Franska nubbar nu finska

När franska Pernod Ricard köpte svenska statliga Vin & Sprit, tvingades bolaget, eftersom det då blev för dominerande inom vissa segment, att avyttra några av sina nyförvärvade märken. Anrika Grönstedts cognac hamnade då hos Altia, ett bolag som ägs av finska staten och i många stycken är en motsvarighet till V & S på den tiden det ägdes av svenska staten.

Altia har också från V & S tagit över distribution och försäljning av Auchentoshan respektive Morrison’s Bowmore whisky (man hade redan tidigare Jack Daniels i sin portfölj). Man kompletterade på samma sätt sitt tidigare innehav av Faustino med Codornius vinmärken (Raimat Abadia med flera).

Många anade redan då Pernod Ricard köpte Vin & Sprit, att fransmännen knappast gjorde det för att odla de svenska dryckestraditionerna utan främst gjorde det för att komma åt guldägget Absolut vodka; jag har själv skrivit texter med det innehållet.

Och nu har jag och andra som var på min linje fått rätt: Pernod Ricard säljer stora delar av det traditionella sortimentet i Vin & Sprit. Ironiskt nog säljer man det här till Altia, vilket innebär att dryckerna åter igen blir statligt ägda, fast den här gången av finska i stället för svenska staten.

Det går än så länge inte att få fram någon fullständig förteckning över vad som nu övergår i Altias, det vill säga finska statens, ägo. Men genom att gå in på hemsidor och genom att googla har jag fått fram att i vart fall följande märken ingår i affären:

Chill Out vin
Blossa glögg
Lord Calvert kanadensisk whisky
Barracuda rom
1-Enkelt Bitter
Kronvodka
Explorer vodka (som finns i olika smaker, lämpliga som drinkmixer)
Sortimentet Svenska nubbar, som både finns att köpa som mixat sortiment på småflaskor och separat:
O P Andersson
Skåne akvavit
Herrgårds aquavit
Hallands fläder
Gammal Norrlands akvavit
Bäska droppar
Porsbrännvin.
Östgöta sädesbrännvin
Läckö slottsaquavit
Rånäs brännvin

Altia köper också av Pernod Ricard en produktions- och buteljeringsanläggning i Århus, Danmark, samt två logistikcentraler placerade i Odense, Danmark, repektive i Årsta, Stockholm, Sverige.

Altia, tidigare det dominerande företaget i branschen hemma i Finland, blir nu också mycket stort i Sverige och växer även i Danmark. Dessutom har man verksamhet både i Norge, Estland och Lettland. Från att här i Sverige mest ha varit känt för Koskenkorva vodka och Koskenkorva Cranberry har företaget snabbt växt både här och på övriga nordiska och baltiska markander. Utöver de många märken som har nämnts ovan säljer bolaget också till exempel Maximus vodka, Boulard calvados, likörerna Marie Brizard och Amaretto och så ett mycket gott ölsortiment: DAB, Grolsch, Erdinger, Pilsner Urquell och Bishop’s Finger.

Också vinsortimentet har gradvis breddats och omfattar nu till exempel sydafrikanska viner som Drosty-Hof, Zonnenbloem och Nederburg, amerikanska Robert Mondavi, franska Royal Claret och Pinot Gris, italienska Ruffino Chianti och tyska Königsmosel.

Första steget för Altia är nu att det blir det ledande vin- och spritföretaget i Norden, vilket man väl i Sverige borde stadfästa genom att slå samman sina båda nuvarande distributionsföretag, Bibendum och Philipson & Söderberg.

Men vill Altia dessutom ta över Vin & Sprits roll som ledande aktör på världsmarknaden, fordrar detta att Altia också börjar köpa ledande spritvarumärken lite var stans i världen, där sådana finns till salu. Ett förslag till Altia: Försök att köpa loss Plymouth Gin från Pernod Ricard. Det ligger nu under Pernod Ricard-ägda Chivas Regal efter att V & S hade arbetat upp det till ett framgångsrikt företag igen – det här mycket anrika gin-märket låg lite för fäfot, innan V & S gav det nytt liv. Pernod Ricard har ju redan Beafeater.

