Mitt förhållande till sista april är kluvet. Men Första maj tänds en gnista i mig!

Mitt förhållande till sista april har alltid varit kluvet, medan jag allt sedan tonåren hängivet har demonstrerat Första maj.

I unga år var jag dessutom alltid ensam sista april. När jag var i pojkåren och bodde i Juniskär, kunde jag pallra mig i väg till majbrasan på Sågplan ute på Skatudden, men jag minns inte att jag då någonsin hade sällskap med någon, varken någon jämnårig eller någon i familjen. Under skoltiden i Sundsvall tog jag några gånger bussen in till stan och brasan uppe på Norra stadsberget, alltid ensam då också. En gång missade jag sista bussen hem och fick gå till fots hela vägen till Juniskär, en sträcka på ett par mil.

Den här vilsenheten fortsatte, när jag som student kom till Uppsala i slutet av 1950-talet. Jag var intresserad av kultur och politik och mycket främmande för det studentliv som förekom på nationerna och under sista april-firandet. Jag bar visserligen, när jag tog studenten i Sundsvall 1958, studentmössa, men la sedan undan den och har aldrig någonsin burit den sedan dess – jag ville slänga den, men min mamma bevarade den i ett överskåp och vaktade den.

De allra första åren i Uppsala rymde jag från stan sista april. En gång åkte jag, bara för att ha något att göra, till Stockholm och gick, ensam som vanligt, omkring på Skansen. En annan gång tog jag mig till Furuvik och lyckades sen fram mot natten få lift med ett gäng raggare från Stockholm – och hann på så sätt till Uppsala, där jag förstås demonstrerade Första maj.

Den absolut enda gången jag har varit med vid mösspåtagningen i slottsbacken i Uppsala, dock själv utan studentmössa, var under vietnamåren då vi, ett antal radikala studenter, genomförde en demonstration vid Carolina: precis på treslaget vände vi upp plakat med var sin bokstav upp mot skyn, och över alla mössor och huvuden syntes texten USA UT UR VIETNAM. TV filmade det här från en helikopter, och det var vi som fick all uppmärksamhet i nyhetssändningarnas valborgsrapportering den gången.

Den relativa ensamheten den där dagen för hysterisk studentgemenskap bröts, när Laboremus, den socialdemokratiska studentklubben, började anordna ett eget Sista april-firande.

Som allt som Laboremus gjorde på den tiden, blev det här en jättesuccé. Vi möblerade om de största salarna i Folkets hus med inlånade kulisser från närbelägna Stadsteatern, och sen dukade vi långbord i den största salen. Artister som Monica Nielsen och Sven Bertil Taube stod för underhållningen, ett band spelade dansmusik och föreningsmedlemmar skötte, med vederbörligt tillstånd, en bar. Den här sista april-festen var på den där tiden en stor succé: alla biljetter såldes, och det kom ännu fler deltagare till efterinsläppet.

Så småningom, när jag hade bildat familj med Birgitta och fått barn, har det blivit en och annan promenad till någon närbelägen valborgsmässoeld, till exempel den i Gamla Uppsala eller den i Öregrund. Vi har väl också, när barnen var små, gått och tittat på forsränningen i Fyrisån.

Men för oss har sista april-firandet aldrig varit någon stor sak. Väder och promenadlust har fått bestämma vad vi skulle göra. För mig och Birgitta har sista april ofta varit liktydigt med en stillsam middag hemma, om inte Birgitta (under sin tid i riksdagen och regeringen) redan den här kvällen har varit tvungen att åka någonstans långt bort för att hinna fram till ett tidigt Första maj-arrangemang. Själv stannade jag hemma med barnen, som förstås gick med sin pappa i Första maj-demonstrationen hemma i Uppsala.

I kväll är det bara hon och jag i huset i Öregrund – som vanligt är det brasa nere vid Societetshuset, men vi får se om vi får lust att gå dit. /PS Jag såg i dag en affisch på affischtavlan vid Konsum av vilken det det framgick att brasan i år, liksom programmet omkring, i själva verket hade flyttats till scenen vid fyrskeppet./

Morgondagen känns viktigare. Birgitta är huvudtalare vid Första maj-mötet i Gimo, och jag följer förstås med och demonstrerar. Ni som finns i de här delarna av Uppland kan väl också komma dit, lyssna och gärna också delta i demonstrationen. Samling sker vid Brandstationen klockan 11.00, och tåget har avmarsch klockan 11.30. Mötet, på torget, börjar klockan 12.00.

I vår nu, äntligen, allt mer vårlika trädgård lyser scillan blå. Det är inte den vi vill åt utan den där blå regeringen!