nylansering på La Scala i Milano 1869 omarbetades den av Verdi. Den musik vi fick lyssna till var, som oftast hos Verdi, både kraftfull och livfull.

Ödet, mer preciserat det olyckliga ödet, präglar också Gustav Mahlers (1860-1911) sångsvit från 1885 ”Lieder eines fahrenden Gesellen”, fyra sånger till egna texter. Dessa den vandrande gesällens sånger speglar Mahlers förtvivlan över att en älskad kvinna gifter sig med en annan. Den börjar med ”Wenn mein Schatz Hochzeit macht, / Fröhliche Hochzeit macht, / Hab’ ich meinen traurigen Tag!” (När min käresta firar bröllop, / firar sitt glada bröllop, / är det min sorgedag!).

Som sångsolist framträdde ingen mindre än Peter Mattei, baryton. Han är en utomordentlig sångare, och trots att Mahler ursprungligen skrev sin sångsvit för ackompanjemang av piano, hade Mattei inga som helst svårigheter att göra sig gällande mot orkestern ens i de mer lågmälda partierna.

Det har tagit sin tid för mig att till fullo uppskatta Mahlers musik, men jag har med tiden börjat värdesätta den allt högre.

Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) har jag aldrig haft några problem med, men just därför noterar jag, att jag kände mig en smula kallsinnig till hans ”Symfoni nummer 4 i E-moll” från 1877.

Även det här verket har ett ödestema: Enligt tonsättaren själv representerar symfonins öppningstema ödet som hänger över huvudet som ett svärd (medan sista satsen handlar om glädje). För egen del är jag sval gentemot programmusik, men också om jag bortser från detta, talade den här ofta kraftfulla musiken inte riktigt till mig – även om den innehåller enskildheter som nyanserar den här bilden.