En godhetens bärare utkastad på landsvägen

Federico Fellini (1920-1993) startade som filmmakare inom den italienska neorealismen men kom att med ”La strada – landsvägen” 1954 vidga sina filmiska uttrycksmedel. Filmens kvinnliga huvudperson Gelsomina, spelad av Giulietta Masina (1921-1994) som skulle bli hans hustru, har nämnts som en kvinnlig motsvarighet till den helige Franciskus, trots sina tillkortakommanden – hon är utvecklingsstörd – besjälad av god vilja. Masina spelar rollen som Gelsomina som ett slags kvinnlig chaplingestalt, ständigt slagen av ödet men likafullt alltid benägen att se livet från den ljusa sidan.

Filmens zigenske kringresande artist Zampanò (Anthony Quinn) – han spränger bland annat järnkedjor med bröstmusklerna – köper Gelsomina av hennes mamma, och sen får Gelsomina följa honom på hans turné längs landsvägen, la strada. Hon får höja stämningen på torgen genom att bland annat slå trumvirvlar.

Filmhandlingen för det här udda paret också till en cirkus och till ett kloster, men i huvudsak är det fråga om ett slags road movie. Under ett av uppehållen möter de Il matto (den galne), spelad av Richard Basehart, som bland annat lär Gelsomina spela trumpet; filmens berömda musikaliska tema, av Nino Rota, är ”Gelsomina”, som jag väl minns från radion på 1950-talet.

Il matto väcker Gelsominas självständighet till liv – hon förstår att hon inte bara måste tjäna någon annan – vilket leder till att Zampanò dödar honom – men detta gör i sin tur att också Gelsomina tappar lusten att leva. Gelsominas död får till slut också den brutale Zampanò att växa i riktning mot att bli en riktig människa.

Jag såg ursprungligen den här filmen på 1950-talet men har nu återupplevt den på DVD. Många svart-vita filmer från den eran – bland annat den här – är väl värda att hitta en ny publik. Nämnas kan också att ”La strada” var en av Ingmar Bergmans favoritfilmer – se den själva, så förstår ni släktskapen mellan ”La strada” och Bergmans egen filmvärld.

Sammanträden, musik, film och en bättre middag

Mitt liv rymmer förstås åtskilligt mer än det jag hinner skriva om här på bloggen.

Jag deltar till exempel regelbundet i sammanträdena med kulturnämnden i Uppsala och, som en förberedelse för dessa, i oppositionspartiernas (S + V + MP) gemensamma gruppsammanträden inför dessa.

Jag deltar likaledes regelbundet, utan att själv vara ombud, i Uppsala arbetarekommuns representantskap. Det senaste sammanträdet ägnades bland annat åt den kommande distriktskongressen (ombudsval och motionsbehandling) och åt en analys av 2009 års EU-val i Uppsala.

Greklands ekonomiska genomklappning (och den kris som också drabbar andra euroländer som Spanien och Irland) får mig för övrigt att häpna över att folkpartiledaren Jan Björklund (i Ekots lördagsintervju) och ett antal borgerliga ledarsidor framhärdar i att vilja dra ner också Sverige i euroträsket.

Gårdagen, lördagen, var fylld av så intressanta upplevelser, att jag gärna vill dela med mig av dem. (Jag syftar då inte i första hand på Melodikrysset, som jag redan har skrivit om.)

Sena eftermiddagen tillbringade jag och Birgitta i Musikens hus, där Uppsala musikklasser under suverän ledning av Anders Göransson framförde Carl Orffs ”Carmina Burana”.

Den tyske kompositören Carl Orff (1895-1982) fick sitt genombrott med ”Carmina Burana”, skrivet 1936 och uruppfört 1937. Dess tillkomstperiod är en mörk period i Tysklands historia, och naturligtvis blir man inledningsvis en smula misstänksam mot Orffs musik, när man vet, att han inte bara bodde kvar och fortsatte verka i Tyskland – han komponerade dessutom musik till berlinolympiaden. Men trots att Orff var nationalromantiker, var han inte nazist, långt mindre medlem av det nationalsocialistisks partiet. Och hans nationalromantiska musik hade också modernistiska influenser: bland dem vars musik han tog intryck av fanns både Stravinskij och Bartók.

”Carmina Burana” är både musikaliskt och textmässigt ett märkligt verk. Texterna är hämtade från handskrifter, funna i ett kloster i Bayern, och består av
kärleks-, dryckes- och vagabondvisor på latin, ålderdomlig tyska och en blandning av dessa båda språk. (Vi i publiken fick texterna i programmet, dels i original, dels i svensk översättning.)

