Samtal mellan intellektuella

Jag känner inte Thomas Nydahl (född 1952) personligen, men jag har nu ganska länge följt hans blogg. Jag delar inte alla hans åsikter, och jag kan ibland tycka att hans verklighetstolkningar är väldigt pessimistiska. Å andra sidan gillar jag hans glupande aptit på litteratur, finner också hans synpunkter på böcker intressanta. Jag bör väl också tillägga, att jag inte är särskilt förtrogen med Nydahls ganska omfattande författarskap.

Alvar Alsterdal (1926-1991) har jag ytligt träffat någon gång för länge sedan, men jag har aldrig lärt känna honom närmare. Honom läste jag gärna i Arbetet; jag minns honom som god stilist och dessutom rolig och träffsäker iakttagare. Jag har också haft stor glädje av flera av hans böcker, till exempel ”Den nya vänstern” från 1963. Jag har vidare med stor behållning läst de antologier han tillsammans med Ove Sandell gjorde med texter av Hjalmar Branting, Axel Danielsson och Bengt Lidforss; de borde alla återutges.

Alsterdal var gråsosse. Nydahl har, efter en revolutionär period i KFML/SKP, senare intagit en position som jag inte skulle kalla antipolitisk men väl antipartipolitisk. De här båda fann varann genom kulturtidskriften Studiekamraten, framför allt under den period då Nydahl var dess redaktör. Alsterdal skrev regelbundet krönikor och recensioner för Studiekamraten.

Från att de först, från 1985, hade utbytt tankar i redaktionella ärenden – Alsterdal arbetade utomlands som diplomat – blev deras brev till varandra allt mer personliga. De träffades personligen och förblev vänner ända tills Alsterdal allt för tidigt, vid blott 64 års ålder, år 1991 hastigt dog under tjänstgöring i London.

Thomas Nydahl har nu i boken ”En centraleuropeisk afton. Breven från Alvar Alsterdal” (Tusculum förlag, 2010) publicerat deras brevväxling så långt den finns bevarad. Den här boken är ett levande vittnesbörd om att intellektuella människor, även när de inte har identiska åsikter eller erfarenheter, gärna dras till varandra åtminstone när det finns vissa gemensamma nämnare.

Brevväxlingen mellan Nydahl och Alsterdal är ett myller av referenser till, tips om och synpunkter på böcker och artiklar, delvis också musik. Nydahl har vinnlagt sig om att förse de nu publicerade breven med förklarande noter, vilket borde göra det möjligt för inte lika belästa att orientera sig. Själv har jag läst ganska många av dem som nämns i notapparaten – Rosa Luxemburg, Elmer Diktonius, Folke Dahlberg, Lars Andersson, Leszek Kołakowski, Erwin Leiser, Benny Andersen, Erik Goland, Ove Allansson, Bengt Berg, Peder Sjögren och andra – också träffat till exempel skulptören Willy Gordon, och så vidare. Men jag kan ju tänka mig att andra trots notapparaten kan finna det svårt att ibland följa med i alla de namn- och associationsrika breven.

En lite speciell gemensam nämnare mellan mig och de här båda brevskrivarna är vårt gemensamma intresse för Svante Foerster (1931-1980), vars namn förekommer ett stort antal gånger i den här brevvolymen. Jag började läsa honom och brevväxla med honom under min gymnasietid i Sundsvall. När jag sen kom till Uppsala som student, träffade jag honom både där och i Stockholm, och under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) publicerade jag, ända fram till hans död, noveller av honom i min tidning.

Svantes brev är, i sin speciella genre, litterära mästerstycken, faktiskt, om herrar Nydahl och Alsterdal förlåter, ännu mer läsvärda än deras egen brevväxling. Alsterdal, som för övrigt under ett skede av livet var gift med Foersters före detta hustru Kerstin, gav 1987 ut en samling brev från Svante Foerster till olika personer, ”Jag saknar dig på ett mumlande sätt”.

Thomas Nydahl gav samma år ut Svante Foerster-antologin ”Kärleken upphäver tiden. Dikter 1952-1981”. I den kan man till exempel hitta Foersters fantastiska dikt ”I detta land, kamrat”, som jag tidigare har återgett här på bloggen – du hittar den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Det finns ett ämne som förenar de här tre – Alvar Alsterdal, Svante Foerster och Thomas Nydahl – nämligen kärleken till Israel, en vurm som kan tänkas göra en del av läsarna förbannade. Missförstå mig inte: jag var själv i yngre dar, när Israel fortfarande hade drag av socialistiskt experimentsamhälle, mycket välvilligt inställd till det här landet. Jag försvarar fortfarande Israels rätt att existera (inom 1967 års gränser), men jag behöver väl inte närmare förklara varför min syn på Israel har förändrats en hel del. Så när till exempel Alsterdal i brev till Nydahl uttalar sig kritiskt om sin dåvarande chef, utrikesminister Sten Andersson, hänger jag inte med riktigt, särskilt som kritiken inte närmare utvecklas.

Ytterligare en intressant förbindelselänk på det här spåret: Karl Berman (1910-2004), judisk affärsman i annonsbranschen, var, framgår det av den här brevvolymen, vän med så väl Alvar Alsterdal som Thomas Nydahl och Svante Foerster.

Och så var han under min chefredaktörstid annonschef för Aktuellt i politiken (s).