Jag har hört de här bayerska sångerna tidigare, bland annat med OD, och de gjorde då alls inte samma intryck på mig som den här gången. Körpartierna var levande och solisternas insatser – särskilt Olle Perssons humoristiska och mycket varierade framförande – förhöjde ytterligare det positiva slutintrycket. Men också det musikaliska beledsagandet – Folke Alin och Mårten Landström på var sitt piano och så en fantastisk, femhövdad slagverksenemble på lite varierande rytminstrument – gjorde sitt till för att framhäva Orffs mycket särpräglade musik.

Vi skulle äta en uppskjuten bröllopsdagsmiddag men hade fått bord på Hambergs först till andra dukningen, 20.00. Klockan var bara 17.30 när konserten avslutades, så vad göra under tiden? Hustrun kom med förslaget: vi kunde ju gå på bio.

På Royal hittade vi ”Precious” (2009), en film som har fått mycket uppskattande recensioner, dessutom Oscar-nominerats i hela sex kategorier.

Man kan ha invändningar mot enskildheter i den här filmen, regisserad av Lee Daniels, men dess svärta och sätt att berätta om en människa i absolut underläge griper en: Platsen är Harlem i New York 1987 och huvudpersonen är sextonåriga Claireece ”Precious” Jones (Gabourey Sidibe), oformligt fet trots familjens fattigdom (mamman får, delvis på falska premisser, socialbidrag), plågad av modern (Mo’Nique) och i skolan slagen till slant – hon kan varken läsa eller skriva. Vid blott 16 års ålder har hon redan ett barn, med Downs syndrom och därför kallat Mongo, och nu väntar hon ytterligare ett barn med samme far, hennes egen pappa, alltsamman känt även för modern, som trots upprepade våldtäkter mot dottern inte ingriper.

Ur ett sånt liv kan det vara svårt att ta sig med förståndet och livet i behåll, men Precious får ett halmstrå, griper det, överlever och börjar växa som människa. Hennes chans i livet blir en radikal specialskola och en ovanligt engagerad lärare, Blue Rain (Paula Patton), avvikande också så till vida att hon lever i ett homosexuellt förhållande.

Livet börjar till slut ändå reda upp sig för Precious: hennes läs- och skrivförmåga växer dag för dag, hon föder en frisk pojke och får, efter ett uppträde i hemmet, hjälp av Blue Rain och hennes sambo. Då kommer dråpslaget, modern berättar att hennes älskare, samtidigt Precious’ far, som just har dött, hade HIV – och efter test visar det sig att även Precious (men inte barnet) har det.

Trots en vedervärdig själbekännelse av modern inför både Precious och socialassistenten Ms Weiss (Mariah Carey), åtföljd av böner om förståelse och försoning, orkar Precious ta tag i sitt liv och gå vidare på sin egen väg: Hon bryter med modern, fortsätter sin utbildning och envisas med att själv ta hand om sina båda barn, nu alltså även Mongo som dittills har varit placerad hos mormor.

Det här är en oerhört svart och osminkad skildring av ett liv alltför många lever i det i många andras fall mycket välmående USA, och den innehåller inga försök att försköna de människor, flertalet av dem afroamerikaner, som lever ett liv där slummen har bemäktigat sig också deras själar.

Men filmen om Precious visar att det trots allt också kan finns hopp i allt detta mörker.

Sen var det dags att promenera över ån till Hambergs fisk, Fyristorg 8.

Vi som från vår ungdom minns mjölkbaren som låg där i just de lokalerna hade nog på den tiden inte kunnat drömma om vad som så småningom skulle serveras där. På den tiden hade vi verkligen inte heller haft råd att äta det jag och Birgitta åt där i går kväll – men Hambergs är faktiskt inte dyrast i stan, och det var ju ändå vår bröllopsdag vi firade.

Vi beställde det största skaldjursfatet, och trots att havskräftorna var slut, dignade ändå fatet under havets alla läckerheter: räkor, blåmusslor, pilgrimsmusslor, grillade jätteräkor, ostron, kungskrabba och hummer.

Till det drack vi vitt vin, Pinot Gris från Alsace.

Och sen avslutade vi med var sin Irish coffee.

Vem hade, när vi först träffades i vår ungdom, kunnat tro att vi dels skulle komma att gifta oss, dels, många år efteråt, fira detta med att äta en sån här middag på den före detta mjölkbaren?

Melodikrysset nummer 6 2010

Med tanke på att alla melodikrysslösare säkert inte har haft en helnykter fredagskväll, kan det te sig djärvt av Anders Eldeman att spela H C Lumbyes ”Champagnegaloppen” relativt tidigt på lördagen. Men blev det nu inte för mycket i går kväll, klarade väl de flesta att skriva in champagne i krysset.

Även om påföljande låt, den med Electric Banana Band, också den kunde föra tankarna till försäljning av starka drycker, handlade den inte om Taxfree utan hette ”Taxfri”.

Därmed är vi inne på sådant som barn lyssnar och tittar på.

Astrid Lindgrens ”Mio min Mio” försågs, när den filmades, med musik skriven av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Också ”Peter Pan” var ursprungligen en bok, skriven av engelsmannen J M Barrie; jag har för övrigt för inte så länge sedan sett en teaterversion av den på Uppsala stadsteater. Men som allt Walt Disney har lagt sin hand vid har också ”Peter Pan” av dagens yngre generationer börjat uppfattas som en disneyfilm plus en rad bilderböcker med bilder ur filmen.

Och då kan vi väl ta ytterligare en film, fast för vuxna. I ”Klockorna i Gamla stan” sjöng Edvard Persson ”Åh, Gamla stan”.

Mer klockor: om ur sjöng också Povel Ramel i ”Det är de små, små detaljerna som gör det”. Har ni förresten hört hans snapsvisa, en av de kortaste och bästa:

Vi äter inte klockor
men dricker gärna ur!

En annan kär gammal bekant var Lasse Dahlqvist-melodin ”Hallå du gamle indian”, som här skulle ge pluralen indianer.

Ytterligare en kär gammal bekant, fast inte svensk, var beatleslåten ”Can’t Buy Me Love”, skriven av John Lennon och Paul McCartney.

Jag har ett relativt gott melodiminne, men efter förra lördagens första deletapp i Melodifestivalen kunde jag konstatera, att samtliga bidrag hade fallit ur mitt minne redan dan därpå. Och mer generellt är det väl så att många av låtarna i melodifestivalerna saknar det som utmärker en schlager, förmåga att haka sig fast i melodiminnet. Ett exempel, från 2007, gavs i dag, ”When the Night Comes Falling” med Sebastian. Hade inte Eldeman sagt att den var med 2007, hade jag aldrig kommit på att jag hade hört den förut.

Tomas Ledin gör naturligtvis bätte låtar – ”500 dagar om året” är en av dem – men det betyder inte att jag är någon Ledin-fan heller. Snyggt men lite för utslätat tycker jag ofta.

Lasse Berghagen är ojämn, men ibland får han till det riktigt bra. En kul sak var sången om flirtige Knut, den som börjar ”Jag heter Knut…”.

Sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa. Vi fick höra på Beyonce (Beyoncé Knowles) i ”Hey LoHalo”.

Då är det väl dags att gå till Konsum och handla lunchmat. Middag ska vi äta ute. Vi ska först gå på eftermiddagskonsert i Musikens hus, och sen ska jag bjuda hustrun på en uppskjuten bröllopsdagsmiddag på fisk- och skaldjurskrogen Hambergs.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Sing Out! lever ännu – och är värd ett fortsatt liv

Efter ett oroande långt uppehåll, så långt att jag började tro att jag kanske inte hade betalat in min prenumerationsavgift, har jag nu fått nummer 2, vol 53, hösten 2009/vintern 2010, av tidskriften Sing Out!.

2010 fyller Sing Out!, med Pete Seeger som en av grundarna och som medarbetare genom åren, 60 år, och det är bara att hoppas att tidskriften tar sig igenom också sin senaste kris, som vanligt ekonomisk. Sing Out! har klarat kriser förr, och man kan väl hoppas att tillräckligt många av läsarna åter igen ställer upp.

En välbehövlig åtgärd kan vara att öka prenumerantstocken, även här i Sverige. Tidskriften, som utkommer kvartalsvis i stort format (156 sidor per nummer), kostar för närvarande 128 dollar (enligt det meddelande jag har fått för nästa prenumerationsoeriod = SEK 892,09) för så kallat Basic membership, vilket innebär, att man med varje nummer också får en CD med de sånger (text + noter) som återges i numret i fråga, spår från artisternas egna nya skivor. Du kan hitta mer information på nätet, på www.singout.org.

De här CDna har, tillsammans med text- och notmaterialet plus bakgrundstexterna i Sing Out!, hållit mig ständigt à jour med det som rör sig på folkmusikfältet i USA, delvis också på andra håll i världen. Urvalet är brett: traditionell folkmusik, politiska sånger, blues, instrumentala låtar så väl som nya låtar av och med singers-songwriters.

Det senaste numret och CDn rymmer 14 låtar. Bland kända namn som medverkar finns Buffy Sainte-Marie, Liam, Tom och Pat Clancy, Tish Hinojosa (”Our Little Planet” med tex-mex-musik), Levon Helm, Tom Rush (med en annorlunda version av ”Casey Jones”) och så Richie Havens, vars ”Nobody Left to Crown” visar sig innehålla ett politiskt budskap: ”What if they gave an election / And nobody came to vote”.

Men varje gång upptäcker man också nya artister värda att lyssna på. I det här numret har jag fastnat för TriBeCaStan med ”Raphaella”, ett instrumentalt stycke à la zigenarmusik, Johnsmith med ”Scotch Pine” (med snyggt mandolinspel av Tim O’Brien), och Justin Mariama & Juldeh Camara i ”Madam Mariama”.

Några av de nämnda artisterna, bland dem Richie Havens, ägnas längre intervjuer, och så innehåller Sing Out! en jättestor och mycket kunnigt skriven recensionsavdelning, där man presenterar nya skivor av både amerikanska och andra artister. Åtskilliga skivor i min mycket stora skivsamling har jag först fått tips om via Sing Out!.

Jag har följt Sing Out! genom många år, och amerikansk folkmusik och blues och även politisk musik hör till det jag systematiskt har samlat och lyssnat på.

Längst bak i Sing Out! finns alltid minnesord över avlidna i den musikvärld tidskriften bevakar, och med sorg konstaterar jag, att flera av dem jag har lyssnat på genom åren nu har fått sitt ”Last Chorus”: Bess Lomaz Hawes (1921-2009), en gång tillsammans med bland annat Pete Seeger medlem av The Almanac Singers, Mary Travers (1936-2009), Mary i Peter, Paul and Mary, Sam Hinton (1917-2009), känd för bland annat ”Old Man Atom”, och så Mike Seeger (1933-2009), halvbror till Pete och ankare i New Lost City Ramblers. Frid vare med dem – deras musik lever på skivor i min och många andras ägo.

Och så glöm nu inte att skaffa en Basic membership-prenumeration på Sing Out!. Du kommer inte att ångra dig.

Skön men gåtfull estnisk poesi

Doris Kareva (född 1958) debuterade redan som tjugoåring och har därefter etablerat sig som en av Estlands mest framstående poeter. Men trots att hon har fått flera diktsamlingar översatta till svenska, har hon här hos oss fått ett ganska litet genomslag – jag kan till exempel inte påminna mig att hon i någon större utsträckning har recenserats i de stora svenska tidningarna.

På sätt och vis kan jag förstå det. Trots det sinnliga anslaget i många av dikterna ter sig hennes lyrik ofta alltför abstrakt och mångtydig. Jag har själv inte läst henne i original, alltså på estniska, men jag har svårt att tro att min reaktion skulle bero på hennes mycket kompetenta översättare. En av dem, Peeter Puide, skriver i en essä i Lyrikvännen nummer 4 2007 med tema Estland om sina ansträngningar att i tolkningarna bevara de element som finns i hennes poesi inte av inrim utan snarare av förenande återklanger: liknande stavelsedelar i annars olika ord.

I ”Nådatid” (Ariel/Ellerströms, 2001) finns dikter från åren 1978-2001 i urval och översättning av Ivo Iliste och Birgitta Göransson. Dikterna i det här urvalet är hämtade från åtta diktsamlingar plus en tidskrift, titeln hämtad från hennes diktsamling från 1991, ”Armuaeg”, även den för övrigt en antologi.

”Dikten är som drömmen – minne och föreställning på samma gång”, skriver Doris Kareva själv.

Inte så sällan får man som läsare intrycket att hon försöker hålla sig kvar i ett drömtillstånd i stället för att möta verkligheten sådan den nu är:

Gryning

Det ljusnar. Popplarnas valkiga händer
klänger fast vid morgonen.
Vad för du, min dag, med dig som en gåva?
Jag vågar inte öppna ögonen.

Spruckna läppar, som en uttorkad brunn.
Att fuktas. Ingen saliv i munnen.
Brutalt slår den ännu råa dagen
huggtänderna i oskyddade tankar.

I förordet till det svenska urvalet återger Doris Kareva en sentens som kan synas ambivalent men vars innebörd nog snarare är en smula optimistisk än uttalat pessimistisk: ”Våra medel är begränsade, våra möjligheter gränslösa.”

Men den där ambivalensen finns där ofta, och erfarenheterna skildras verkligen inte alltid med lyckligt slut:

Jag var på besök i världen

Som den doftade,
rusade, brusade!
Blodet vaknade i min tunna arm,
den venblå, sömniga –
blodet vaknade och mörkret vällde fram,
smutsade de vackra rummen.

Jag är ensam på nytt.
Min sorg
med fyra hörn, en fasa.

Och människan är utlämnad åt sig själv:

Det kommer ingen annan, ingen bättre värld
för oss. Ingen gärning
kan göras ogjord.

Endast ljuset.

Peeter Puide har senare översatt en hel diktsamling, ”Tidens gestalt” (Ellerströms, 2007, i original ”Aja kuju”, 1995). Det är intressant att också få del av en sådan helhet, som inte är beroende av preferenser hos översättaren/redaktören.

I den här samlingen finns en central svit religiösa dikter, ”Deo et Die”, som jag känner mig sval inför, kanske för att jag inte har någon religiös tro.

Men även i den här religiös präglade diktsviten finns det enstaka dikter, som har ett så starkt uttryck, att de talar till mig:

PROPPARNA GICK. Och nerverna är slut.
För att inte tala om pengarna.

I deras sken ser du plötsligt
det som finns.

Annars känner jag mig mer befryndad med det mer allmänmänskliga reaktionsmönstret som finns i den här dikten, som inte ingår i den nämnda sviten:

När fruktan för döden blir så stor
att man inte längre kan fly,
då rusar man mot den.

Fruktan är den mest fruktansvärda
gravitationen.

Jag skrev tidigare, att det kan vara det slutet inåtvända och ibland svårtolkade i Doris Karevas poesi, som kan ha gjort att hennes poesi inte tycks ha nått publik och kritik i lika stor utsträckning här som i Estland. Men ”Tidens gestalt”, inte minst avdelningen med samma namn, rymmer i Peeter Puides tolkning dikter som talar direkt till läsaren, utan att han eller hon behöver något intellektuellt tolkningsraster för att ta till sig stämningen i dikten:

ETT HUS vid havet
tycker alltid att det är ett skepp
som nätt och jämt strandat.

Som en hund väntar på husse,
så väntar huset vid havet
på sin kapten.

Ett annat exempel:

JAG GICK längs stranden,
länge, samlande
ett och annat.

Hemma tömde jag kassen:
elva stenar och en
dikt fläckad av fågelträck.

Doris Kareva är en konstnär som arbetar med språket – här, avslutningsvis, en dikt om detta:

SPRÅKET ÄR SANNERLIGEN tillvarons boning
dikten dess översta våning.

Å, dessa lagrade viner
som ger sig till känna.

Pressgrodor

Hittade via Journalisten nummer 2 2010:

”Svedala-Arbrå varslar 65 av sammanlagt 50 anställda i Arbrå om uppsägning.
– Det kan bli förödande för hela bygden, säger Jan Lahenkorva, fackordförande för Metall.”

Ljusnan

”I samband med den utredningen kom polisen också över Göran Lindbergs telefonnummer – som fanns i en beslagtagen miljonärs mobil.”

Expressen

””Rörmokare bör kontaktas innan man tinar dem””

Värnamo Nyheter

”Spyker köper GM av Saab och ska grunda ett nytt företag: Saab Spyker Automobile.”

Aftonbladet.se

”- Det är väldigt konstigt, säger utbildningsminister Jan Björklund vars mor kom som flykting till Sverige med sin far, sin bror och sin lillasyster i ryggsäcken i november 1944.”

Dagens Nyheter

Varför verkar intresset för serier sjunka?

Jag är, allt sedan förskoleåldern då jag lärde mig läsa, en inbiten bokläsare, men jag har alltid också läst annat än böcker. När jag var pojke i efterkrigstidens Sverige och under det tidiga femtiotalet kom in i tonåren, läste jag också hela floden av serietidningar som då sköljde över Sverige; både jag och mina lompisar köpte alla serietidningar vi hade råd med och bytte sen med varann.

Jag har uppfostrat mina barn i samma anda. Jag och deras mor har köpt
mängder av böcker och läst dem för dem kväll efter kväll. Men det har inte hindrat mig från att också köpa i stort sett alla serietidningar som fanns åt dem, och serietidningarna var otroligt många under den aktuella perioden, det vill säga det sena sextiotalet plus sjuttiotalet.

På den tiden trängdes serietidningarna i Konsums tidningshyllor: barnserier, skämtserier och äventyrsserier (specialiserade på deckare, vilda västern, superhjältar – you name it). Dessutom publicerade både dags- och veckotidningar rader av serier, många av dem i följetongsform. När jag själv gjorde om det gamla partiorganet Aktuellt i politiken (s) till ett socialdemokratiskt familjemagasin, var det självklart för mig att tidningen också skulle innehålla serier: en skämtsamt kommenterande serie för vuxna (Quinos ”Mafalda”), en barnserie (Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt”) och en äventyrsserie (Jan Lööfs ”Felix”).

Dagens tidningsmakare – jag tänker nu till att börja med inte på dem som gör serietidningar – i olika genrer verkar inte längre vara intresserade av serier. Expressen, med ett stolt förflutet i den svenska seriepubliceringshistorien, har helt slopat sin seriesida. Aftonbladet har fortfarande serier sex dagar i veckan, men nysatsningen på en söndagstidning med mer läsning har lett till en helgtidning helt utan serier.

Schibstedts serieutivning i Sverige, med bra kvalitet, har från årsskiftet lagts ner, och serietidningsutbudet i mitt Konsum är nu jättelitet. Fast man får vara glad för det lilla som finns. I dag var jag inne på Pressbyrån i Svavagallerian här i Uppsala, och där fanns inte en enda serietidning till salu!

Nyligen kom senaste numret av Galago (1 2010) som en påminnelse om att seriemediet numera inte är ensidigt inriktat på barn och ungdomar i lägre tonåren. Och den här breddningen är naturligtvis ett stort framsteg – även om jag kanske inte tyckte att den nittioåttonde utgåvan av Galago hör till det bästa jag har läst i vuxenserieväg.

Men om nu barn och ungdomar inte längre i någon större utsträckning regelbundet läser också serier, dras ju rimligen också, så småningom, mattan bort under fötterna på dem som tecknar och ger ut vuxenserier.

Så vitt jag förstår, sjunker upplagorna för serietidningar – även för klassiska storsäljare som Kalle Anka & co – undan för undan. Visserligen har det gjorts åtminstone tillfälligt framgångsrika försök att lansera nya typer av serietidningar – de japanska mangaserierna är ett exempel – men seriemediet har kraftigt deklinerat: Inte bara upplagorna och antalet titlar sjunker; på tidigare viktiga seriefält sker det föga av innovation.

Det är lätt att hänvisa till att dagens barn hellre ser de japanska animerade filmerna om Mumin än läser (den för övrigt ganska komplicerade) Mumin-serien, skapad av Tove Jansson och sen ritad av Lars Jansson – även om den just nu repriseras I Svenska Dagbladet.

Men vem skapar i dag serier, värda att filma, som ”Mumin”, som Rune Andréassons ”Bamse”? Varför görs det inte i dag begåvade och fantasieggande serier som Marten Toonders ”Tom Puss” eller Jan Lööfs ”Felix”? Var finns de nya ”Rip Kirby” och ”Dick Tracy”?

Är seriemediet – allt från barnserier till äventyrsserier och familjeserier – dömt att dö? Och varför i så fall?

Om jämlikhet i Tvärdrag

Ett nytt välmatat nummer av Tvärdrag har kommit ut. I fokus står vetenskap, men numret knyter också påpassligt an till den jämlikhetdebatt, som har brutit ut med anledning av att Richard Wilkingsons och Kate Picketts bok ”Jämlihetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen” har getts ut på svenska av Karneval förlag. Tvärdrag publicerar ett något redigerat utdrag ur boken.

Boken recenseras också av Walter Korpi under rubriken ”Jämlikhetsande utan fotfäste”. Rubriken är ingen kritik av slutsatserna i boken utan en varning för att de nordiska länderna, hos Wilkingson och Pritchett i många avseenden hittills föregångsländer i fråga om jämlikhet, håller på att lämna sin framgångsrika, jämlikhetspräglade välfärdsmodell.

Jag citerar Korpi:

”I Sverige krympte ojämlikheten i hushållens inkomster kraftigt efter 1946 och nådde sin lägsta nivå 1980. Det året blev vändpunkten. Därefter har ojämlikheten i inkomster ökat kraftigt i Sverige liksom i andra västländer. Ledarna för storföretagen är där en av de starkaste intressegrupperna. LO-ekonomenerna har visat att att medan inkomsten som vd i stora svenska företag 1950 motsvarade 26 industriarbetarlöner, hade skillnaden fram till 1980 krympt till 8 årslöner. Därefter har vd-lönerna stigit som ballonger mot höjden, och genomsnittet 2007 motsvarade inte mindre än 51 industriarbetarlöner.”

Korpi anlägger också ett europeiskt perspektiv:

”EMU har mycket låg inflation som det enda målet för politiken. Regelverket för den politiska kampen i Europa har därmed förändrats. Vad som under efterkrigstiden var den europeiska socialdemokratins styrkebälte, att kunna garantera låg arbetslöshet, har därmed försvunnit. Europas socialdemokratiska partier irrar nu runt utan att hitta fotfäste.”

Åtskilligt annat vore värt att citera, både ur den här artikeln och ur andra ariklar i ”Tvärdrag”. Men varför inte prenumerera och läsa själva? ”Tvärdrag” är i dag arbetarrörelsens utan konkurrens viktigaste och mest läsvärda debattidskrift, och det kostar löjligt lite att få hem den i brevlådan.

Prenumeration helår (sex tjocka nummer) kostar 100 kronor. Sätt in pengarna på Tvärdrag, bankgiro 5676-4822. Glöm inte att skriva ditt eget namn och din egen adress på talongen!

Med sådana borgerliga debattinlägg vinner de röd-gröna valet

I dagens Aftonbladet (8 februari 2010) finns en debattartikel, som i sina överdrifter slår nästan allt man kan tänkas jämföra med. Artikeln har rubriken ”Mona Sahlin flörtar med extremisterna”, och i underrubriken heter det: ”Ohly vill införa Nordkoreas ekonomiska modell”.

Här handlar det inte om någon rubriksättare som har skruvat till det – nej, underrubriken har täckning i artikeltexten, författad av riksdagskandidaterna Johnny Munkhammar (M), Elisabeth Thand-Ringqvist (C) och Mathias Sundin (FP), riksdagsledamoten Emma Henriksson (KD) och så Anders Hjelmdahl, Föreningen för upplysning om kommunismen.

Jag har för egen del ett gediget register som kommunistjägare. Jag har publicerat böcker och småskrifter som på den tiden då det verkligen var befogat blottlade det olika svenska kommunistpartier och deras utländska meningsfränder (länge dessutom med kommandoposition över de svenska partikamraterna) stod för, om man såg bakom de vackra fraserna. Jag vet att det svenska Vänsterpartiet har en klandervärd historia.

Jag är, trots min obestridliga vänsterposition, inte heller någon fan av dagens vänsterparti, men man måste ju vara både blind och döv för att inte se att partiet på det hela taget har rört sig i riktning mot att mer definitivt bli ett vänstersocialistiskt, inte ett kommunistiskt parti. Och att ”Sverige”, om man följde Vänsterpartiets partiprogram, ”skulle få Nordkoreas ekonomiska modell” (citat ur artikeln) är ett rent groteskt påstående.

I vårt västra grannland Norge sitter ett svenska Vänsterpartiet ideologiskt närstående parti, Sosialistisk Venstreparti, i regeringsställning tillsammans med socialdemokratiska Arbeiderpartiet och borgerliga Senterpartiet. Skulle man i Norge därmed ha infört en nordkoreansk samhällsmodell, hade man väl där inte ens genomfört de fria val, som för andra gången förde de röd-gröna till regeringsmakten.

Med sådana borgerliga debattinlägg – läs själva – vinner de röd-gröna valet.